nyaskivor.se

Iain Ashley Hersey ”Nomad” (Perris/Sound Pollution)

Den amerikanske gitarristen Iain Ashley Hersey är ute på sitt tredje fälttåg. Uppföljaren till ”The holy grail” (2006) och ”Fallen angel” (2001) söker vidare på den väl intrampade vandringleden där sedan länge Rainbow, Dio och  Deep Purple har sina bomärken ingraverade. Skivan når inte samma höjder som sina föregångare, men är klart lyssningsvärd för den som vill uppleva det tidiga 80-talet igen.

De 10 spåren på ”Nomad” är tunga , kompakta och fyllda av harmoni . Här finns svulstiga ackord från en majestätisk hammondorgel, väl inbakade gitarriff men framför allt en hel skeppslast med attityd. Hersey ’s kompband – Carsten ” Lizard ”Schulz (sång), Holger Seeger (keyboard) , Frank Kraus (trummor) och Jochen Mayer (bas) – knyter ihop säcken med låtarna utan att tveka och tonerna strömmar ut ur högtalarna under full frihet och med avsevärd effekt.

Mot mitten av skivan återfinns de starkaste spåren. I ”Flesh, Bone and & Blood” är de mörka krafterna på frammarsch och här måste sinnesnärvaron vara på helspänn för att kunna skilja på vad som är rätt och fel. Bländande gitarr i kamp med en dov bakgrund gör utgången än mer oviss. ”Bloody Water” är en mycket hårt driven mid-tempo melodi som vaggar de allra mest befängda tvivlarna in i den ljuvligaste hårdrocksdrömmen. Introt kunde förresten mycket väl vara hämtad från The Mahavishnu Orchestra ’s ” Birds Of Fire” (1972) – Ett av de bästa instrumentala albumen som någonsin gjorts. 

Ett dragspel (!) startar upp ”Voodoo Spirits”.  För att vara i dessa sammanhang ett mycket ovanligt instrument. Ingen anledning till oro dock. Gitarren kopplar omedelbart ett hårt grepp och tar över matchen med klar poängvinst till följd. En önskan är dock att gitarren kunde få ytterligare fria tyglar och inte begravas i den totala ljudmixen.

Schulz är en fantastisk sångare och man kan skönja en inte alltför avlägsen likhet med Glenn Hughes. Således en stämma som är skräddarsydd för detta material. Beviset återfinns om inte annat i ” We’ve Lost The Rhythm” där sången briljerar i toner som överträffar det mesta.

I ”More To Life” får instrumenten agera mera själständigt vilket ger en behaglig tillbakalutad atmosfär. Den stökiga bakgrunden är som bortblåst. Det enkla får med framgång agera i det främsta ledet vilket allt som oftast är det bästa alternativet.

Gästångaren Doogie White (Rainbow/Malmsteen) lindar in skivan med en avslutande cover på Rainbow ’s ” L.A.  Connection”. En handling som får ses som en naturlig och välmenande gest till den stora rockfamiljen. 

Thomas Claesson

Volbeat ”Beyond Hell/Above Heaven” (Medley/EMI)

                          Spotify

Succédanskarnas nya giv börjar bra, med hårdrocksstänkare som The Mirror And The Ripper och Who They Are.

Men redan tidigt dyker låtar som A Better Believer och A New Day upp, och det är den typen av låtar som gör att jag inte kan ge bandet ett högre betyg. Det handlar helt enkelt – mer eller mindre – om karbonkopior på sådant som bandet gjort förut. Och då inte bara en gång… I mångt och mycket beror mina invändningar på sångaren/gitarristen Michael Poulsens sätt att återanvända samma sångstruktur om och om igen.

Nej, tacka vet jag 7 Shots, i vilken den lugna inledningen stegras med metalriff och avslutas i thrashstil. Extra plus för gästsången av Mille Petrozza (Kreator).

16 Dollars låter som om bandet kört sina influenser i en mixer och resultatet blir då en ganska galen blandning av så olika artister som Social Distortion, Johnny Cash, Ramones, Metallica och Elvis Presley. Läckert!

Skivans bästa låt är utan tvekan Evelyn med – surprise! – Mark ”Barney” Greenway (Napalm Death) som gästsångare. En riffstark låt som i dom aggressiva partierna för tankarna till Entombed.

En annan favorit är medryckande A Warrior’s Call, med en refräng som inbjuder lyssnaren till att sjunga/skrika med.
Och jag kan inte annat än tycka att det är charmigt när bandet tackar publiken för framgångarna i avslutande Thanks, som handlar om bandets väg till framgången.

Trots flertalet låtljusglimtar är ändå känslan att danskarna mixar vin och vatten i allt för stor utsträckning. Och det är knappast smickrande för herr Poulsen när låtarna med gästsångare sticker ut allra mest. Å andra sidan slukar ”den stora massan” Volbeat med hull och hår, så varför ska en recensent klaga egentligen…

Magnus Bergström

Black Mountain ”Wilderness heart” (Jagjaguwar/Border)

Black Mountain hemmahörande i Vancouver är ett band med beaktansvärd styrka.
Deras tredje fullängdare Wilderness Heart bjuder på ett låtmaterial som är en
noga avvägd blandning av gäckande hårdrock och rofylld folkrock.
Inspirationskällan är hämtad från 70-talets glansdagar. Sångaren och
låtskrivaren Stephen McBean manar på sina mannar med nya visioner i en miljö av
sofistikerad stonerrock.

Bandet arbetar till vardags som socialarbetare och tar hand om hemlösa. Dessutom
ägnar sig McBean åt ett annat mera romantiskt lagt sidoprojekt vid namn Pink
Mountaintops (?). Detta borde göra honom till en strängt upptagen man.
Sångerskan Amber Webber står vid hans sida och deras röster vävs in i varandra
på ett närmast kusligt sätt.

Deep Purples trygga ande svävar över de riffstarka låtarna där attacker med
kraftfulla ackord är ett signum. Således har ”Old Fangs” en snubblande likhet
med ”No One Came” ( Fireball 1971) och jämförelsen av den galopperande ”Let
Spirits Ride ” med ”Highway Star” (Machine Head 1972) är inte heller svår att
upptäcka. Keyboardisten Jeremy Schmidt måste ha lånat den väl innötta Hammond-
orgeln av Jon Lord. Någon annan förklaring är inte möjlig.

När metall har gått igenom sitt stålbad och så småningom kallnat infinner sig de
fridfulla partierna där den fingerplockande akustiska gitarren har sin domän. På
”The Space Of Your Mind” och ”Radiants Heart” har pulsen fått en mer normal
takt. Den spöklika stämsången lägger sig som bomull runt hjärtat.

”Rollercoaster”, ”Hair Song” och titellåten ”Wilderness Heart” är psykedeliska
låtar med inslag av hallucinogena effekter. Tankarna virvlar runt och musiken
drivs ut i kosmos. Det parallella universumet känns inte avlägset – snarare
mycket nära.
   
Thomas Claesson

At Vance ”Ride The Sky” (AFM/Sound Pollution)

En ny skiva med At Vance innebär alltid en kvalitetsstämpel på innehållet; power metal med neoklassiskt gitarrspel signerat Olaf Lenk. Och bandets åttonde skiva ”Ride The Sky” är inget undantag.

Vanligtvis är sångaren i liknande band innehavare av en hög, ljus stämma men i fallet Rick Altzi handlar det istället om en mer raspig variant, vilket gör att At Vance får en mer egen stil. Rick låter lite ”svajig” på vissa toner men det gör faktiskt ingenting eftersom det ger skivan lite livekänsla.

Inledande titellåten ”Ride The Sky” är som sig bör i genren fartfylld och kryddad med fint gitarrspel. Andra låten ”Torn – Burning Like Fire” är något tyngre med en lättsjungen körrefräng och växer för varje lyssning. Ett stort minus utdelas för en allt för originaltrogen tolkning av Free-klassikern ”Wishing Well”, den låten har vi hört några gånger förut liksom…
”Salvation day” är en av skivans piggaste och bästa låtar med keltiska influenser i gitarrspelet och en mycket bra sånginsats av Rick. Instrumentala ”Vivaldi, Summer 2nd Set” är given lyssning för den som tycker om Yngwie Malmsteen-liknande gitarrspel (och dem gör inte det?) finns mycket att hämta. Och apropå Yngwie; balladen ”You And I” med en bra refräng och ett inlevelsefullt gitarrsolo hade passat utmärkt på valfri Yngwie-skiva. En av skivans bästa refränger återfinns i näst sista låten ”Falling”.

Sammanfattningsvis; för fans av power metal med neoklassiskt gitarrspel är ”Ride The Sky” ett bra komplement i skivsamlingen. Men snälla At Vance; hoppa över coverlåten nästa gång och ge oss lyssnare 100% eget material.

Magnus Bergström

Tutankamon ”Tutankamon” (PlayGround)

Tutankamon är en nybildad grupp som består av en konstellation storheter från det svenska musiklivet. De har här slagit sig samman och ger nu ut sitt första album.

Det som slår mig när jag lyssnar på skivan är att det låter enkelt och rättfram och nästan lite homemade. Den välpolerade studiomiljön känns långt borta och jag får en känsla av garageband. Det är inte bara negativt, ett lite oborstat sound kan kännas fräscht och spelglatt bland alla perfekta digitala produktioner. Dock saknar jag den där varma glädjen. Det spritter inte precis spelglädje om skivan även om den har sina ljusa stunder. Garagebandssoundet är medvetet, det blir lite back to basic, less is more liksom. Och det kan vara helt i sin ordning, bara värmen finns där och bara låtarna är tillräckligt bra.

Det finns bra låtar, inte bara titelspåret som vi har hört i radio en hel del. Några låtar till är bra och medryckande, men tyvärr är de inte så många. En del spår känns intetsägande och det griper inte tag i mig. När jag lyssnar på musik vill jag bli berörd på ett eller annat sätt, jag vill känna något. Här blir jag inte berörd, och när jag lyssnat klart på skivan känner jag inget sug att sätta på den igen.

Det som kunde blivit så bra är tyvärr med mina högt ställda förväntningar en besvikelse.

Svante Carlesjö

Mayday Parade ”Anywhere but here” (Fearless/BAM)

Jag kommer ihåg när jag blev helt förlorad i Metallicas ”Kill ’em all”. Jag var i yngre tonåren och stod, med uppspärrade ögon och öron, på fritidsgården och lyssnade. Vi sa inte ett ord. Hade aldrig hört dess like. Som nyvunna, extatiska fans missionerade vi vilt, hårt och för alla som inte ville lyssna.

En dag stötte jag på en av de äldre musikerna på orten, förmodligen någon ”gammal 25-åring”. Efter att han hört mitt uppspelta pladder och några låtar, tittade han bara på mig, log och sa; ”ja, dom är väl ok, men varför inte lyssna på Sabbath, dom är ju originalet”. Jag idiotförklarade honom (givetvis) på en tusendels sekund, ”Sabbath, vad är det för seg gubbmusik? Metallica är bäst!!”

Nåväl, några år senare kunde jag konstatera att han både hade rätt och fel. Men framför allt hade jag lärt mig att det alltid finns en förhistoria. En förhistoria som inte går att välja bort och som givetvis styr uppfattningen av ett bands originalitet och nyhetsvärde.

Nu sitter jag här, några decennier äldre än de där ”gamla 25-åringarna”, och lyssnar på ett band som heter Mayday Parade. Deras senaste platta heter ”Anywhere but here”. Och jag blir bara trött. Bara en sådan sak att de kallar det ”pop-punk” får mig att må illa. Punk?? Hallå, senast jag kollade handlade punk om något helt annat, men det var ju strax efter Dacke-fejden, i och för sig. Fattar inte varför bolaget försöker sälja in dem som tuffingar med punkattityd när de ser ut som om de skall spela på kyrkans ungdom på fredag. ”Men skit i det, hur låter skivan?”, undrar du?

Ja, den låter ungefär så illa som den är förpackad. OCH det finns redan några tusen band som låter EXAKT likadant. Inte en ton, inte ett anslag sticker ut. Det är musik totalt utan risktaganden. ALLT är klonat och låter som ett klassiskt, stort fjäsk för den allrådande (ja, i deras värld) kommersiella radion.

Så vill du klona något? Ring skivbolagen, de är experter på det. Det enda som är mayday med den här plattan är betyget. 1,5. Och då är jag på mitt bästa humör …

Hasse Carlsson

Folke ”Ordinary Extraordinary” (Brus&Knaster/PlayGround)

Torbjörn Zetterbergs pop-alter ego Folke släpper nytt album. Herr Zetterberg, en av våra mest framstående jazz musiker ägnar sig också åt att skriva lite poplåtar. Efter att ha lyssnat en del på första albumet kände jag ett klart intresse av att höra mer, för här anades en potential inom även denna genre.

Det var ganska lätt tillbakalutad pop, med rötterna mest i singer songwriter/indie facket på första plattan. Nya albumet är än mer avskalat och försiktigt i sin framtoning, vilket inte behöver vara negativt men det kräver en hel del av såväl den som framför det som kompositionen som sådan.

Plattan börjar intressant med den fina ”How Does It Feel”, där jag känner att detta kan bli en trevlig tripp. Fortsätter sedan med låten ”Wet Soap” som också den har sina kvaliteter. Sedan tar det för mig tyvärr stopp här, jag tappar intresset, det är något som får mig att gäspa.

Jag tycker tyvärr att det saknas en del i såväl uttrycket som kompositionerna. Det krävs en hel del av förmedlaren i låtar av det slag som till stor del tar upp plats på plattan. Om man inte har en enorm närvaro eller speciellt sätt att uttrycka sig via sången i sådana här nummer kan det lätt bli en aning tradigt. Sången är väl inte riktigt Torbjörns styrka som musiker som inte på något sätt är en dålig sångare, men som för mig inte har ”det där”.

Jag väntar nog mer på att Torbjörn ska komma med en platta i Jazz genren, varför inte något nytt med Torbjörn Zetterberg Hot Five igen? Denna Folke platta var ledsamt nog för mig bara ”Ordinary” Jag hoppas dock att Torbjörn fortsätter att försöka göra pop, men att han tillåter sig ta ut svängarna lite mer så kan detta bli riktigt trevligt i framtiden och med hans potential tror jag till och med att det kan bli ”Extraordinary”.

Tomas Ingemarsson

W.A.S.P. ”Babylon” (Demolition/Sound Pollution)

En sak står helt klar efter att ha lyssnat igenom ”Babylon” ett tiotal gånger; det som numera i huvudsak gäller musikaliskt för Blackie Lawless & co är mid tempo-låtar med påtaglig rock and roll-känsla, uppblandat med en och annan (halv)ballad.

Det genomgående textmässiga temat på skivan är mycket intressant, det handlar nämligen om de fyra apokalyptiska ryttarna (för ytterligare info om dessa rekommenderas Bibeln). Låttitelmässigt är eld och åska ett genomgående tema som förekommer i fem av de nio titlarna. Synd bara att musiken i flera av låtarna är ganska ”basic”.

Inledande ”Crazy” låter som en blandning av klassikern ”Wild Child” (”The Last Command” 1985) och ”Mercy” (”Dominator” 2007) men ”Crazy” är inte någon blek låtkopia utan en pigg ”släkting” som står på egna ben. Alltså en lovande inledning. ”Live to die another day” fortsätter i ungefär samma stil och även om den är bra så är likhetstrenden redan efter två låtar oroväckande… Men i och med riff- och refrängstarka ”Babylons burning” inleds femlingen av låtar med eld och åska som tema och skivan tar ny fart.

Och som vanligt när W.A.S.P. ger sig på en coverlåt så låter det mycket bra och frågan är om inte ”Burn” (Deep Purple) är W.A.S.P. bästa coverlåt hittills. Undertecknad blev först mycket överraskad, ja rentav tveksam till låtvalet men efter första lyssningen var jag golvad.
Halvballaden ”Into the fire” osar klass lång väg och här är Blackie i sitt esse både som låtmakare och sångare. Däremot är ”Thunder red” mer eller mindre ytterligare en kopia av öppningslåten – i synnerhet refrängmässigt – och känns därmed i det närmaste överflödig.
”Seas of fire” höjer välbehövligt tempot en aning och här noteras en snygg insats av trummisen. Ytterligare en halvballad av klass levereras på slutet av skivan, nämligen ”Godless run” och som sagt; den här typen av låtar är Blackie bra på men det är långt ifrån något originellt som levereras. ”Promised land” är en kanonbra rock and roll-låt i vilken Blackie sångmässigt kan liknas vid en modern variant av Elvis Presley. Det svänger och är en bra låt, men så här ska inte W.A.S.P. låta. Okej om det hade handlat om Blackie Lawless soloskiva, för då hade det varit en annan sak men under bandnamnet W.A.S.P. resulterar låten i gult eller rentav rött kort. Visst har det alltid funnits rock and roll-inslag i en del W.A.S.P.-låtar, men när det blir så tydligt som i det här fallet så är det B-sidor eller soloprojekt som är det bästa forumet.

Slutsats:
Blackie gör en stark sånginsats i stil med hur han lät på 80-talet och det har säkert att göra med att han är i bättre form än på länge (vilket alla besökare på årets Rockweekend kunde se). Låtarna är skickliga hantverk och produktionen är i stort sett exemplarisk.
Men jag kan inte låta bli att förundras över att ett såpass ambitiöst projekt som ”Babylon” endast innehåller nio låtar och det känns lite svagt att ingen av dessa är ett långt epos.
Så mitt råd till Blackie inför nästa temaskiva (för det blir säkert ytterligare någon sådan) är att ta ut låtsvängarna ordentligt. Trots allt blir betyget bra (men inte mer) tack vare det som nämnts tidigare i recensionen och då inte minst den suveräna ”Burn”-covern.

Magnus Bergström

Joshua Radin ”Simple Times” (Warner)

Det finns olika sätt att närma sig en platta. I vissa lägen finns den bara där och man finner varandra direkt. Jag vet inte hur det är med dig men jag har ibland en förmåga att ”komma från fel håll”, vilket leder till att jag inte uppfattar plattan helt korrekt utan hör den efter några månader och först DÅ hör hur bra den är.

Tyvärr höll jag på att göra just så med Joshua Radins nya ”Simple Times”. Efter att ”återupptäckt” en av metallhistoriens (i min ytterst subjektiva mening) tyngsta och svängigaste låtar, kom jag in lite snett i Joshuas senaste alster. Att använda Panteras ”Broken” som avstamp in i Joshuas mjuka, ”perfekt som kuliss i amerikanska feelgood serier”-produktion är inte helt optimalt, om man säger så …

Nåväl, efter att jag kalibrerat om skallen måste jag säga att jag gillar vad jag hör. Till sin nackdel tycker jag att ”bolaget vill ha låtar att placera i serier-tänket” lyser igenom lite för mycket. När låtarna handlar om kärlek (ja, både glädje och modell sorg) , vara vänner, bli sams och andra vardagsgråa ämnen blir det lite, hm … ja, trist och förutsägbart som inredningen i en korridor på landstinget. Saknar kontrasten mellan en mjuk och lugn produktion med vassa och mörka texter á la Cash, MEN …

Det han gör, gör han bra. Han övertygar mig, sjunger hur bra som helst. Klockrena melodier, och en produktion som ändå håller tråden. Han övertygar mig helt enkelt. När vi delat vardagen ett tag, jag och Joshuas skiva, tänker jag inte på ovan nämnda irritationsmoment utan kan njuta av melodierna, stämmorna och allt det vackra som denna skiva faktiskt rikligt är fylld av.

Behöver du en skiva som bakgrund när du har väninnorna hemma på sminkparty eller som fyller din inredningsbutik med stämning tror jag detta är skivan för dig.

Med tanke på att jag varken har en inredningsbutik eller några sminkpartyn får jag nöja mig med att lägga mig på soffan, sätta på låten ”They bring me you”, sluta ögonen och njuta. Det är bara framtiden som kan visa om betyget 3 ½ är för högt. Eller för lågt?

Hasse Carlsson

Mustasch ”Mustasch” (Regain/Warner)

Så fort jag hör en ny skiva med Mustasch har jag en tendens att rynka på pannan och känna en viss oro. Kanske beror detta på att bandet har bytt ut två av sina medlemmar sedan de började 1998. Förra året byttes gitarristen Hannes Hansson ut. Eller så beror det på min oro att Sveriges kanske största metalband så ska få ”Some kind of monster-syndromet” som mina barndomsidoler Metallica har gått igenom.

När en bandmedlem lämnar en grupp finns alltid en risk att de byter sin stil, inte mycket, men kanske tillräkligt för att det ska märkas på låtarna. Nu lämnar bandets trummis Mats Hansson bandet av ”medicinska skäl” och ersättaren blir Danne McKenzie som för visso har spelat lite live med bandet.

Missförstå mig rätt, jag är ett stort fan av Mustasch! Jag tror det var 2005 jag såg dem live för första gången. Jag hade hört någon låt med dem men inget hade satt sig på hjärnan. Jag minns fortfarande den dagen trots en tidig ölfrukost på spårvagnen. Det var sommar i Sverige vilket för mig innebär kallt väder, blåsigt och några irriterande moln på himlen nog stora för att det ska vara så där ljust samtidigt som det regnar. Klockan var nog inte mer än två på eftermiddagen då Mustasch skulle upp på scenen. Det var tidigt, ljust ute, regnet piskade ner och jag hade flera stora artister framför mig att se den dagen. Än idag var den livespelningen en av de bästa jag har sett med något band!

Nu 4 år senare har jag deras nya skiva framför mig. Deras förra skiva, ”Latest Version of the Truth”, gav mig samma rynka i pannan som jag har nu. Men som alltid för mig växer sig låtarna med Mustasch större och större för varje gång man hör dem och slutar inte växa. Samma sak händer nu, jag får rynkor i pannan… lyssnar febrilt igenom låtarna i hopp om att hitta en ny suverän låt… sen börjar hjärnspökena jobba. ”Inte ni också!” Jag ser James Hetfields trötta ansikte framför mig i studion. Visst Mustasch skiva börjar bra med stråkorkester, tunga gitarrer och en vandrande bas i bakgrunden. Sen kommer anledninngen till varför jag tar upp Metallica hela tiden; andra låten ”Heresy Blasphemy” krashlandar… Påtända ”Reloaded”-gitarrsolon, en trött Ralf på sång. Sen tänds hoppets gnista i mig med ”Mine”, albumets höjdpunkt, följt av ett gäng låtar som håller äkta Mustaschstandard. För att sedan krascha, brinna och glöda bort med en sådan låt som Desolate, en trött ”Strebers/Dia Psalma goes Some kind of Monster”, och där kom lite marschtakt i slutet. Ursäkta men vad &#% tänkte ni med?

Så här går skivan, toppar och dalar som ett musikaliskt EKG. Många bra låtar och även en riskfylld satsning som en ballad, sen kommer lite skräplåtar följt av riktigt bra musik! Jo, men ändå…Mustasch är efter denna skiva fortfarande Sveriges bästa metalband!

Richard Sjökvist