Fortfarande Sveriges bästa metalband
- Mustasch ”Mustasch” (Regain/Warner)
Så fort jag hör en ny skiva med Mustasch har jag en tendens att rynka på pannan och känna en viss oro. Kanske beror detta på att bandet har bytt ut två av sina medlemmar sedan de började 1998. Förra året byttes gitarristen Hannes Hansson ut. Eller så beror det på min oro att Sveriges kanske största metalband så ska få ”Some kind of monster-syndromet” som mina barndomsidoler Metallica har gått igenom.
När en bandmedlem lämnar en grupp finns alltid en risk att de byter sin stil, inte mycket, men kanske tillräkligt för att det ska märkas på låtarna. Nu lämnar bandets trummis Mats Hansson bandet av ”medicinska skäl” och ersättaren blir Danne McKenzie som för visso har spelat lite live med bandet.
Missförstå mig rätt, jag är ett stort fan av Mustasch! Jag tror det var 2005 jag såg dem live för första gången. Jag hade hört någon låt med dem men inget hade satt sig på hjärnan. Jag minns fortfarande den dagen trots en tidig ölfrukost på spårvagnen. Det var sommar i Sverige vilket för mig innebär kallt väder, blåsigt och några irriterande moln på himlen nog stora för att det ska vara så där ljust samtidigt som det regnar. Klockan var nog inte mer än två på eftermiddagen då Mustasch skulle upp på scenen. Det var tidigt, ljust ute, regnet piskade ner och jag hade flera stora artister framför mig att se den dagen. Än idag var den livespelningen en av de bästa jag har sett med något band!
Nu 4 år senare har jag deras nya skiva framför mig. Deras förra skiva, ”Latest Version of the Truth”, gav mig samma rynka i pannan som jag har nu. Men som alltid för mig växer sig låtarna med Mustasch större och större för varje gång man hör dem och slutar inte växa. Samma sak händer nu, jag får rynkor i pannan… lyssnar febrilt igenom låtarna i hopp om att hitta en ny suverän låt… sen börjar hjärnspökena jobba. ”Inte ni också!” Jag ser James Hetfields trötta ansikte framför mig i studion. Visst Mustasch skiva börjar bra med stråkorkester, tunga gitarrer och en vandrande bas i bakgrunden. Sen kommer anledninngen till varför jag tar upp Metallica hela tiden; andra låten ”Heresy Blasphemy” krashlandar… Påtända ”Reloaded”-gitarrsolon, en trött Ralf på sång. Sen tänds hoppets gnista i mig med ”Mine”, albumets höjdpunkt, följt av ett gäng låtar som håller äkta Mustaschstandard. För att sedan krascha, brinna och glöda bort med en sådan låt som Desolate, en trött ”Strebers/Dia Psalma goes Some kind of Monster”, och där kom lite marschtakt i slutet. Ursäkta men vad &#% tänkte ni med?
Så här går skivan, toppar och dalar som ett musikaliskt EKG. Många bra låtar och även en riskfylld satsning som en ballad, sen kommer lite skräplåtar följt av riktigt bra musik! Jo, men ändå…Mustasch är efter denna skiva fortfarande Sveriges bästa metalband!
Richard Sjökvist
