Blackie Lawless & co i bra form bjuder på kanoncover

W.A.S.P. "Babylon" (Demolition/Sound Pollution)
W.A.S.P. ”Babylon” (Demolition/Sound Pollution)

betyg350

En sak står helt klar efter att ha lyssnat igenom ”Babylon” ett tiotal gånger; det som numera i huvudsak gäller musikaliskt för Blackie Lawless & co är mid tempo-låtar med påtaglig rock and roll-känsla, uppblandat med en och annan (halv)ballad.

Det genomgående textmässiga temat på skivan är mycket intressant, det handlar nämligen om de fyra apokalyptiska ryttarna (för ytterligare info om dessa rekommenderas Bibeln). Låttitelmässigt är eld och åska ett genomgående tema som förekommer i fem av de nio titlarna. Synd bara att musiken i flera av låtarna är ganska ”basic”.

Inledande ”Crazy” låter som en blandning av klassikern ”Wild Child” (”The Last Command” 1985) och ”Mercy” (”Dominator” 2007) men ”Crazy” är inte någon blek låtkopia utan en pigg ”släkting” som står på egna ben. Alltså en lovande inledning. ”Live to die another day” fortsätter i ungefär samma stil och även om den är bra så är likhetstrenden redan efter två låtar oroväckande… Men i och med riff- och refrängstarka ”Babylons burning” inleds femlingen av låtar med eld och åska som tema och skivan tar ny fart.

Och som vanligt när W.A.S.P. ger sig på en coverlåt så låter det mycket bra och frågan är om inte ”Burn” (Deep Purple) är W.A.S.P. bästa coverlåt hittills. Undertecknad blev först mycket överraskad, ja rentav tveksam till låtvalet men efter första lyssningen var jag golvad.
Halvballaden ”Into the fire” osar klass lång väg och här är Blackie i sitt esse både som låtmakare och sångare. Däremot är ”Thunder red” mer eller mindre ytterligare en kopia av öppningslåten – i synnerhet refrängmässigt – och känns därmed i det närmaste överflödig.
”Seas of fire” höjer välbehövligt tempot en aning och här noteras en snygg insats av trummisen. Ytterligare en halvballad av klass levereras på slutet av skivan, nämligen ”Godless run” och som sagt; den här typen av låtar är Blackie bra på men det är långt ifrån något originellt som levereras. ”Promised land” är en kanonbra rock and roll-låt i vilken Blackie sångmässigt kan liknas vid en modern variant av Elvis Presley. Det svänger och är en bra låt, men så här ska inte W.A.S.P. låta. Okej om det hade handlat om Blackie Lawless soloskiva, för då hade det varit en annan sak men under bandnamnet W.A.S.P. resulterar låten i gult eller rentav rött kort. Visst har det alltid funnits rock and roll-inslag i en del W.A.S.P.-låtar, men när det blir så tydligt som i det här fallet så är det B-sidor eller soloprojekt som är det bästa forumet.

Slutsats:
Blackie gör en stark sånginsats i stil med hur han lät på 80-talet och det har säkert att göra med att han är i bättre form än på länge (vilket alla besökare på årets Rockweekend kunde se). Låtarna är skickliga hantverk och produktionen är i stort sett exemplarisk.
Men jag kan inte låta bli att förundras över att ett såpass ambitiöst projekt som ”Babylon” endast innehåller nio låtar och det känns lite svagt att ingen av dessa är ett långt epos.
Så mitt råd till Blackie inför nästa temaskiva (för det blir säkert ytterligare någon sådan) är att ta ut låtsvängarna ordentligt. Trots allt blir betyget bra (men inte mer) tack vare det som nämnts tidigare i recensionen och då inte minst den suveräna ”Burn”-covern.

Magnus Bergström

Tags:

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

07

10 2009

Your Comment