Tempelriddare i trogen tjänst
- Iain Ashley Hersey ”Nomad” (Perris/Sound Pollution)
Den amerikanske gitarristen Iain Ashley Hersey är ute på sitt tredje fälttåg. Uppföljaren till ”The holy grail” (2006) och ”Fallen angel” (2001) söker vidare på den väl intrampade vandringleden där sedan länge Rainbow, Dio och Deep Purple har sina bomärken ingraverade. Skivan når inte samma höjder som sina föregångare, men är klart lyssningsvärd för den som vill uppleva det tidiga 80-talet igen.
De 10 spåren på ”Nomad” är tunga , kompakta och fyllda av harmoni . Här finns svulstiga ackord från en majestätisk hammondorgel, väl inbakade gitarriff men framför allt en hel skeppslast med attityd. Hersey ’s kompband – Carsten ” Lizard ”Schulz (sång), Holger Seeger (keyboard) , Frank Kraus (trummor) och Jochen Mayer (bas) – knyter ihop säcken med låtarna utan att tveka och tonerna strömmar ut ur högtalarna under full frihet och med avsevärd effekt.
Mot mitten av skivan återfinns de starkaste spåren. I ”Flesh, Bone and & Blood” är de mörka krafterna på frammarsch och här måste sinnesnärvaron vara på helspänn för att kunna skilja på vad som är rätt och fel. Bländande gitarr i kamp med en dov bakgrund gör utgången än mer oviss. ”Bloody Water” är en mycket hårt driven mid-tempo melodi som vaggar de allra mest befängda tvivlarna in i den ljuvligaste hårdrocksdrömmen. Introt kunde förresten mycket väl vara hämtad från The Mahavishnu Orchestra ’s ” Birds Of Fire” (1972) – Ett av de bästa instrumentala albumen som någonsin gjorts.
Ett dragspel (!) startar upp ”Voodoo Spirits”. För att vara i dessa sammanhang ett mycket ovanligt instrument. Ingen anledning till oro dock. Gitarren kopplar omedelbart ett hårt grepp och tar över matchen med klar poängvinst till följd. En önskan är dock att gitarren kunde få ytterligare fria tyglar och inte begravas i den totala ljudmixen.
Schulz är en fantastisk sångare och man kan skönja en inte alltför avlägsen likhet med Glenn Hughes. Således en stämma som är skräddarsydd för detta material. Beviset återfinns om inte annat i ” We’ve Lost The Rhythm” där sången briljerar i toner som överträffar det mesta.
I ”More To Life” får instrumenten agera mera själständigt vilket ger en behaglig tillbakalutad atmosfär. Den stökiga bakgrunden är som bortblåst. Det enkla får med framgång agera i det främsta ledet vilket allt som oftast är det bästa alternativet.
Gästångaren Doogie White (Rainbow/Malmsteen) lindar in skivan med en avslutande cover på Rainbow ’s ” L.A. Connection”. En handling som får ses som en naturlig och välmenande gest till den stora rockfamiljen.
Thomas Claesson
