Spagettirock med kaliber
Italiensk melodisk rock tillhör inte direkt vardagsmaten. Alla känner vi till det italienska kökets anrättningar såsom Vesuvio , Capricciosa och Quattro stagione. Det är snabbmat som är lättillgänglig, mättande och vida uppskattad. Däremot är namn som Moroni (bas) och Lecchini (trummor) mera svårsmälta och inte så lätta att sätta gaffeln i. Dessa två gondoljärer grundade gruppen Lizhard redan år 1995. Ett rockband som verkar i norra delarna av Italien och som till en början ägnade sig åt att framföra covers.
Den självbetitlade debutskivan rivstartar med tre kryddstarka smakupplevelser. ”Rock ’n’ roll is back” – är en helt riktig iakttagelse som ger mersmak. ”Devil’s highway” kan vara en lämplig väg att köra – speciellt om man sitter bakom ratten i en Lamborghini. Låten startas dock med motorcykelljud och enligt bedömare är det en Moto Guzzi (1200 cc av årsmodell 2008) som glider iväg i svagt uppförslut mot den schweiziska gränsen. ”Let the good times roll” är förmodligen skivans höjdpunkt och förblir ett rättesnöre som det är värt att leva efter.
Att sjunga Dokken-inspirerade ”powerballads” är inte bandets styrka. ”I Cry For You” tydliggör detta på ett märkbart sätt. En alltför utslätad melodi och en textsammansättning som gör att inmotningen i ringhörnan där endast de patetiska vistas är ett faktum. Följande är ett bevis på hur det inte skall skrivas och då kan man inte skylla på att allting redan är sagt och gjort. Det finns alltid nya vägar att utforska samt vinklar och vrår där ingen tidigare varit. Texten ”Another day now is gone. I feel sad and alone. I’ts already tomorrow” faller följaktligen helt platt till marken.
En cover på ”Life in the fast lane” (Frey,Henley,Walsh) hämtad från Eagles icke helt okända album Hotel California (1976) dyker upp mitt i skivan. Här finns föredömet när det gäller att skriva låttexter, vilket också tydliggörs på de sista raderna av första versen . Se och lär. ”They had one thing in common they were good in bed. She’d say – faster, faster, the lights are turnin’ red.” Kreativitet och kvickhet i ett nötskal.
Lizhard är ett partyband som inte får missas om de spelar i en nöjeshall i grannskapet eller varför inte rent av bjuda hem dom för ett gig på bakgården en lördagskväll. Då kanske man rent av kan få höra en ny version av Brownsville Station’s ”Smokin’ in the boys room” (1973).
På det stora hela en vällagad supé där man kan konstatera att de amerikanska rockrötterna har letat sig ända till det Italienska fastlandet. Förebilden med grupper som Poison, Ratt men framför allt Great White i spetsen är märkbar. Huvudrätten – de rockiga tempostarka låtarna – med fina harmonier, bra sångare och gedigna gitarrslingor har en uppiggande påverkan. Efterrätten – balladerna – är däremot alldeles för sötsliskiga vilket gör att man lämnar bordet och önskar att man var någon annanstans.
Thomas Claesson