nyaskivor.se

Jerry Williams ”Dynamite – Live” (Universal)

Visst skulle det vara lätt att hylla ”Jerka” än en gång, men det är såklart svårt att släppa en liveskiva och återskapa den känslan som man skulle fått om man sett showen på Rondo i Göteborg. För det här är show, rätt och slätt. Min respekt har han absolut med sina 45 år på turné och alla skivor han har gjort genom åren. Det är lätt att falla för att skämta och driva om hans sångstil med handen på örat; men det vore både lågt och billigt. Det är svårt att göra showen rättvis på skiva. Det är en kavalkad av så kallade rockrökare och ett och annat gammalt örhänge. Han blandar och ger från rockens giganter Elvis Presley, Jerry Lewis, Chuck Berry och alla andra som var med när rock´n rollen kom. Han är ändå lika energisk som en tonåring, det märks att han har närvaron.

När jag ser klipp från showen märks det att han gör det med glimten i ögat, med kärlek till musiken och livsstilen från 50-talet. Perfekt för konferensen eller personaljulfesten.  Han är en van showare, då han tidigare gjort ”Live n´ Jive” för tio år sedan, ”Jerka” på Göta Lejon (2002), och ”Ringside” (2005). Visst, han förlorade 3,5 miljoner i mitten av 90-talet när hans ekonomiske rådgivare förskingrade pengarna; men jag tror att han har repat sig nu vad det verkar på formen på den snart 70 årige rockkungen som levererar kioskvältare under hela showen. Vilket han också gjorde när han invaderade den lilla brukshålan Skoghall i Värmland på 80 talet, då han spelade i folkets park. När Jerry Williams kom till byn gick man ur huse. Man undrar nästan om Rondo står kvar efter det här!  Skoghall Folkets park gör det iallafall.

Mattias Ransfeldt

Paradise Lost ”Faith divides us death unite” (Century Media/EMI)

Paradise Lost, bandet från Halifax i England som praktiskt taget skapade gothic metal alldeles i början av 90-talet, släpper nu albumet Death Unites Us, Faith Divides Us och bekräftar därmed den återgång mot doom och mörker man inledde i och med föregående släpp, In Requiem från 2007. PL tycks så gott som ha glömt de egna mainstreamflirtarna för några år sen och det tackar vi för.

Nya skivan är snudd på ett mästarprov i konsten att definiera dooms alla kännetecken. The All Inclusive of Doom, liksom. Tillkommer ett knippe bra låtar och vad saknas då, egentligen?
Ja, möjligen en smula nytänk. Därav tappet av den halva poängen vilket egentligen känns en smula orättvist. För handen på hjärtat, hur många band inom metalfåran förnyar sig med varje skivsläpp? Nä, just det!

Trots den jämna kvalitet som genomsyrar nya skivan förtjänar vissa insatser alldeles särskild uppmärksamhet. Nick Holmes gör bra mycket mer än ett hyggligt dagsverke i ofta kniviga växlingar mellan growl och vanlig sång, och gitarrspelet är genomgående formidabelt.
Bästa spår: alla! Den suveräna öppningslåten As Horizons End sätter dagordningen och den viker bandet inte en tum ifrån fortsättningsvis.

I november kan man se och höra PL i Malmö, Stockholm och Göteborg.

Mats Johansson

AFI ”Crash Love” (Interscope/Universal)

När ”Crash Love” snurrade i cd-spelaren första gången blev jag grymt besviken på vad jag hörde. Det var inte alls vad jag hade väntat mig och därför kändes det motigt att behöva lyssna på skivan fler gånger för att ge den en korrekt bedömning. Men efter varje lyssning har skivan känts bättre och bättre. Nu när skivan har snurrat flertalet gånger har jag ändrat inställning till den och anser att det är en skiva med riktigt trevlig punkrock med starka popinfluenser.

Skivan innehåller två riktiga kanonspår ”Beautiful Thieves” och ”Medicate”, utöver dessa håller skivan en hög och jämn standard. ”Crash Love” är AFI:s åttonde fullängdare sedan starten i början av 90-talet. Trots det är ”Crash Love” mitt första möte med bandet och det har gjort mig intresserad av att följa bandet i fortsättningen och även ta en ordentlig blick i backspegeln för att se vad de har på sitt samvete sedan tidigare. Om det finns fler där ute som inte har hört AFI tidigare skulle jag vilja placera dem rent musikaliskt i samma fack som exempelvis ”Good Charlotte”, ”Sum 41” och ”Blink 182”.

Lars Svantesson

Danger Danger ”Revolve” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Danger Danger – ett av ”pudelhårdrockens” bästa band (som dock aldrig fått det stora genombrott de förtjänar) är tillbaka på ett övertygande sätt med nya skivan ”Revolve”. Höjderna på debutskivan (1989) nås inte med ”Revolve” men däremot är den – enligt undertecknad – bandets näst bästa skiva och det är ett bra betyg. Bandets styrka ligger i Ted Poleys röst och de snygga körrefrängerna. Svagheten är som så ofta är fallet med den här typen av band att det ibland blir lite för tillrättalagt. Och emellanåt är texterna lite väl klichéartade som exempelvis i balladen ”Fugitive”. Musikaliskt är det precis som Ted Poley sjunger i ”Hearts On The Highway” att det handlar om ”the same old story” och när det gäller Danger Danger fungerar det bra att det låter som förväntat. Apropå det; för den som inte har en aning om hur Danger Danger låter så kan man säga att de är som en ”tuffare” variant av Journey = det handlar om melodiös hårdrock med bra sång och bra gitarrspel i centrum.

Inledande trippeln ”That’s What I’m Talking About” (plus för sången), ”Ghost Of Love” (plus för gitarrsolot) och ”Killin’ Love” (plus för refrängen) sitter perfekt i lyssnarens öron. En annan låt som är värd att nämna är ”F.U.$” som har en kul och fräck text med glimten i ögat och sådana ”tilltag” passar DD bra. ”Dirty Mind” är en ovanligt stark avslutningslåt med en härlig melodi och typisk Danger Danger-text om kontakt med det motsatta könet. Och låten är också en välbehövlig uppryckning efter några ganska intetsägande låtar.

Slutsats; ”Revolve” är ett välkommet tillskott i skivsamlingen av ett melodiöst hårdrocksband med klass. Och jag hoppas verkligen att de kommer att dyka upp på någon scen i Sverige framöver (varför inte på någon eller några festivaler nästa år?).

Magnus Bergström

Mark Knopfler ”Get Lucky” (Mercury/Universal)

Liksom Mark Knopfler blickar jag tillbaka när jag lyssnar på ”Get Lucky”. För mig är Dire Straits ett starkt musikminne; dels för att ”Walk of life”-videon ofta visades i 80-tals programmet ”Kryzz”, men också för att när min familj köpte vår första CD-spelare så fick vi med ”Brothers in arms”(1985), vilken är den mest fantastiska skiva gruppen gjorde. Visst kan den anses vara gubbig idag men när den kom var den nästan helst perfekt. Idag går den skivan i bräschen för all musik inom AOR (Adult Oriented Rock) genren. För det är vuxet att lyssna på Mark och Dire Straits. Mark har sedan DS-tiden gjort sex album under eget namn; alla är vackra, välgjorda och filmiska. Nästan som jag drömmer mig bort en stund. Han inger alltid en viss faderlig trygghet.

På ”Get Lucky” blickar Mark Knopfler tillbaka till barndomen i Glasglow och Newcastle och gör det med omsorg. Om jag skall jämföra den här med hans förra ”Kill to get Crimson” (2007) som var lite sirapsseg, så smeker ”Get Lucky” som vinden i ansiktet en vacker höstdag när kastanjer och löv fallit till marken. Det är en höstskiva som kommer att växa mer och mer. När det lackar mot jul skall jag plocka fram den igen och inte stressa runt och jaga julklappar. Jag skall sitta kvar i bilen på parkeringen – som män ofta gör – och bara lyssna på ”Get Lucky” om och om igen…

Mattias Ransfeldt

Mean Streets ”Mean Streets” (Sheriff/Warner)

Mångsysslaren Amir Chamdin (Infinite Mass, regissör, skådespelare mm mm) drog igång projektet Mean Streets, vars skiva släpps i dagarna. Förhandsinformationen från skivbolaget beskriver musiken som ”galen rockabilly-Tarantino-sjuttiotalssoul”. Ingen tokig beskrivning alls. Det är gitarrbaserad rockabilly i grunden, med soul i körsång och bleckblås. Medryckande är bara förnamnet. Det svänger som bara den!

Filmreferenserna är otaliga: projektets namn, naturligtvis, men också i texter och låttitlar.
Även soundet vimlar av passningar till vita duken. Tarantino har nämnts. Morricone på speed blir det tidvis. Vansinnigt och störtskönt.

I låten The Best I Could refereras också till Chamdins hiphopäventyr i Infinite Mass.
I Mean Streets ingår även Nicke Andersson (The Hellacopters) som producent, musiker och medkompositör. Turné blir det i början av oktober.

På www.meanstreets.se kan man provlyssna på låten Bliss.

Vad vore kultursverige utan renässansmänniskor som Amir Chamdin?

Mats Johansson

Sofia ’Zia’ Ingemarson ”Out Of Control” (Yabai/Triada)

En söt tjej med bra röst, som glöms bort och göms bakom en allt för fin och överproducerad ljudbild som inte tillåter fel eller det minsta personliga svängrum. Känner ni igen bilden? Tyvärr blir det inte mycket bättre än just den bilden. En platta som känns överproducerad och alldeles för ren, vilket gör detta försök till rock faller pladask innan musiken ens fått ta sitt spelrum. Att Zia varit med om att träffa ett 2000-talets Bon Jovi under deras studioprocess känns överdrivet påtagligt. Mycket av låtmaterialet, mestadels skivans rockigare låtar, stinker Bon Jovis skivor ”Bounce” och ”Have A Nice Day”. Tyvärr lyckas Zia inte fylla skorna av ett gäng gamla rockrävar utan låter för det mesta tillgjort och opersonligt. Däremot är skivans powerballader smäktande och lyfter upp helhetsintrycket. Och i just dessa ballader träder Zias riktiga talang fram och lämnar även en bitter musikkritiker med ett småleende på läpparna.

Skivans starkaste låtar är ”In the eye of the storm”, ”Desporado” och singeln ”Livin’ in a hurricane”. Att ge den här tjejen en fullängdare redan nu känns som ett felbeslut av skivbolaget. Hade de bra låtarna på skivan antingen legat och väntat på fler låtar av samma kaliber eller fått rum på en EP hade det gett både Zia och låtarna en bättre chans att lysa. Men tyvärr känns hela skivan som en blek och småvuxen version av Avril Lavigne, utan det minsta intresse att sticka ut och sparka mig i skrevet eller att ömt förföra mig till en avlägsen sängkammare.

Lars Svantesson