Posts Tagged ‘v.39’

Bonafide kan bli riktigt farliga

Bonafide "Something's Dripping" (Black Lodge/Sound Pollution)
Bonafide ”Something’s Dripping” (Black Lodge/Sound Pollution)

betyg357

Så sent som i somras hörde jag det här Malmöbandets nu 2 år gamla debut för första gången. Jag hade då laddat min bärbara med precis nyinköpta Chickenfoot plus några plattor jag fått från Sound Pollution. Efter lite zappande i blindo så fastnade jag vid något Black Crowes/Faces-doftande, AC/DC-riffande; med genialt enkla refränguppbyggda melodier. Aha där är min nya skiva, tänkte jag. Men låter inte Sammy Hagar lite som Chris Cornell? Jo, lite skumt var det. Men bra. Väl hemma insåg jag att de där låtarna inte alls fanns på Chickenfoots skiva utan på plattan med…Bonafide!

Bonafide har vid det här laget snurrat fler varv i spelaren än min Volvos varvräknare kan uppge på mätaren. Jag har rekommenderat alla jag känner, som åtminstone har något musikintresse, att lyssna på första plattan. Vissa skivor bara ”är” bra. Musiken liksom kryper under skinnet, man får gåshud, utan att man för den skull sett omslaget eller bandets image innan. Det kallar jag äkta musik. Då skit det samma att man kan höra en och annan AC/DC-gitarr. Vem skulle gnälla, förutom gitarren då, ifall en ny kille kunde spela som Jimi Hendrix? Då är det inte plankning – det är en hyllning. Man för arvet vidare.

Häromveckan landade ”Dirt Bound”, första smakprovet från nya albumet ”Something’s Dripping”. Fy f*n vad bra! Det var länge sedan jag satte en ny låt på repeat, på repeat. Det är precis så här en riktig Bonafide-rökare ska låta.

Pontus Snibb, bandets ovanligt begåvade sångare, gitarrist och låtskrivare är tydligt influerad av ovan nämnda band. ”Something’s Dripping” är producerad av Chips Kiesbye som bla har Hellacopters på meritlistan. Teknikern Henryk Lipp har jobbat med DAD och Thåström. Soundet har blivit fetare, nu är det mindre ”young Angus Young”-gitarrer. Det känns som om man försöker hitta en mer egen stil. Ändå saknar jag lite av det garage-enkla från debuten. ”Elvis Chapel Blues” är ett trevligt undantag som för tankarna till Sammy Hagars gamla Montrose.

Sammanfattningsvis är det här en bra platta. Den förra var jämnare som helhet men tunnare i produktionen. Den nya har å andra sidan ett mer dynamiskt sound. Ett stampa plattan i botten-tryck som i låten ”Dirt Bound” visar vad de går för, och nu längtar jag efter att få se dem live. Airbourne får ursäkta – Bonafide kan bli riktigt farliga.

I november drar bandet på Europa-turné och är åter till Sverige för några spelningar strax innan jul. Fredag! 25:e! Så vad väntar ni på? Köp - men missa inte första plattan…

Peter Dahlén

*Klicka på skivomslaget här ovan för att komma till Bonafides officiella hemsida*

Tags:

25

09 2009

Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen [2 recensioner]

Ebba Forsberg "Ta Min Vals" (Eboth/Bonnier Amigo)
”Ta Min Vals” Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen (Eboth/Bonnier Amigo)

betyg519 Tomas Ingemarsson  betyg469 Henric Ahlgren

Det fanns en person som jag beundrade mycket och som jag kallade min stigfinnare. Han försåg mig, och massor av andra musikintresserade svenskar med mängder av fina tips om musiker och plattor som han tyckte man borde kolla upp. Han var en mästare på att sätta sina tankar på pränt, han hade ett eldigt, samtidigt innerligt och mycket varmt sätt att skriva om det han gillade, man blev alltid intresserad.

Tyvärr fick jag aldrig träffa denne musikälskande skåning som lyssnade till namnet Lennart Persson. Lennart lämnade oss alltför tidigt i våras ensamma med all musik. Det känns fortfarande väldigt tomt, och jag har ingen stigfinnare längre. Lennart var den som i någon text någon gång för länge sedan, talade om en fantastisk svensk sångerska vid namnet Ebba Forsberg som inte fick missas. Vad gällde mig missade jag inget Lennart skrev om, så ej heller denna underbara svenska röst.

Att ge sig på en skattkista som tillhör Leonard Cohen gör man sällan eller aldrig ostraffat utan att få kritik. Här vågar sig då Ebba Forsberg ut på en vandring i herr Cohens galleri av fantastiska låtar med suveräna texter, och det med att försöka sjunga det hela på svenska.

Hur lyckas man med detta? Man får först välja ett antal låtar som kan fungera, sedan sätter man Mikael Wiehe i arbete med att få till texter på svenska. Sedan ska man försöka få till en känsla av något eget. Alltså något som inte blir ännu en i raden av menigslösa coverplattor, som är alltför likt originaltappningen.

Detta är ingen lätt uppgift som sagt, men utan att våga kan man aldrig vinna.

Jag vill nu bara säga -Ebba jag tar din vals, jag slukar den med hull och hår, jag är omtumlad och glad, för jag hade inte ens i min vildaste fantasi trott att det kunde bli så här bra. Underbara omarbetningar av texterna till svenska av Mikael Wiehe som verkligen kan få fram en otroligt djup och fin bild, och det med ett språk som är så mycket ordfattigare än engelskan. En produktion så perfekt, så i samklang med låtarna och sången, och med otroligt väl framförda toner från de musiker som hörs på plattan i form av, Ola Gustavsson (gitarrer), Jerker Odelholm (bas), Christer Karlsson (klaviatur), Klas Jervfors (blås) & Andreas Dahlbäck (trummor).

Och så Ebba då förstås, denna fantastiska äkta och utlämnande röst, där man får en känsla av övergivenhet och samtidigt en inre styrka, så beslutsam att ta sig fram att inget kan stoppa den. Jag får här höra versioner som överträffar originalen och det tack vara denna övertygande människas röst. Jag har aldrig hört en bättre version av låten ”Hallelujah” och hon har tagit ”valsen” till en högre dimension.

Detta kan mycket väl vara den bästa coverplatta jag någonsin hört, definitivt den bästa omarbetad till ett annat språk än originalet. När jag nu sitter här i min ensamhet och läser i häftet till skivan –Till minnet av Lennart Persson och för 5:e gången i rad tryckt på repeatknappen utbrister jag -Hallelujah! Ebba, jag tar din vals. Plötsligen ser jag Lennart framför mig i sin himmel där han sitter med höjd tumme och ler.

Tomas Ingemarsson

Musikveteranen Ebba Forsberg kommer här med sitt fjärde album i eget namn, som tillika också är en samling med svenskspråkiga tolkningar av Leonard Cohens låtskatt: Ta min vals – Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen.

Inspirerad av Cohens konsert förra sommaren på Sofiero slott i Helsingborg, väcktes ett beslut hos Forsberg om att slutligen göra tolkningar av Cohen. Till sin hjälp tog Forsberg Mikael Wiehe och tillsamman har de jobbat fram översättningarna till de 10 sånger som Forsberg valt ut. Wiehe och Forsberg jobbade för övrigt tidigare tillsammans på ett liknande projekt där de tolkade Bob Dylans låtar, vilket utmynnade i plattan Dylan på svenska (2007).

Få är mer rätt än Forsberg att tolka Cohen på svenska – de två har en lågmäld innerlig ton och ett slags liknande trovärdigt ärligt musikaliskt credo som gemensamma beröringspunkter. Att Forsberg har tagit Wiehe till hjälp är heller inget att klaga på, denne är förstås en mästare i sig och har varit behjälplig med att arbeta fram lyhörda översättningar, som sig bör.

Det är en ganska avskalad och sparsmakad produktion. Några av låtarna har dock också blåsarrangemang som drar åt Balkanhållet. Men det är hela tiden Forsbergs känsliga och distinkta röst som är bärande och står i fokus.

Det man möjligtvis kan föra en kreativ diskussion kring är valet av låtar som inte kommer med några stora överraskningar, de flesta av sångerna är de mest cementerade i Cohens kanon som t.ex. ”Halleluja”, ”Take This Waltz”, ”Sisters of Mercy” m.fl.

Ta min vals – Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen är en samling svenska tolkningar värdiga originalupphovsmannen – Cohen denne vår tids populärmusikaliska nestor som på måndagen den 21 september fyllde 75 år. Gratulationer och tack för många fina stunder!

Henric Ahlgren

* Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Ebba Forsbergs hemsida *

Tags:

24

09 2009

Metalcore med sköna melodier och aggressivitet

Killswitch Engage "Killswitch Engage" (Roadrunner/Bonnier Amigo)
Killswitch Engage ”Killswitch Engage” (Roadrunner/Bonnier Amigo)

betyg356

”Never Again” startar skivan på typiskt Killswitch Engage-sätt; metalcore med sköna melodier och rakt på sak – en bra start. En personlig favorit är ”Reckoning” med både aggressiv musik och aggressiv text. Den medryckande refrängen i ”Take Me Away” hamnar också på pluskontot. Avslutande ”This Is Goodbye” visar alla bandets sidor i en och samma låt och är därmed en bra avslutning. Detta att lägga en av skivans bästa låtar som sista låt är inget som Killswitch Engage är ensamma om nuförtiden; det är ett smart grepp som allt fler använder sig av. Ett sätt att få lyssnaren sugen på mer…

Summa sumarum blir det tyvärr lite för mycket av samma vara på ”Killswitch Engage” och lite mer variation skulle sitta bra. Undertecknad hoppas på att bandet på nästa skiva lägger in något lite längre akustiskt stycke i en eller flera låtar. Eller varför inte en hel akustisk låt? Howard Jones sång passar alldeles utmärkt till ett sådant grepp. Eller något annat som bryter mönstret. Tendenser till variation finns exempelvis i ”A Light In A Darkened World” där en plötslig lugn passage ger lyssnaren möjlighet att ”andas”.

Live är ändå det element som gör bandet mest rättvisa så de som har biljetter till ”Taste Of Chaos”-turnén har verkligen något att se fram emot. Och det är bara att konstatera att Killswitch Engage – oavsett bristen på variation – spelar melodiös metalcore bäst av alla band där ute. Respekt.

Magnus Bergström

Tags:

23

09 2009

Avskalat, enkelt, mörkt och i moll

Kris Kristofferson "Closer to the bone" (New West/Playground)
Kris Kristofferson ”Closer to the bone” (New West/Playground)

 betyg467                              Release: 30 sept

Den numera 73 årige svenskättlingen Kris har kanske gjort sin starkaste och mörkaste skiva på mycket länge. ”Closer To The Bone” påminner om hans vapendragare Johnny Cash senaste produktioner tillsammans med Rick Rubin. Det är en mycket bra uppföljare till ”This Old Road” från 2006. Kris fick dock en trög start i musikkarriären, han harvade länge innan det hände något, tack vare sin vän Johnny Cash kom han i rampljuset till slut, resten är väl historia. Men med ”Sunday Mornin´ Comin´ Down” och ”Help Me Make It Through The Night” i ryggen så har man respekt med sig.

Med “Closer To The Bone” påvisar Kris att han fortfarande kan leverera bra musik. Den är långt ifrån The Highwaymen sunkig 90-tals produktion. Här är det avskalat, enkelt, mörkt och i moll. Precis som det ska vara. ”From Here To Forever”, Starlight And Stone” samt ”Let The Wall Come Down” utmärker och är starka spår precis som titelspåret ”Closer To The Bone”. För mig är det här en klockren platta med många härligt mörka texter och just den här sortens av produktioner, där det är avskalat blir mer effektfullt än när det är fullt pådrag. Less is more sägs det. I det här fallet stämmer det, jag skulle önska att Kris Kristofferson skulle spela in flera av sina äldre skivor i samma anda och ge dem nytt liv.

Mattias Ransfeldt

Tags:

22

09 2009

Kvalitativ classic rock från början till slut

Europes "Last Look At Eden" (Universal)
Europes ”Last Look At Eden” (Universal)

betyg355

Europe någonstans eran mellan skivorna Wings of Tomorrow (1984) och The Final Countdown (1986) var ett av historiens tio främsta melodiösa hårdrockband, i min värld i alla fall. Där och då fanns den där extra hungriga magin, som sedan började förlora i kraft när gitarristen John Norum hoppade av framgångskarusellen i samband med det internationella genombrottet. Comebackplattan Start From the Dark (2004), med Norum åter i sättningen, var dock inte så himla rolig för den som hade svårt för skivans nu-metal-tendenser vilka även frodades på efterföljande Secret Society (2006).

På nya plattan Last Look At Eden tittar de hederliga 70-talsinfluenserna fram på ett helt annat sätt igen, vilket känns jätteskönt tycker jag. Här finns inte minst många Led Zeppelin-inspirerade partier, på t.ex. ”Only Young Twice” spökar riffet till Led Zeppelins ”Black Dog” och plattans titelspår har likartade pompösa stråkarrangemang och klaviaturmattor som Zeppelins opus magnum ”Kashmir”. En låt som annars seglat upp som en personlig favorit är ”No Stone Unturned” med ett snyggt proggigt keyboardavsnitt av Mic Michaeli, som sticker ut på ett härligt sätt. Keyboardfantomen Michaeli är en viktig del i Europes sound, har alltid stått för en smakfull och elegant klaviaturapproach och har fått oförtjänt lite uppmärksamhet, menar jag.

Det här är alltså kvalitativ classic rock från början till slut, även om det inte finns någon riktigt slagdänga på plattan i nivå med bandets storhetstid – balladen ”New Love In Town” är dock faktiskt inte långt ifrån. Det känns trevligt att kunna konstatera att Last Look At Eden helt klart är bästa albumet sedan Europes come back. Det här är rätta vägen för bandet att gå stilmässigt, tänker jag. Fortsätter man i de här nytända banorna blir nästa platta en riktig fullträff i helbild.

Henric Ahlgren

*Klicka på skivan så kommer du till bandets hemsida*

Tags:

21

09 2009