Posts Tagged ‘v.37’

Sparsmakad poetisk magi

The Low Anthem "Oh My God, Charlie Darwin" (Bella Union/Bonnier Amigo)
The Low Anthem ”Oh My God, Charlie Darwin” (Bella Union/Bonnier Amigo)

betyg464

The Low Anthem kommer från Providence, Rhode Island och detta är deras första utgivning på ett majorbolag och uppföljaren till 2007års What The Crow Brings. Bandet har redan hyllats av musikpress runt om i världen.

Musikaliskt skulle jag vilja placera in The Low Anthem någonstans mellan Fleet Foxes och Over The Rhine. Det vill säga en lågmäld americana som i Low Anthems fall kan explodera ut i en mer högljud americanarock. Detta gör att skivan känns musikaliskt varierande utan att bli osammanhängande och svåråtkomlig.  Lågmäldheten träffar rakt in i hjärtat och kvarlämnar en känsla av melankoli även när skivan spelats färdigt.

Skivans lyrik är av det poetiska slaget som en blandning av Leonard Cohen, Tom Waits och Ryan Adams, fast med en självklar egensinnighet.  Lyriken sammanfaller med musiken på ett utmärkt sätt som gör lyssningen till en ren njutning från början till slut.

När vi senare i år summerar året skulle jag gissa på att många musikkritiker runt om i världen kommer ha den här skivan högt upp på sina årsbästa listor. För mig personligen är det här en skiva som kommer finnas med mig i hjärtat ett bra tag framöver. Av den anledningen ger jag skivan en stark fyra, som är närmare en femma än en trea.

Lars Svantesson

Tags:

13

09 2009

En jämn och välgjord skiva

Steve Earle "Townes" (Blue Rose/Sound Pollution)
Steve Earle ”Townes” (Blue Rose/Massacre)

betyg344

Jag upptäckte Steve Earl I samband med ”Copperhead road” i slutet av 80-talet. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. ”Townes” är en ren hyllningsplatta till hans käre vän Townes Van Zandt. Han hyllar honom helt enkelt genom att tolka hans låtar. Och han gör det med bravur! Det finns en hel del sköna bluegrass inslag på skivan vilket gör det hela mycket mer intressant än en renodlad Steve Earl platta. Nu är det ju svårt att rent tekniskt att misslyckas med mara grejer från början. För ”Colorado girl” är en av mina favoriter och att Steve tolkar den höjer ju upp betyget en aning.

Rakt igenom är det en jämn och välgjord skiva. Kan inte mäta sig med ”Copperhead road” men det är en milstolpe inom countryrocken. Även om Steve själv påstår att det här kan vara en av de bästa skivor han har gjort. Det får stå för honom. Men jag kan förstå honom, han har valt ut de 15 bästa som han tycker av Townes låtar, de som har betytt mest för honom själv. Självklart blir det då en av hans bästa skivor. Gillar man Townes Van Zants musik blir man inte besviken. Gillar man Steve Earles tidigare skivor, så finns ådran där. Det låter inte så olikt hans egna låtar, kanske lite bättre än han har gjort de senaste åren.

Mattias Ransfeldt

Tags:

12

09 2009

Vi bjuds på några riktigt bra låtar

Son Volt "American central dust" (Rounder/Universal)
Son Volt ”American central dust” (Rounder/Universal)

betyg343

Jag har nog varit lite orättvis i min bedömning av Son Volt`s musik. Jag har aldrig kunnat se förbi det faktum att Jay Ferrar och Jeff Tweedy en gång spelade i samma band (Uncle Tupelo) och senare gick skilda vägar för att var och en på sitt håll fortsätta med egna projekt. Omedvetet eller medvetet har jag alltid jämfört Son Volt med Wilco; Wilco vinner varje gång! Likaledes när jag går tillbaka till Uncle Tupelo`s plattor så slutar det ofta med att skipknappen används när inte Tweedy sjunger. Jay Ferrar har aldrig knockat mig, varken röstmässigt eller med sitt låtskrivande, vilket Herr Tweedy i stort sett alltid gör.

Men denna gång blev jag positivt överaskad! Vi bjuds på några riktigt bra låtar, dock är det inte direkt tal om något nyskapande, men som sagt bra låtar. Den låt som fäster direkt är ”Cocaine and ashes”, en hyllning till Keith Richards som verkligen bränner till på riktigt. För er som kan er Stones-historia säger titeln tillräckligt för att ni ska känna till en händelse som nämns i låten. Även ”Pushed to far” sticker ut. Det är ett smäckert, långsamt och Country-osande stycke musik, med pedalsteel, stråkar och innerlig sång. ”Dynamite” är en lysande bil-låt, ett lite för perfekt soundtrack till okynneskörning i dessa miljötänkar-tider.

Trots dessa guldkorn och ett par låtar till, kommer jag inte ifrån att det i mina öron ibland låter en smula trött. Det river aldrig till, det kommer ingen: ”Pot kettle black” eller ”Spiders” eller ”Bull black Nova” eller … Ja, nu är jag ju där igen, och jämför. Wilco är mitt band helt enlkelt, det blir aldrig Son Volt på samma sätt. 

Men varför inte snacka lite sportspråk, och ändå kalla ”American Central Dust” för ett fall framåt? Gott så.

Olle Nilsson

Tags:

11

09 2009

Rösten får stå tillbaks för produktionen

Erik Hassle "Hassle" (Roxy Recordings/Nordisk Film)
Erik Hassle ”Hassle” (Roxy Recordings/Nordisk Film)

betyg27

I en tid då hårdrockarna och dansbanden är lika förutsägbara (dansbanden försöker se lika tuffa ut som hårdrockarna och hårdrockarna familjeriffar lika snällt och snuttigt som dansbanden) så släpper Erik Hassle sin debutskiva ”Hassle”.

Har du inte hört honom, och då pratar jag inte om skivan, utan om hans röst så kolla på YouTube. Lyssna på duetten med Malin Dahlström (Who’s gonna walk you home) och duetten med idol-Agnes (if I Could Build My Whole World Around You). En sak är fullständigt klart; här har vi en av landets bästa röster på år och dag. Men … Nu kommer vi i ett läge där jag skulle kunna skriva; ”döm av min förvåning när jag hörde skivan”, men … Jag är inte det minsta förvånad. Det finns nämligen en aktör till som är lika förutsägbar som ovan nämnda tjommar; majorbolagen. Här har de en sagolik, och jag understryker; SAGOLIK röst till sitt förfogande och vad gör de? Om jag varit en liten fluga i taket och fått lyssna på snacket hos bolaget, när de lade upp sin strategi, så lät det nog såhär: ”vi måste vara med i tiden” – ”ja, precis, vi riktar oss till kidsen mellan 12 och 17” – ”ja, lysande, de lyssnar ju bara i mobiler så vi plockar in några A-Teens producenter så kidsen känner sig hemma och så fixar de en ljudbild som är så totalt odynamisk och sönderkomprimerad att de inte hör att det låter ski… hrm, så de hör att det låter, eh, modernt” – ”Ja, kanon, har ni hört att han är tatuerad?” – ”Va, det är ju underbart, då kan vi faxa ut att han är arvtagare till Robbie”. Diskussionen gick nog vidare i samma anda. Och sin vana trogen fick de precis vad de ville. Förutom det med Robbie då, men det är nog lätt att bli lite medryckt på sådana möten, vad vet jag?

Vän av både ordning och unge herr Hassle undrar säkert då varför en cynisk, till synes bitter och lönnsnygg 41-åring recenserar plattan. Svaret är enkelt; för jag vill det. Men framför allt; jag gillar Erik Hassle. Skarpt. Utifrån denne unge mans resurser, talang och förmåga är skivan bara ett litet tuggummi. En småmumsig aktivitet i några minuter. Inte undra på att alla kommersiella radiokanaler har utlyst extra firmafester. Inte bara för att de kan plocka russin i denna kaka till döddagar utan också för att de inte behöver köpa någon mer skiva i år. Den här skall nämligen spelas sönder och samman med besked. Men …

Erik Hassle är inte bara en gudabegåvad sångare, han är smart också. Jag tror han ser en chans att bygga en plattform och en karriär där han inom några år är ”untouchable” och kan köra sitt eget race. Då kan han diktera villkoren så att han får utnyttja sin röst till fullo. De femton procenten vi hör på skivan är ju inte så mycket, eller så.

Och Erik, jag är beredd på att vänta, det var längesedan jag blivit så berörd av en svensk sångare, mycket länge sedan. Till dess får din debut nöja sig med en tvåa. Och det är bara tack vare dessa futtiga procent av din fantastiska röst som, ja, du fattar … Till dess; jag önskar dig allt gott och återgår till att lyssna på dig och Malin. Igen. Och igen, Och igen. Och  …

Hasse Carlsson

Tags:

10

09 2009

Saknar det där lilla extra

Sanction X "The Last Day" (AOR/Sound Pollution)
Sanction X ”The Last Day” (AOR/Sound Pollution)

betyg26

The last day är detta tyska gängs debutalbum, man skulle väl kunna kalla det för klassisk melodisk hårdrock med ett ganska tungt, smått episkt sound.

Gitarristen i bandet Robby Böbel har suttit i producentstolen under denna inspelning och det låter riktigt bra även om gitarren stundtals låter lite för mycket och sväljer en stor del av ljudbilden. Det största problemet med skivan är den är lite för jämn; missförstå mig rätt. Det är varken några skyhöga toppar eller djupa dalar utan hela skivan liksom promenerar förbi ganska obemärkt i ett ständigt mellantempo. Själva framförandet har jag inget att klaga på. Det låter bra, det är välspelat men det blir stundtals lite tråkigt. Ett plus till bandets keyboardist Ben Eifert för det är när han får ta del i ljudbilden som bandet låter som bäst.

I början av skivan tyckte jag att sångaren Ebby Paduch lät riktigt bra men efter ett tag börjar jag dock att tröttna på hans pipa, han har en bra grundröst men variationen på sången är inte så stor vilket gör att iallafall jag tröttnar. Låtarna är ok men de saknar det där lilla extra som får bägaren att rinna över, någon riktig arenarefräng här och där hade inte skadat. Låtar som dock sticker ut lite ifrån mängden är inledande The calling och When fire will touch the night, men den bästa låten på plattan är Eyes of a stranger där de flörtar lite med det orientaliska och där keyborden får det hela att låta lite svulstigare. Lite bättre låtar till nästa platta och Sanction-X kan komma att bli riktigt intrsessanta men för tillfället förblir de ett band i mängden.

Henrik Mossfeldt

Tags:

09

09 2009

En lätt schizofren historia

Thrice "Beggars" (Vagrant/Sound Pollution)
Thrice ”Beggars” (Vagrant/Sound Pollution)

betyg342

Thrice bildades 1998 i Irvine, CA och består av Dustin Kensrue (s), Teppei Tiramishi (g), Eddie Breckenridge (b) och brorsan Riley Breckenridge (tr).
De spelar ett slags bluesig hardcore och har skapat sig en egen nisch i genren emo-hardcore med texter inspirerade av såväl religion som politik och filosofi. Man kan exempelvis här och där finna referenser till C S Lewis (Narnia mm) religiösa tankevärld.

Thrice släpper nu sitt sjunde studioalbum Beggars. Det är en lätt schizofren historia. Det ÄR bra, men det spretar åt många håll och det är inte så enkelt att greppa vad det är de vill göra. De blandar det tunga, obligatoriska gitarrsmattret med långa och lugna, atmosfäriska stycken och det känns, inte ofärdigt, men som sagt ganska svårbestämt. Det lugna överväger en aning och kanske blir det bara det på nästa skiva, om/när Thrice bestämmer sig. Kontinuiteten finns i de personliga, tänkvärda och lite vemodiga texterna. Bäst är singeln All The World Is Mad, The Weight, In Exile och Wood And Wire.

Mats Johansson

Tags:

08

09 2009

Lite för segt och jammigt

Black Crowes "Before the Frost" (Silver Arrow/PlayGround)
Black Crowes ”Before the Frost” (Silver Arrow/PlayGround)

betyg341

1990 flyttade jag till min första egna lägenhet. I samma veva kom amerikanska gruppen The Black Crowes debutalbum Shake Your Money Maker ut (på Rick Rubins skivbolag Def Jam), vilket blev ett av de älskade soundtracken till mitt liv under den där perioden. På många sätt känns det som mycket länge sedan nu, på andra sätt känns det som om det var igår.

Den stora genombrottslåten från Shake Your Money Maker var en cover på Otis Reddings ”Hard to Handle” och det är också denna låt som Black Crowes fortfarande är mest känd för. Det kanske kan tyckas lite halvtrist att en grupp främst är förknippad med en coverlåt. Men i det här fallet gör det inte så mycket i mina ögon, det krävs en ovanlig musikalisk intelligens och enorm passion för att göra en cover så bra som Black Crowes gör ”Hard to Handle”. Redding är en av de stora amerikanska rösterna, men Black Crowes gjorde ändå låten till sin egen. Efter Shake Your Money Maker spelade gruppen dock in några, i mitt tycke, ojämna plattor som aldrig fångade mig och jag släppte Black Crowes ur sikte.

Stommen i Black Crowes är bröderna Chris och Rich Robinson, på sång respektive gitarr. Deras far var skivsamlare och hade en gedigen kollektion med 50- och 60-talsmusik. Det är ifrån denna samling bröderna Robinson fått sin viktigaste musikaliska näring. Detta har i sin tur utmynnat i att Black Crowes alltid låtit som en anakronism – som ett slags hippiefierade amerikanska lillebrorsor till Rolling Stones eller The Faces era tidigt 70-talet med doser av Led Zeppelin, Beatles med flera, i grunden spelar Black Crowes honky tonk-betonad bluesrock med americanarötter.

Efter studioalbumet Lions (2001) gick man inte in i inspelningsstudion förrän 2008 i och med Warpaint som blev en sorts nytändning och comeback för gruppen och även för bröderna Robinsons syskonrelation. Tiden däremellan var dock kantad med bl.a. skivbolagskrångel och bråk mellan bröderna Robinson som började glida ifrån varandra. Chris gifte sig för övrigt med skådespelerskan Kate Hudson (dotter till Goldie Hawn) och äktenskapet fick mycket uppmärksamhet i media i hemlandet, liksom skilsmässan några år senare. Trots turbulensen under de här åren turnerade dock bandet relativt regelbundet och spelade in ett par hyggliga liveskivor, en av skivorna gjordes bl.a. i en ganska lyckad konstellation med Led Zeppelins gitarrist Jimmy Page på scenen tillsammans med Black Crowes.

Nu är Black Crowes tillbaka med ytterligare ett studioalbum som är betitlat Before the Frost. Albumet består av 11 nyskrivna låtar som spelats in live inför en liten intim publik i Levon Helm studios i Woodstock. Med albumet följer en bonusplatta, Until the Freeze, som innehåller ytterligare 8 nya låtar plus en cover på Stephen Stills låt ”So Many Times” (det medföljer en kod och man kan ladda ned bonusplattan från Internet).

Before the Frost är i ärlighetens namn sisådär upphetsande att få sig till livs. I begränsade doser är musiken småskön att lyssna på, men den tenderar att bli något odynamisk om man plöjer igenom hela albumet på raken. Det finns inga riktiga höjdarlåtar som lyfter det hela eller sticker ut på allvar. Det blir tyvärr lite för segt och jammigt emellanåt. Det är synd, för det naturlyriska tecknade omslaget och titeln på albumet fick mig att tro att det nu skulle vankas subtilare, mera stämmningsfull och lyhörd musik som man skulle kunna bära med sig in i höstmörkret som lite tröst, när frosten börjar bita. Ja, något att tända ljus, dricka vin och krypa ihop under en filt till. Men så blir inte för mig, i alla fall.

Henric Ahlgren

Tags:

07

09 2009