Melodisk gubbrock med hård yta
- State Of Rock ”A Point Of Destiny” (Metal Heaven/Sound Pollution)
I butik: 28 januari
State of Rock (SoR) heter det nystartade bandet med Gitarristen Robby Böbel, som är känd från bandet FRONTLINE. Med sig har han sina FRONTLINE-polare Hutch Bauer på bas och Rami Ali på trummor. Med andra ord är det 75 % av det tidigare FRONTLINE som avslutade sin verksamhet för fyra år sedan. Deras slogan till nya bandet är ”75 % FRONTLINE and 25 % SHY = 100 % State of Rock”, detta är mycket passande och smart. Själv skulle jag vilja påstå att 100 % FRONTLINE = 100 % State of Rock, man känner igen ganska mycket! Med debutalbumet A Point Of Destiny som närmar sig release siktar de gamla rävarna på att ta världen med storm igen.
Det går inte mer än ett par spår förrän tankarna går till svenska band såsom Heat eller The Poodles, men några bitar här och var har lite proggkänsla. Dream Theater kan vara en inspiration till Böbel måhända? Låtarna maler på och låter i det stora hela ganska lika rakt igenom. Det finns några fyndiga texter med på skivan, men det mesta känns lite gubbaktigt och kärlekskrankt. Det är ett något tyngre sound än många andra band i genren, något som speglar SoR:s lite hårdare yttre, men på insidan är det tyvärr ganska mjukt. Det känns på något vis fel att se herrarna i 40–50-års ålder med jeans och skinn, sjunga om gråt, svek och kärlek. Sångaren Tony Mills som är känd sedan många år tillbaka är mycket kompetent, dock har han aldrig lyckats riktigt fullt ut. Det blir på något vis tråkigt att lyssna på honom och även SoR av den anledningen. I det stora hela är det så mediokert att man inte får någon känsla alls av skivan. Jag hittar dock en hel del fräcka partier rent musikaliskt men det räcker tyvärr inte. På skivan finns även några låtar jag vill lyfta fram lite extra såsom ”Freedom”, ”Count Me Out” och ”Friction” men även dessa låtar är i precis samma mönster, det är visserligen toppen på isberget. Låten ”A Point Of Destiny” var faktiskt en stor besvikelse, men hade ett komiskt inslag.
Jag funderar på varför dessa melodiska gubbrockare fortfarande försöker, eftersom de nu uppenbarligen provat så många gånger men inte riktigt lyckats. De kanske brinner för den här musiken men tyvärr är den mycket platt. Är man ett stort fan av genren är tyvärr SoR inte första valet och jag har svårt att se någon större framtid för bandet. Även om jag stundvis imponeras av sången, samt några partier här och var, så blir tyvärr skivan ganska dålig. Av de 10 spåren så är 2 eller 3 okej, men inte mer.
Svag 2:a blir betyget. Jag kanske tycker synd om rävarna men samtidigt finns det säkert en del människor där ute som fastnat för den här genren och kan säkert tänkas lyssna på det. Ni andra bör hålla er undan.
Ricky Löfqvist
