nyaskivor.se

White Wizzard ”Over The Top” (Earache/Sound Pollution)

                                               I butik: 5 feb

White Wizzards första fullängdare heter ”Over The Top”; ett ställe dit de tyvärr inte kommer med detta album. Det känns som att de försöker föreviga den äldre heavy metalscenen, i stil med t.ex. gamla Iron Maiden och jag tycker de lyckas ganska bra med det om man tittar på ljudbilden.

Det är lite ”bullrigt” och ”operfekt” vilket gör det hela lite charmigt och p.g.a. detta så lyckas de skapa en ganska bra känsla genom hela skivan. Det som jag gillar mest är den lite halvt skramligt distade basen som tränger igenom det mesta. Man har liksom på Maidens tidiga album lagt mer krut på kompositionen av låtarna istället för en bra ljudbild.

Sångaren har en ganska bra pipa som de ser till att utnyttja men då kommer problemet med texterna istället. Jag gillar inte rader som: ”White Wizzard’s here to rock you all in a raging metal storm…” För mig känns dylika textämnen ganska “onödiga”, “ute” eller rent utav döda. Det är ganska synd för det finns låtar här som är helt okej musikaliskt, men när texten kommer så kan jag bara inte sluta känna mig förargad.

Det här slutar som en något ojämn resa bakåt i tiden. White Wizzard har inget eget att komma med och då tycker jag de kan låta det gamla vara och hitta på något nytt. Jag har ändå kommit på mig själv, efter några genomlyssningar, att jag går och nynnar på några av deras låtar. Det säger mig att det ändå finns någonting med bandet, deras melodier och gitarrslingor kan sätta sig på hjärnan.

Bäst: Iron Goddess Of Vengeance, Strike Of The Viper, High Roller. Sämst: Resten, även om det går att hitta någon skön refräng eller vers här och var.

Skivan får 2/5 halvt resta djävulshorn av mig.

Martin Engström

Dave Rawlings Machine ”A Friend Of A Friend” (Acony/ADA Nordic/Warner)

Nu har äntligen Gillian Welch sidekick lyckats att debutera med sitt eget soloalbum. Eller soloalbum är helt fel ordval då han självklart har med sin gamla sidekick på skivan och en del andra uppskattade artister som några medlemmar i Bright Eyes, Old Crow Medicine Show och Tom Petty & the Heartbreakers.

Det som slog mig med knockout första gången jag hörde Gillian Welch folk- och bluegrassinspirerade musik var just gitarrspelet som låtarna blev ackompanjerade till och där stod just Rawlings för det största av ansvaret. Han har ett så säreget gitarrspel som man lätt dras med i. Det är svårt att förklara med ord men det ligger en vägg av känslor bakom det. Man måste helt enkelt se det med egna ögon när  Welch och Rawlings uppträder tillsammans i en låt. Gå då förslagsvis in på Youtube och sök på ”Caleb Meyer” där får man se lite av Rawlings teknik och skicklighet.

Albumet börjar med den varma och mjuka låten ”Ruby” som innehåller en stor mängd stämsång som efter första lyssningen kommer att sitta kvar där i huvudet. Jag har lyssnat igenom albumet flera gånger nu och tycker fortfarande att låten är genial. Låten ”To Be Young (is to be sad, is to be high)” finns också med på skivan. Låten förekommer också på Ryan Adams skiva “Heartbreaker”. Adams och Rawlings skrev ju den här låten tillsammans. På A Friend Of A Friend finns den i en rejäl bluegrass/country tappning och den passar lika bra i den här versionen som i Adams.

 Jag har lyssnat igenom albumet minst sju gånger och jag har inte tröttnat än. Antingen älskar jag musiken – eller så finns det helt enkelt inget dåligt spår. Spelar ingen roll vilket av alternativen det är. Om man gör låtar som de jag redan nämnt och ”I Hear Them All och The Monkey & the Engineer” och klarar att hålla sin debutskiva så här stabil och bra rakt igenom då har man kaliber till fler storverk i framtiden.

Det är väl kanske så att David Rawlings har flutit förbi och förblivit okänd för den stora massan  (utom dem som är väl bevandrade inom musiken som han just spelar). Jag hoppas att han får en större framgång nu när han inlett sin solokarriär så bra. Vi får se vad som väntar bakom hörnet – Mr. Rawlings är värd en stor framgång.

Robin Blixt

Hollywood Undead ”Swan Songs” (A&M/Universal)

Att mycket av världens bästa musik kommer ifrån USA i allmänhet, och Californien i synnerhet är ett faktum som inte kan understrykas tillräckligt. Många av artisterna är inte heller sena med att påpeka sitt ursprung och ge sin syn på Schwarzenegger-land. 2Pac Shakur och Red Hot Chili Peppers är två exempel på California-nyansörer, på gott och ont. Hollywood Undead fortsätter på  föregåendes inslagna bana, iallafall när det gäller textskapande. Californien styckas bit för bit med sarkastiska raptexter om fake-gangsters, attityd och hat på L.A’s gator. Musikmässigt är likheterna få.

Med ett grundbeat i tung Nu metal-anda alá Limp Bizqit blandas stråksamplingar och aggresiva pop-refränger i en jättelik 2000-tals Los Angeles-cocktail. Lägg därtill faktumet att bandet är utsmyckade med Slipknot-inspirerade skräckmasker. Att det här blir något annat än en intrycksmässig explosion är en underdrift.

Känslan är att Hollywood Undead vill få ut all den aggression som under många år etsats in i deras uppväxt, samtidigt som de vill skapa ett meningsfullt budskap på en snygg musikalisk grund. Allt på en gång, och fort som fan ska det gå! De lyckas, nästan. Hatet når ut, musiken är välproducerad och drivig, många rhymes är träffsäkra. Men ändå blir det för mycket på en gång. Lite väl många influenser helt enkelt.

Martin Persson

Dead Confederate ”Wrecking Ball” (Kartel/Playground)

I butik: 27 jan

Amerikanska alternativrockbandet Dead Confederate från Georgia i USA har jämförts med Nirvana och My Morning Jacket. Man får här och var, vid lyssning, även Sonic Youth- och Neil Young-vibbar (den sistnämndes tidiga 70-talsperiod).

Wrecking Ball är inte alls något pjåkigt debutalbum, utan visar helt klart på potential. Plattan är dock lite väl lång (över 70 minuter) och flera av låtarna ligger på runt 7 minuter, en låt är till och med på 12 minuter. Det finns en del utsvävande dödkött här.

Men filar Dead Confederate på sitt framtida material, skriver fler hittiga saker i samma anda som de två första spåren ”Heavy Petting” och ”The Rat” och fortsättningsvis allmänt utvecklas i en positiv riktning är det inte omöjligt att bandet kan bli riktigt stort framöver.

Henric Ahlgren

Mundy ”Stawberry blood” (Camcor/Hemifrån)

Slätstruken melodiös mainstreamrock med finurliga och lite humoristiska texter. Svårt att ta det på blodigt allvar. Det är nästintill helt ointressant pubrock från Irland. Skivan är på tok för lång och blir rätt tråkig i längden. Mundy skulle ha vunnit på att släppa en EP med de fyra första låtarna och skippat de andra tio. Det är ett riktigt bottennapp, och lite synd för det finns potential men han kan inte få till det och då faller han på eget grepp. Skivan är annars väldigt påkostad och snygg. Ett rikt konvolut med texter och vackra bilder men det räcker inte.

Mattias Ransfeldt

Fatal Smile ”World Domination: Special Edition” (FS/Sound Pollution)

Tiden har kommit för Fatal Smile att ge ut en nyutgåva av tredje skivan World Domination, nu med titeltillägget Special Edition, i en snygg digipack med två bonuslåtar. Bandet har fått hjälp med låtskrivandet av inga mindre än Paul Sabu (Alice Cooper, Madonna och egna bandet Only Child med flera) och Peter Tägtgren (Pain). Dessutom har mycket meriterade Michael Wagener (Accept, Dokken, Skid Row och många fler) producerat på ett alldeles utmärkt sätt.

Inledande S.O.B. är en öppningslåt av yppersta klass som sätter ribban högt; fartfylld, aggressiv och låten fastnar direkt. Rent spontant så känns som att det är en av dom bästa melodiösa hårdrockslåtar som getts ut av ett svenskt band.

Primed & Ready är något av en lillebror till S.O.B. – utan att vara en kopia – och är nästan lika bra.

Lite långsammare och tyngre Out of My Head har musik- och bitvis sångmässigt drag av senare års Ozzy Osbourne-låtar och är ett intressant inslag.

Run For Your Life har spelats otroligt mycket på radion så den borde vara utsliten, men när jag lyssnar jag igenom den här specialutgåvan så kan jag bara konstatera att med en sådan refräng så kan det aldrig gå fel. Ett skolexempel på hur rätt det kan bli att blanda melodiös hårdrock, sleaze och lägga till en liten dos hårdare metal (som en blandning mellan Accept och Backyard Babies med bättre sång).

Visst finns det många hårdrocksskivor som är bättre än World Domination, men när det handlar om melodiös hårdrock med sleazeinslag så är det här utan tvekan något av det bästa som Sverige levererat till världens musiklyssnare.

Minus då? Jo, ett par av låtarna har svårt att engagera men det sänker inte betyget eftersom skivan i övrigt är så bra och energigivande.

Förfesten är räddad; ställ in volymen på max och lyssna på World Domination = lyckat party!

Magnus Bergström

Craig Bickhardt ”Brother to the wind” (Indys/Hemifrån)

En ganska sval bris med endast en stark vindpust på skivan, nämligen ”If he came back again”. Craig är annars känd för sitt låtskrivande till andra artister. En folk-country-popig platta som egentligen inte levererar speciellt mycket. Förutom ovan nämnda låt då som sticker ut textmässigt i alla fall. Han skrev den till The Highwaymen (Johnny Cash, Willie Nelson, Kris Kristofferson och Waylon Jennings). Den finns med på deras skiva från 1994 om jag inte missminner mig.

Skivan innehåller ett dussin låtar som representerar hans karriär som låtskrivare. Tyvärr är det så med många låtskrivare att deras egna versioner blir långt ifrån de som man har hört från början med andra artister. Så kan jag tycka är fallet med Bob Dylans låtar, att de ofta är bättre med andra artister. Inte alltid men ofta.

Mattias Ransfeldt