nyaskivor.se

Busta Rhymes ”Back on my B.S.” (Universal)

Busta Rhymes har en av de bästa rösterna inom hiphopen. Omslaget till nya skivan Back On My B.S. är prytt med hans nuna i diverse grimascher som ger en bild av hur fysisk och varierad hans rap är och har varit sen tidigt 90-tal. Back On My B.S. kryllar av gästartister: Akon, Mary J Blige, Lil Wayne, Pharrell, Tosh, Jelly Roll, Common m fl.

Bäst är de tyngre numren, som exempelvis Don´t Believe Em med Akon och T.I som gäster. Låten är kraftfull, svängig hiphop i sitt esse. We Want In har en funkig, skön och fet basgång. Lugnare, fint och själfullt, är det i Decision med bl a en skönsjungande Mary J Blige och Common. Den hektiska Arab Money är mättad med influenser från mellanöstern och kan ses som både en hyllning och återgång till grunderna. Back On My B.S. är också en återkomst för samarbetet mellan Busta och Sylvia Rhone, Motownlegendaren som var en av dem som insåg Busta Rhymes potential.

Mats Johansson

Poodles ”Clash of the elements” (Roseship/Universal)

 
Tredje studioalbumet med hårdrockarna i The Poodles, och den här gången krashar man element istället för att ge oss en trevlig resa. De har även hunnit med att byta ut sin trogne gitarrist Pontus Norgren till Henrik Bergquist.

Hur är skivan då? Jo, riktigt bra! De har matat på med hela 14 låtar, vilket ofta kan stjälpa en skiva, men hundarna har faktiskt lyckats hålla ihop albumet. Det som är lite tråkigt är att vi har hört det mesta förut. Visst, det är ju The Poodles sound och jag antar att det lär fortsätta såhär. Ingen kursändring alltså. Det finns gott om både ballader och upptempolåtar, glada och ledsna låtar. ”Live Like No Tomorrow” och ”Too Much Of Everything” är låtar som lyfter skivan snäppet högre än deras debut, men är ändå inte nog för att nå fram till föregångaren ”Sweet Trade”. Detta är trots allt en mycket köpvärd skiva, speciellt om du gillar lite hårdare rock…

Sara Köhler

Stratovarius ”Polaris” (Edel/Playground)

Finland har de senaste årtiondena fött fram en rad symfoniska hårdrocksband som t. ex Nightwish, Sonata Arctica m.fl; men kanske främst just dessa veteraner – Stratovarius. Bandets historia sträcker sig mer än 20 år tillbaka, och det har varit många förändringar i uppsättningen genom åren. Efter ett par ”splittringar” under 2000-talets början, har de nu gått samman igen för att göra denna skiva med Timo Kotipelto på sång – men utan Timo Tolkki på gitarr. Hur låter då Stratovarius anno 2009?

Skivan inleder starkt och mäktigt med ”The Deep Unknown” och ett härligt synt-intro som känns väldigt progressivt. Det hela känns nästan som någon kompott vilken Yngwie Malmsteen och Dream Theater kunde ha kokat ihop om de arbetat tillsammans. Det fortsätter sedan med ”Falling Star” men den passerade tyvärr  ganska obemärkt. Nästa spår var dock något, den sätter sig rejält, nämligen mäktiga ”King of Nothing” som är en låt med betoning på trummorna och med en snuskigt bra refräng. Trots att skivan har många bra låtar är det få som verkligen sticker ut, men ska jag välja en personlig favorit blir det nog inledande ”The Deep Unknown”. Dock så får tidigare nämnda låt hård konkurrens av den episka sviten ”Emancipation Suite” vilken är uppdelad i två delar ”Dusk” och ”Dawn” som faktiskt är ganska melankolisk, vilket kan vara trevligt mellan allt gladlynt ös. Bandet ska även ha en eloge för det otroligt snygga skivomslaget!

Dessa herrar har för mig skänkt nytt liv åt Power Metal scenen som enligt mig, tyvärr, känts väldigt oinspirerad och idéfattig de senaste åren (med några undantag såklart). Det vore helt klart intressant att försöka se dem på den stundande turnén nu i maj. I betyg får skivan en något svag fyra – det är lite för få riktiga superlåtar för att det ska kännas rakt igenom klockrent.

Fredrik Karlsson

Theresa Andersson ”Hummingbird, Go!” (Playground)

Hon heter Theresa Andersson, är född i Slite på Gotland men bor sen länge i New Orleans där skivan Hummingbird Go är inspelad. Producerat har musikern och vännen Tobias Fröberg gjort. Theresa Andersson skapar drömska, eteriska och experimentella ljudlandskap med rötter i singer/songwritertraditionen och tydliga influenser av folkmusik, soul och pop. Hon gör det mesta själv: samplar, loopar och hanterar instrument, inklusive udda inslag som diverse köksredskap(!). Ovanpå detta en fullkomligt förtrollande stämma. Resultatet är snudd på sensationellt. Det är lekfullt, spännande, nyskapande och ljuvligt.

Till skivans absoluta toppar hör inledningsspåren: den poppiga Na Na Na och Birds Fly Away. Den lugna, psalmliknande On God´s Highway är knäckande bra. Några instrumentala låtar känns aningen sketchartade. Theresa Anderssons liveframträdanden lär vara något alldeles extra. En vink om hur det ter sig och hur skivinspelningen gick till kan man få via Youtube. Hennes MySpace-sida når du genom att klicka på skivomslaget här ovan.

Mats Johansson

Ricky Warwick ”Belfast confetti” (Dr2/Sound Pollution)

Ricky Warwick är känd som frontman i hårdrocksbandet The Almighty och för att ha varit gift med tidigare MTV-profilen Vanessa Warwick. På ”Belfast Confetti” ägnar sig Ricky åt något som ligger honom varmt om hjärtat; akustiska låtar inspirerade av nordirländsk folkmusik. En del lyssnare kanske överraskas av stilbytet, men Ricky visade prov på liknande tongångar redan i The Almighty (exempelvis ”Out Of Season”). Och han har en röst som passar alldeles utmärkt till den här typen av musik. Textmässigt säger Ricky själv att skivan kan ses som en samling av egna, familjens och vänners berättelser, oftast i form av tillbakablickar på livet som varit.

Låtarna ”Can’t Wait For Tomorrow”, ”The Arms Of Belfast Town”, ”Hanks Blues” och ”Belfast Confetti” är värda att kolla upp lite extra. Skivans två sista låtar är långa; de klockar in på strax under sju minuter respektive över sju minuter. Och speciellt i ”If You’re Gonna Bleed (Wear Black)”, som är en finstämd avslutning på en stark skiva fungerar det bra. För den som tilltalas av akustisk musik med texter hämtade ur verkliga livet är ”Belfast Confetti” ett givet köp. Provlyssna? Klicka på skivan här ovan bara…

Magnus Bergström