Lika stabila som vanligt – men långt ifrån tråkiga
Magnum ”The Monster Roars” (Steamhammer/Border)
Det finns artister som ständigt ömsar skinn och överraskar och så finns det de som likt 50-årsjubilerande (!) Magnum fortsätter på det inslagna spåret och förvaltar sitt koncept. Eller, vänta lite…
Vi kan förstås bocka av den ”snälla” småpampiga hårdrocken med totalt fokus på melodier, en gnutta klös i Tony Clarkins gitarrspel och så Bob Catleys karakteristiska historieberättande röst.
Britternas förkärlek att krydda merparten av låtarna med en mollkänsla kvarstår; det ger ett djup som ofta saknas i melodiös hårdrock och gör samtidigt att musiken mer ofta än sällan växer på sikt och har längre hållbarhet.
Ja så långt är alltså läget mer eller mindre som det varit sedan 1972 när Magnum grundades.
Men se de lutar sig inte tillbaka i gungstolen och låter det gamla rulla på likt ett självspelande piano. Nej faktum är att de på The Monster Roars kryddat med rejäla doser av blås och stråkar (mest av det sistnämnda) vilket funkar hur fint som helst.
Tittelåten inleder och trots namnet är det en lugn sak, ja rentav drömlik, med Bobs röst i centrum. Låttempot stegras så smått allt eftersom men snabbare än mellantempo blir det aldrig.
Redan i andra låten Remember är det hur tydligt som helst att bandet har haft kul under låtskrivandet och i studion; lyssna bara på den avslutande lekfulla pianotrudelutten signerad Rick Benton.
Ett annat välljudande grepp är den läckert uppbyggda körsången i refrängen i All You Believe In. Jisses så det svänger om Bob och kören!
Apropå sväng är No Steppin’ Stones antagligen det bästa exemplet på nytänkande. Blås tar nämligen stor plats och det hedrar bandet att det inte bara får vara med lite i bakgrunden utan får leka på samma villkor som övriga instrument. Att den valdes som andrasingel från skivan kan enligt mig ses som både bra och dåligt. Bra för att det är en lättillgänglig låt. Dåligt för att de som väntar sig ren hårdrock kan bli avskräckta. Men efter 50 år i branschen bryr sig Magnum förmodligen inte det minsta om vad andra tycker.
Produktionen är riktigt bra med rätt naturlig känsla av levande instrument och sång och viktigast av allt; det finns en glöd och nerv i framförandet i stort sett rakt igenom hela skivan. Och är det bara jag eller känns inte gitarristen och låtskrivaren Tony Clarkin lite extra spelsugen den här gången?
Jag hittar helt enkelt inte mycket att anmärka på, eftersom veteranerna är lika stabila som vanligt samtidigt som de bjuder på ett och annat utanför sin vanliga låda.
Men det måste sägas att jag tappar lite av intresset under slutfasen (Walk The Silent Hours och Come Holy Men är lite intetsägande) så det handlar inte om ett perfekt alster.
Avslutningsvis utbringar jag en skål för Magnum och alla år som de glatt oss och låt oss hoppas att de har mer musik i sig.
Magnus ”också född 1972” Bergström
