Vinnande formel som träffar rakt i hjärteroten
Amorphis ”Halo” (Atomic Fire/Warner)
Snacka om att Amorphis har hittat sin vinnande formel! Musiken på föregångaren Queen Of Time (2018) träffade mig rakt i hjärteroten och Halo ger mig samma lyckorus. Minst. Ingen är mer överraskad över det än undertecknad, eftersom Halo alltså hade stora skor att fylla.
Queen Of Time anses av många vara en karriärtopp och allt övrigt Amorphis släpper kommer att hamna i dess skugga, men jag håller inte med. Visst är låtmaterialet smått osannolikt jämnstarkt, men detsamma gäller Halo som i sin ringhörna dessutom har dessa två mycket tungt vägande högerkrokar:
On The Dark Waters som redan nu kan utses till en stekhet kandidat till årets bästa refräng. Apropå årets bästa lär duetten My Name Is Night, mellan Tomi Joutsen (varierar sången som få andra klarar) och Petronella Nettermalm (personlig röst och en stark insats) vara svårslagen när 2022 ska summeras.
Då har jag ändå inte nämnt The Moon som i mångt och mycket är något av den ultimata Amorphis-låten och ett klockrent exempel på deras sound.
Nu är frågan om finländarna kommer att fortsätta med sin vinnande formel eller skaka om oss lyssnare med nästa skiva. Jag har svårt att tro att de inte fortsätter på ”den rätta vägen”, men hur som helst behöver vi inte tänka på det nu utan istället njuta i nuet av dessa ömsom spröda och ömsom omtumlande tongångar.
Halo är helt enkelt hårdrock med hjärtat på rätta stället av ett band som förfinat sin musik till näst intill perfektion, genom att hålla sig till sin stil och krydda med en och annan mer eller mindre ny detalj i variationens namn.
Magnus Bergström
