nyaskivor.se

Dream Theater ”A View From The Top Of The World” (InsideOut Music)

   Release 22 oktober

Till att börja med är det bara att erkänna; jag har mina låt- och skivfavoriter med Dream Theater och de är svåra att rubba på. Det är sedan gammalt.

Men undrens tid är inte förbi. Jag menar att nu släpper DT en skiva som får mig att rubba på de gamla invanda lyssningsmönstren.

För i ganska exakt 70 minuter tar A View From The Top Of The World kommando över mig och det är bara att släppa allt annat och ge sig hän.

De sju låtarna känns egentligen som en låt med olika kapitel som alla är lika viktiga för helheten. Det är mäktigt och vackert och… Bäst!

Skivsläppet har föregåtts av singlarna The Alien (ett klokt val som första smakprov) och Invisible Monster. De lovade gott redan då och har växt ännu mer med tiden.

Men de får faktiskt finna sig i att hamna i bakvattnet när starka Answering The Call och Sleeping Giant slingrar sig in i hörselgångarna.

För att inte tala om när det avslutande titelspåret tackar för att manegen är så stiligt krattad och bjuder oss med på en innehållsrik musikresa i 20 minuter. Det lugna partiet halvvägs in i A View From The Top Of The World är så vackert; James sjunger så skört som bara han kan och John Petrucci låter gitarren gråta.

Produktionen är så nära perfekt som det går att komma, utan att för den skull vara kliniskt perfekt. Det låter kraftfullt och alla bandmedlemmar hörs tydligt.

Mike Mangini briljerar; trummorna ligger helt rätt i mixen och det är bara att flyta med i hans sköna rytmer. Och banne mig om inte John Myungs sköna basspel välförtjänt får ta mer plats den här gången (han känns emellanåt lite ”bortknuffad” på skivorna).

Det smakfulla pianospelet av Jordan Rudess i Awaken The Master förtjänar också ett omnämnande. Istället för att gå all in kör han på en mer återhållsam stil vilket kontrasterar fint mot Johns gitarriffande.

Möjligtvis går det att anmärka på att det inte direkt dräller av refränger att sjunga med i. Men då letar jag verkligen efter fel med detektivögon och hallå? Vi snackar DT och det är bara sporadiskt som de fixat sådana. Och vem fixar egentligen att försöka sig på att hålla jämna steg med James LaBrie?

Nej, istället är det som vanligt gott om melodier att nynna med i och spela valfritt luftinstrument till.

Det är många år sedan ny musik från DT jämfördes med andra artisters skivsläpp. De har roffat åt sig en egen gren på det progressiva metalträdet. Men tillåt mig ändå att göra en enda jämförelse. För till skillnad från många andra rutinerade rävar (hej Yes!) så har DT den goda smaken att backa upp undersköna melodier med tyngd.

Faktum är att jag redan nu glädjer mig åt att placera A View From The Top Of The World överst på årsbästalistan. För hur ska detta kunna överträffas?

Välkomna tillbaka till toppen Dream Theater.

Magnus Bergström