Piggare än någonsin
Raven ”Metal City” (Steamhammer/Border)
Om du tillhör dem som tror att Raven är ett ett gammalt NWOBHM-band utan någon större relevans kan du omedelbart sluta kalla dig hårdrockare, för du har uppenbarligen noll koll. Raven har influerat hela thrashgenren och turnerade 1983 i USA med slynglarna i Metallica som förband. När andra jämnåriga band har lagt av eller tagit timeout med påföljande återförening har Raven sedan starten 1974 kompromisslöst ångat på rakt fram oavsett åt vilket håll trendvindarna har blåst, och med fjortonde studioplattan Metal City visar de att de nästan 40 år efter debuten Rock until you Drop (1981) fortfarande är relevanta och rockar röven av såväl trötta och gubbtråkiga band som Iron Maiden som de flesta betydligt yngre band.
Raven kretsar kring bröderna Gallagher, John (bas och sång) och Mark (gitarr), som vid sin sida sedan 1987 haft trummisen Joe Hasselvander. Bröderna tvingades dock 2016 genomföra en personalförändring när Hasselvander slutade av hälsoskäl. Metal City är därmed debut för nya trummisen Mike Heller, och vilken debut han gör. All min respekt för Hasselvander till trots så har Heller varit en riktig vitamininjektion för bandet.
De båda föregående skivorna, Walk through Fire (2009) och ExtermiNation (2015), var stabila alster, men här tajtar Raven till det. Tio låtar, knappt 40 minuter och inte en sekunds utfyllnad. Sällan har ett band så långt in i karriären låtit så piggt. Det här är inte bara Ravens bästa skiva på senare år, det här kan vara den bästa skiva de gjort över huvud taget om man ser till helheten med låtar, produktion, musikalitet etc. Att Michael Wagener dessutom är tillbaka som producent är definitivt ingen nackdel eftersom han ligger bakom några av bandets ljudmässigt bästa skivor.
Öppningslåten The Power är en ösig käftsmäll och efterföljande Top of the Mountain är old-school-Raven med en allsångsvänlig refräng. Human Race drivs framåt i ett frenetiskt tempo tack vare Mike Hellers trumspel och titellåten Metal City som är mer midtempo kommer som en andningspaus innan självbiografiska (”All for one and one for all / the battle rages on forever / hear the call”) Battlescared levererar lite mer klassisk Raven. Cybertron fortsätter i samma anda medan Motorheadin’ andas, just det, Motörhead med sina Overkilltrummor och sitt Fast Eddie-riff i refrängen. Den lite lättsammare Not so Easy och snärtiga Break leder fram till den i sammanhanget episka avslutningen med tunga When Worlds Collide som med sina sex minuter och 15 sekunder sticker ut på en skiva där de flesta låtar klockar in på mellan tre och fyra minuter.
Det som genomgående slår mig efter några genomlyssningar, förutom den höga kvaliteten på låtarna och produktionen, är vilken underskattad basist John Gallagher är, men också hur välbevarad hans röst och röstomfång är i en tid när många av hans samtida kollegor är skuggor av sina forna jag. Att Mark Gallagher dessutom är en obesjungen gitarrhjälte visar att (musik)världen är långt ifrån rättvis.
Kort och gott är det här en helgjuten heavy metal-skiva som dessutom har potential att växa med antalet genomlyssningar. För mig är en självklar kandidat till årets tio-i-topp-lista och om man älskar heavy metal är den ett givet köp. För andra band är den ett facit. Se och lär!
Jonas Andersson
