Lizzy gör en Alice
Lizzy Borden ”My Midnight Things” (Metal Blade/Sony)
Lizzy Borden-fans är inte direkt bortskämda, så när bandet släpper sin tredje skiva på 29 år, 11 år efter föregångaren Appointment with Death (2007), är förväntningarna högt ställda, i synnerhet som vare sig Deal with the Devil (2000) eller Appointment with Death var några helgjutna plattor. ”De” är nog fel pronomen förresten. Med tanke på att Lizzy Borden själv spelar de flesta instrument sånär som på trummor och keyboards kanske skivan snarare ses som ett soloalbum.
Vad kan vi då förvänta oss av chockrockens mästare? Ja, av titellåten och Long may they Haunt oss som släppts som försmak har det känts som att My Midnight Things innebär en ny inriktning för Lizzy Borden och visst är det delvis så. De som förväntat sig en återgång till 80-talets klassiska American metal kommer att bli besvikna, för den här skivan är något helt annat även om rötterna finns där i till exempel Obsessed with You och A Stranger to Love. I stället är det pompöst, allsångsvänligt och bitvis med stor hitpotential. Det är lätt att visualisera en unisont hoppande festivalpublik som sjunger med i The Scar across my Heart och storslagna We belong to the Shadows. Framför allt finns rösten där fortfarande; omedelbart igenkännlig med både styrka, känsla och tonsäkerhet. Inga ålderstecken där inte.
Det tog ett par tre genomlyssningar av skivan innan jag kom in i den även om vissa låtar sitter som en smäck och rent av känns som gamla bekanta redan efter första lyssningen. Det är en skiva som växer och även de låtar som jag först tyckte var svagare tar sig, som till exempel rockiga Run away with me. Den enda låt som jag inte riktigt förmår ta till mig är Our Love is Gone med sitt industriella sound. Av de tre bonuslåtarna på cd:n är det egentligen bara nyinspelningen av Waiting in the Wings från Master of Disguise (1989)som känns relevant.
Även om jag inser att vissa gamla fans inte kommer att ta till sig My Midnight Things tycker jag personligen att band som utvecklas inom sina ramar bör premieras. Om Alice Cooper kunde uppdatera sitt sound på 80-talet och vitalisera sin karriär borde Lizzy Borden också välförtjänt kunna göra det. Var nu inte en inskränkt jävel utan ge plattan en chans. Det förtjänar den.
Jonas Andersson
