Posts Tagged ‘Henric Ahlgren’

Metal med rock’n'rollsväng

image

Primal Instinct ”Terrified” (Egen utgivning)

Värmländsk metal frodas i allra högsta grad nuförtiden med flertalet band som med jämna mellanrum kommer med kvalitativa plattor och gör bra ifrån sig på livescenerna. Ja, det är lite som att det här börjar bli en hel genre i sig, skulle man kunna påstå. (Vore kanske på tiden med en renodlad större värmländsk metal-festival med enbart blandade akter från vårt eget vackra landskap?)

Ytterligare en grupp att räkna med i det här sammanhanget är värmländska Primal Instinct som efter singelsläpp och EP nu kommit med albumet Terrified, bestående av sju spår. Stilmässigt drar det musikaliskt en del åt Motörhead-hållet, i sin blandning av metal, rock’n'roll och punk. ”Metal rock’n'roll” definierar bandet själv det hela som. Ja, tänk ungefär Motörhead med doser av trash metal.

Det svänger alldeles utmärkt, är intrycket efter första genomlyssningarna. Välproducerat och med vasst låtmaterial som är refrängstarkt rakt igenom. Inte minst sångaren Simon Jansson är ett ess (i spader) i denna kortlek. Plattan avslutas med en supercool version av Creedence Clearwater Revivals ”Fortunate Son” – något som på pappret ter sig trist, men funkar alldeles ypperligt i praktiken. Helt klart lovande!

Lyssna på: ”Welcome Genocide”, ”All In”.

Henric Ahlgren

05

02 2018

Tidlös förstklassighet

firstaid

First Aid Kit ”Ruins” (Columbia/Sony)

First Aid Kits nya album Ruins har ett snyggt klassiskt omslag som pryds av systrarna Söderbergs ansikten mot svart bakgrund och andas tidlöshet och skulle, till sin stil, också lika gärna kunna ha varit ett omslag för en 70-talsplatta av Fleetwood Mac. Det är också någonstans i de domänerna som First Aid Kit faktiskt rör sig positionsmässigt vid det här laget. Den konstnärliga och hantverksmässiga kvalitén på musiken och det närmast ikoniska slickt producerade soundet – är skyhög. Även tematiskt kan man dra paralleller med Fleetwood Mac och deras ”skilsmässoplatta” Rumours (titlarna Rumours - Ruins är ju också på visst sätt snarlika). Låtarna på Ruins har delvis hämtat stoff från erfarenheter av havererade parrelationer och hjärtesorg.

Musikaliskt har First Aid Kit under tidigare skivor förvaltat Americana och Country i en slags svenskifierad folktappning, och där systrarnas unika ljudklang när det kommer till stämsång och harmonier fört dem ut på en internationall parnass och till en respekterad plats som många andra svenska akter ju bara kan drömma om. Även nu fortsätter First Aid Kit på denna utstakade väg, men har även på Ruins inkorporerat lite mera rocktoner här och var. En utveckling som bara känns helt naturlig.

Ja, tidlös förstklassighet – är orden.

Lyssna på: ”Rebel Heart”, ”Fireworks”.

Henric Ahlgren

02

02 2018

Befriad från sockersött julkladd

stilla jul

Bröderna Johansson ”Stilla Jul” (Heptagon/Playground)

De svenska hårdrocklegendarerna och brödraparet Jens Johansson (klaviatur i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Stratovarius, Dio och Rainbow m.m.) och Anders Johansson (trummor i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force och Hammerfall m.m.) – tillika sönerna till den på slutet av 1960-talet för tidigt bortgångne stilbildande jazzpianisten Jan Johansson – har nu släppt en julskiva som går en hel del i deras fars anda. Egensinniga stillsamma tolkningar och versioner som väcker nytt liv i julsånger som till exempel ”Staffan var en stalledräng”, ”Stilla natt” och ”Sankta Lucia” med flera.

Upplägget är det samma som på faderns klassiska och mest älskade skiva ”Jazz på svenska” (den mest sålda svenska jazzplattan genom tiderna). Avskalade och finstämda tolkningar, på ståbas och piano, av traditionella sånger och visor – i det här fallet alltså låtar med jultema.

Bröderna lyckas alldeles utmärkt med den här idén. De förvaltar faderns arv, men gör ändå något som känns genuint och personligt. Det här är en helt utsökt instrumental julskiva. Befriad från sockersött julkladd och för istället tankarna till såväl något sakralt som stämningsfyllda stärkande vinterpromenader i en snöbeklädd skog där snön knarrar under kängorna och man får den intensiva doften av av granar i näsborrarna. Det är friskt och fräscht.

Det är på tiden att Jens Johansson rättmätigt lyfts fram som en av de absolut främsta klaviaturspelarna inom den internationella rockparnassen överhuvudtaget. Inte minst den här plattan understryker hans musikaliska lyhördhet och enorma kvaliteter. Magi!

Henric Ahlgren

18

12 2017

Popmusik för finsmakare

Saint Etienne Home Countries

Saint Etienne ”Home Countries” (Heavenly/Border)

Sarah Cracknell. Denna engelska ros och vokalissa i brittiska indie-popgruppen Saint Etienne som skördade framgångar framförallt på1990-talet och var en del av den 60-talsinspirerade ”Cool Britannia-vågen” tillsammans med större akter som t.ex. Oasis, Blur, Suede och Pulp. Sarah Cracknell är mycket det förtjusande navet för gruppen och musiken – som ger den där extra glansen och kraften åt Saint Etienne, där de övriga medlemmarna i trion är tämligen anonyma i sin framtoning. Debutalbumet ”Foxbase Alpha” från 1991 är en popklassisker idag och känns fortfarande fräscht så här mer än 25 år senare.

”Home Counties” är det nionde studioalbumet från Saint Etienne. Plattan kretsar tematiskt kring områden runt London med omnejd och väver in skeenden, karaktärer och vardagliga betraktelser med en musikalisk variation. Sammantaget blir det hela ett utsökt väldigt brittiskt pophantverk som för tankarna till föregångare inom det här området som t.ex. The Kinks och inte minst deras album ”The Village Green Preservation Society” (1968). Ja, detta är popmusik för finsmakare.

Henric Ahlgren

23

06 2017

En liten nytändning

night ranger

Night Ranger ”Don’t Let Up” (Frontiers)

Night Ranger har för mig alltid varit ett ”all american dude-äppelkindat” band som spelat good time classic melodisk hårdrock (lite från samma skola som REO Speedwagon, Styx och Y&T), med tillräcklig cred och dignitet för att användas som stil- och tidsmarkörer i skräckberättelser av Stephen King, och av vilka man fastnat för en låt här och där utan att ändå ta dem riktigt till hjärtat om man varit europeisk hårdrockälskare med dragning åt lite mer progressiva eller skitiga underströmmar.

De har inte haft lika lockande amerikanska sleazekänsla och profilerat riffiga gitarrer som t.ex. tidiga Van Halen, Ratt eller Mötley Crüe utan en mer finputsad AOR-orientering som funkat framförallt i hemlandet (och de har faktiskt också sålt över 17 miljoner album hela i världen), men kanske inte gjort oss helt totalt exalterade här uppe. ”Sister Christian” lever dock fortfarande ett eget liv som en av de i grunden kanske starkare rockballaderna genom tiderna – och det är inte illa det.

Alla gamla medlemmar är inte med längre och det här är bandets tolfte studioalbum – men det rockar ändå riktigt bra på detta alster. Inget är särskilt överraskande och nytt under solen här, men det känns piggt och engagerat. Låtskrivandet tycks inte ha varit slentrianmässigt utan verkar genomsyrats av en hyfsad dos inspiration och spelglädje. Det finns flera rockrökare till sånger, men några sedvanliga ballader är också inklämda. Nej, Night Ranger har inte gett upp än. Det drar snarare åt en liten nytändning när det kommer till sound och energi. Inte minst gillar jag det gedigna och omsorgsfulla gitarrspelet, av utsökt hantverksskicklige Brad Gillis, och det utrymme det får i ljudbilden. Men hela produktionen, Jack Blades sång, alla låtarrangemangen och det övriga är inte dumt heller. Högkvalitativt, helt enkelt. Dock finns förstås ingen riktig superstänkare i klass med de bästa styckena från storhetstidens låtkatalog.

Lyssna på: ”Somehow Someway”, ”Don’t Let Up”.

Henric Ahlgren

16

05 2017

Lågmält och americana-betonat

mayer

JOHN MAYER ”The search for everything” (Columbia/Sony)

Har tidigare egentligen ingen nämnvärd relation till John Mayers musik eller artistskap. Minns att jag såg honom i en talkshow på tv någon gång där han framstod som ganska dryg och självgod. I övrigt är det nog hans kärlekshistorier med kända kvinnor omskrivet mycket i pressen som jag först kommer att tänka på, snarare än annat. Med andra ord har han inte haft något större musikaliskt genomslag hos mig. Jag har förut faktiskt inte kunnat namnge en enda låt, ännu mindre ett album.

Men inte minst i hemlandet USA har Mayer periodvis rönt stora säljframgångar. Initialt skapade han väl en nisch lite som en slags neo-blues-gitarrist, dock inte lika påtagligt och gitarrhjälte-hyllat som t.ex. Joe Bonamassa, men har på senare tider breddat sitt musicerande och dragit ännu mer åt pop, soul och singer-songwriter-hållet.

Nya albumet ”The Search for Everything” är rätt lågmält, americana-betonat och i delar akustiskt. Produktionen är slick på gränsen till opersonlig – vilket går lite stick i stäv med de annars personliga texterna. Ingen låt sätter sig dock riktigt efter de första lyssningarna. Men det känns ändå som det här skulle kunna funka och växa nu under sommaren vid grillen med en drink i handen. Trots det i grunden introspektiva och lite överpretentiöst självrannsakande temat som ämnesmässigt löper genom hela plattan. Skivomslaget är jag däremot ännu mer osäker på om det är bra.

Lyssna på: ”In The Blood”, ”You’re Gonna Live Forever In Me”.

Henric Ahlgren

05

05 2017

Medvetet, otramsigt och engagerat

depeche spirit

Depeche Mode ”Spirit” (Columbia/Sony)

”Where’s the revolution?” frågar sig Depeche Mode på första singeln från nya albumet ”Spirit” och levererar samtidigt sin mest politiska och dystopiska platta hittills (detta trots tidigare inte lite svartsynta album som t.ex. ”A Black Celebration” från 1986) i sin alldeles snart 40-åriga (!) karriär. Och det ska de ha all heder för. Where’s the revolution? är en fråga jag också ställt mig flera gånger i dessa tider och även funderat över vad dagens ungdomar sysslar med när det är förbannat hög stund att kliva upp på barrikaderna på allvar. Ja, och vart finns överhuvudtaget rösterna inom musiken som försöker säga något väsentligt om denna krackelerande era som vi just nu lever i? ”Come on people, you’re letting me down”, fortsätter Depeche Mode. Men de gamla hjältarna Depeche Mode själva sviker inte på nya albumet. De skyggar inte för den här märkliga samtiden, och drar sig inte för att på sitt vis faktiskt tala ur skägget. Det gör mig upplyft.

Det är annars alltså ingen alls upplyftande och glättigt hitbetonad skiva Depeche Mode ger oss. Den är rejält mörk och allvarsamt dyster och formulerar det många av oss nog mer eller mindre i det tysta tänker för tillfället. Men den är också förbannad. Och det är hoppfullt! Själv har jag varit beredd att idiotförklara de för tillfället rådande rock- och popgenrerna (det samma gäller för litteraturen och konsten, ska tilläggas – så jäkla ljummet, allting) för gott ett tag nu – eftersom jag väldigt mycket just saknat ett medvetet, otramsigt och engagerat album som ”Spirit”. Det som är deprimerande är att det är de yngre som borde vara arga och stå för det som de gamla hjältarna här ger uttryck för. Ja, det borde vara tvärtom. Men det är väl kanske som man säger – gammal är äldst, i det här fallet.

Jag tänker en hel del på amerikansk soulmusik när jag lyssnar på ”Spirit”. Kanske inte så mycket på soulmusik rent musikaliskt stilistiskt, men när det kommer till det tematiska idéinnehållet på några av de största amerikanska soulartisternas mest skärskådande och progressivt samhällskritiska album och låtar från 1960- och 70-talen. Andemeningen i Depeche Modes val av just titeln ”Spirit” signalerar kanske nog också denna kontext? Det är dags att väcka själen. Få spirit. Vakna upp. Se oss runtomkring. Eller som Marvin Gaye frågade sig: What’s going on? Den samhällsifrågasättande Curtis Mayfield är annars en referens som Depeche Mode tydligt ger oss här. Man hänvisar på ”Where’s the Revolution?” t.ex. direkt till Mayfields mest framgångsrika sång ”People Get Ready” från 1965 (Mayfield då medlem i The Impressions). Det kommer en tid av rannsakan framöver. Vi kommer slutligen att dömas för de val vi gör nu – eller de val vi är svaga nog att inte göra.

”Spirit” blir i grunden en sorgsen och samtidigt vredgad lamentation över den likt en nedåtgående spiral självdestruktiva tidsålder som nu förrädiskt börjat veckla ut sig inför våra förblindade ögon. Men det jag till sist ändå grips mest av på albumet är Dave Gahens sångröst, som ter sig ovanligt stramt sober och även framstår som djupt allvarstyngd. Det har onekligen genomförts en lång resa sedan Gahan sjöng på det mer lättviktiga och i jämförelse oskuldsfulla popalstret ”I Just Can’t Get Enough” från 1981. Det finns en helt annan sorts livserfaren och själslig pondus i rösten här – som om Gahan med varnande budskap för 2017-talet blivit en slags den elektroniska genrens inkarnation av Johnny Cash mest granitartade och svavelosande gammaltestamentligt profetiska persona.

Lyssna på: ”Going Backwards”, ”Where’s the Revolution?”.

Henric Ahlgren

07

04 2017

Slår på stort med mäktig trippel

dylan17

Bob Dylan ”Triplicate” (Columbia/Sony)

På senare år har Bob Dylan spelat in flera coverplattor där han sjunger gamla amerikanska standards och evergreens – från en musikalisk kanon och låtskatt framförallt komponerad under första halvan av 1900-talet och som ibland går under benämningen ”The Great American Songbook”. Greppet är inte helt originellt då t.ex. Rod Stewart också släppt en rad med skivor inom samma koncept, vilket Stewart börjad med redan mer än tio år innan Dylans första platta i det här sammanhanget.

Det intressanta och en smula radikala i Dylans fall är att det ju inte direkt handlar om några kontroversiella och häcklande protestsånger utan alltså amerikanernas motsvarighet till våra gamla sentimentala schlagers från radions barndom. Låtar som redan odödliggjorts flera gånger om av många andra betydligt mer klassiskt välsjungande och mer till synes tillrättalagt välkammade artister, som t.ex. Frank Sinatra.

Det är tredje skivsläppet nu för Dylan i den här sviten. Och precis som på de två förra plattorna utgörs största delen av låtmaterialet av sånger som tidigare sjungits in av företrädesvis just Sinatra. Det genomgående temat för låtarna är hjärta och smärta – ja, överhuvudtaget betraktelser om förälskelse, förlorad kärlek och en allmänt bitterljuv melankoli inför livets ofrånkomliga förgänglighet.

Med ”Triplicate” slår dock Dylan till ovanligt stort och, som skivtiteln antyder, ger oss ett mäktigt trippelalbum. Vilket inte är något som Dylan gjort tidigare i sin karriär (och inte många andra heller, för den delen – Sinatra gjorde dock också detta, med snarlika albumtiteln ”Trilogy” från 1980, även han signifikant då mot slutfasen av sin karriär). Trettio låtar med en sammanlagd speltid på över en och en halv timme är vad vi får tillgång till.

Dylan fick över lag ganska välvillig och positiv kritik för de två föregående plattorna ”Shadows in the Night” (2015) och ”Fallen Angels” (2016) och håller ungefär samma stil även på ”Triplicate”. De gamla låtarna får en lite ny laddning just för att det är Dylan som sjunger dem. Men också för att Dylan levandegör dem med sin respektingivande livserfarenhet och med en kärleksfull och lyhört känslig stil som känns äkta och ärlig och faktiskt blir ganska rörande att lyssna på. Det finns många stråk av nostalgi i upplägget, men också en samtida kraft som skapar relevans. Dylan slår helt enkelt på sitt egensinniga vis an en nerv med tolkningarna som gör att projektet ter sig fullt adekvat och genuint – och blir ett omistligt och kongenialt sätt att börja runda av en i sig legendarisk musikaliska karriär där någon slags cirkel nu ser ut att slutas.

Att Dylan själv har bakom sig en egen låtkatalog som till många delar, minst sagt, har likartad tyngd och rättmätiga plats i musikhistorien som The American Songbook ger förstås också det hela en extra dimension. Den musik som Dylan växte upp med och älskade som liten är den han här återvänder till igen. ”Triplicate” blir i slutändan en hyllningsakt och samtidigt en väg att föra facklan vidare på.

Lyssna på: ”September of My Years”, ”It Gets Lonely Early”.

Henric Ahlgren

30

03 2017

Gör storverk inom sitt område

herskedal

Daniel Herskedal ”The Roc” (Edition/Border)

När djävulen blir gammal blir han religiös. Och när man lyssnat väldigt mycket på rock och pop börjar man komma in på jazz. Ibland kan det stämma, i alla fall. Har man nyss blivit lite nyfiken på jazz kan norska Daniel Herskedal vara en bra ingång för att forska vidare.

Tuba-spelaren Herskedal har släppt flera plattor med nordisk jazz av yppersta klass som när det kommer till melankolisk stämning, folkmusikinslag och tonal stil har en del beröringspunkter med t.ex. svenska föregångare som Jan Johansson och Esbjörn Svensson Trio. Nya skivan ”The Roc” är utsökt arrangerad och producerad, lysande inspelad tillsammans med Herskedals medkompanjoner Eyolf Dale på piano och Helge Andreas Norbakken på percussion samt svenske Svante Henrysson på cello och Bergmund Waal Skaslien på viola. Kvintetten gör helt en enkelt storverk inom sitt område här.

Sammantaget har plattan en pastoral och tillbakalutad känsla med inslag av såväl toner från Mellanöstern som från Norden. Det är lättillgängligt att lyssna på och skönt att koppla av till. Vill man ha ny stillsam instrumental musik att få sig till livs i de stundande sommarskymningarna kommer ”The Roc” väl till pass. Det här är överhuvudtaget bland det absolut bästa man kan få tag på av dagens samtida internationella jazz.

Lyssna på: ”Seeds of Language”, ”The Roc”.

Henric Ahlgren

22

03 2017

Välgjort hantverk utan bett

unruly child

Unruly Child ”Can’t go home” (Frontiers)

Amerikanska och melodiska hårdrockbandet Unruly Child bildades i början av 90-talet. Deras självbetitlade debutalbum från 1992 räknas idag som en AOR-klassiker och bandet åtnjuter nuförtiden kultstatus. Unruly Child består av rutinerade rävar som på lite olika sätt också har eller har haft fötterna i andra mer eller mindre kända konstellationer. Sångerskan Marcie Free är den mest omskrivna medlemmen, då hon tidigare var manlig sångare i King Kobra och då hette Mark Free.

Nya plattan ”Can’t Go Home” kan räknas in i kategorin ”välgjort hantverk” och låtarna växer efter fler lyssningar. Marcies röst är också behaglig och lätt att tycka om (hon sjunger som en man). Samtidigt drar det här lite för mycket åt tillrättalagd västkustrock utan bett. Ja, jag kan tycka att det är för lite edge och för mycket midtempolåtar (i princip alla).

Lyssna på: The Only One”, ”She Can’t Go Home”

Henric Ahlgren

13

03 2017