nyaskivor.se

Ulf Lundell ”Telegram” (Parlophone/Warner)

Lundells nya platta ”Telegram” består delvis av nyinspelningar i orkestrerade elektrifierade versioner, av från början akustiska låtar från bland annat dubbelalbumet ”Skisser” som kom 2018. Precis som på förra plattan ”Tranorna kommer” (2019). Men det finns även lite nytt här. Detta är dock ingen ”pandemiplatta” – inga kommentarer görs åt det hållet. Vilket man kunde förväntat sig. Jag hade i alla fall sett fram emot det. Men nu när jag lyssnar på plattan känns denna frånvaro mest befriande. Ämnet börjar bli tjatigt – eller ”börjar bli” är väl fel ordval. Det har länge varit tjatigt.

”Telegram” har rätt mycket gemensamt med Bruce Springsteens, Van Morrisons, Bob Dylans och Leonard Cohens senare skivor. Detta i positiv bemärkelse. Det handlar om betraktelser av män som blivit 70 år eller mer. Tempot är neddraget, rösten behöver inte höjas så mycket för att säga sitt, det är en lågmäldhet – och tyngd, i uttrycket. Kvällskänsla. Spontant känns Lundells nya skiva lite som balsam för själen, på något vis. Ja, det finns trots allt någon slags lite ny försonlig stämning såväl i musik som i texter. Lundell konstaterar sig inte passa in – varken i vår samtid eller den tiden som var förr. Men det kan ändå vara ok. Och sammantaget växer det här till en fin och hoppfull platta. Det känns bra.

Henric Ahlgren

Bruce Springsteen ”Letter to you” (Columbia)

Förra albumet ”Western stars” var som ett vykort från ett soligt Kalifornien på 60-talet och tog avstamp i den tidens mogenpop på radion med lite countrystänk insprängt också, svulstiga stråkarrangemang samt även låtar med nattmusik-känsla. En lite ny utveckling och mognad i 71-årige Springsteens karriär. Det funkade riktigt bra. Omslaget pryddes av en frustande fri häst mot en somrig western-himmel. Plattan kom på sommaren 2019 och blev ett fint soundtrack till den aktuella säsongen.

Nya albumet har en vinterdressad Springsteen mot en fond där snöflingor faller i förgrunden. Det är kallare nu. Sommaren är över. Plattan spelades in snabbt på ranchen på några dagar till stora delar i livesättning – under den begynnande pandemin (som nu är inne på sin andra våg). Låtutbudet är lite mer blandat, mer traditionella rockigare Springsteen-sånger, men även en del grejer som är i linje med förra skivan. Även här finns en mogen känsla i sång och instrumentalt utförande. Välproducerat. Kanske ett par låtar för mycket, dock? Det här får mig i alla fall på något sätt att längta efter en pandemi-platta av Ulf Lundell.

Lyssna på: ”Janey needs a shooter”, ”Last man standing”.

Henric Ahlgren

AC/DC ” Power up” (Columbia)

Förra plattan ”Rock or bust” (2014) köpte jag på cd direkt när den kom och lyssnade kanske på typ 3 gånger. Den fäste inte och gav mig inget sug. Omslaget måste vara bandets tråkigaste och minst kreativa någonsin och det är också bandets kortaste album någonsin, knappt 35 minuter. Slött, tycker jag nog. Singeln ”Play ball” var väl dock hyfsad. Det här var också bandets första platta utan magiska kompgitarristen och sidekicken Malcolm Young – som då börjat bli dålig i demens. (Vilket kanske också är en av förklaringarna till plattans avsaknad av det där extra.) För att sedan gå bort 2017.

Nu är det ju inte så att en ny AC/DC-platta brukar leverera några otroligt radikala förändringar och utflykter från det gängse receptet. Och detta är ju förstås bandets styrka såväl som akilleshäl. För det mesta det förstnämnda. Men man kan ju också argumentera för att gruppen inte mer gjort någon särskild riktigt stark klassiker sedan ”Back in black” (1980). Vilket i och för sig är en skiva som är svår att toppa. Då den är den mest sålda rockskivan i historien – och den nästan mest sålda skivan överhuvudtaget, för den delen. Efter denna platta gjorde gruppen två album – ”Flick of the switch” (1983) och ”Fly on the wall” (1985) – som räknas som besvikelser, men är ganska underskattade. De är hursomhaver undertecknads favoritalbum med AC/DC. Med en magnifikt ljudmässigt rå och sparsmakad okonstlad produktion av bandet själva – som då tröttnat på demonproducenten Mutt Langs ljudexcesser på de föregående framgångsrika albumen. (Titellåten ”Fly on the wall” har också mitt favoritriff med AC/DC.) Med soundtracket ”Who made who” till Stephen King-filmen ”Maximum overdrive” (1986) var man sedan tillbaka på hitlistorna igen.

Nya albumet ”Power up” då? 17:e i ordningen och alltså första på 6 år. Ett stabilt album som är vassare och bättre än förra. Lite piggare, fräschare, lite mer spännande. Det är också nästan lite överraskande att det blev ett till. Men ändå inte, egentligen. De kör väl på tills alla trillat av pinn. Titeln är en hyllning till Malcolm Young. Det var han som var ”power up” i bandet – gjorde gruppen lite starkare och kraftfullare. Efter dödsbeskedet hyllades han närmast unisont inom rockvärlden som den kanske bästa och mest karakteristiska kompgitarristen i rockhistorien. Det kan också tilläggas att Brian Johnson – som inte sjöng på förra turnén på grund av hörselproblem (och vars stand in var en helt ok Axl Rose!) – här sjunger riktigt bra. Slutligen en hyllningshälsning från undertecknad till Malcolm, när jag nu ändå är i farten: ”For those about to rock, we salute you!”

Lyssna på: ”Shot in the dark”, ”Money shot”.

Henric Ahlgren

Black Stone Cherry ”The human condition” (Provogue/Mascot/Warner)

Sedan starten runt början av millenniet har pojkvaskrarna från Kentucky vuxit upp till ärrade män, levererat en radda tämligen välgjorda album och blivit de kanske främsta representanterna för 2000-talets sydstatsrock – i alla fall den som mer lutar sig på hårdrock/metal.

Nya albumet är sjunde i ordningen och det är bra drag och bett i låtarna. En omfångsrikhet finns också. Fartiga stänkare, grunge- och stoner-aktiga saker. Schyssta midtemp-ballader. Samt även bitar som drar åt blues och boogie i lite ZZ top-anda

Texterna har ett annat existentiellt allvar än tidigare. En ny mognad kan skönjas. Personligen har jag sedan bandets första platta sett gruppen som riktigt lovande. Och faktum är att jag fortfarande gör det. Men frågan är om de kanske inte börjar närma sig sitt fulla potential nu. Alltså total superklass.

Jag blir hursomhaver mycket upplivad av ”The human condition” och tycker att Chris Robertson sjunger bättre än någonsin. Albumet är överhuvudtaget kanske bandets mest helgjutna hittills. Det här är 2000-talets classic rock med äkta soul!

Lyssna på: ”When angels learn to fly”, ”In love with the pain”.

Henric Ahlgren

By Lightning ”Streetlights” (By Lightning)

Värmländska By Lightning från Arvika har tidigare gjort avtryck som fjnt liveband under några år, men nu finns även debutalbumet ”Streetlights” tillgängligt. Och det behöver inte heller skämmas för sig. Minst sagt.

Det här är välproducerad, välskriven och välspelad classic rock av bästa snitt med rötterna i 70- och 80-talsrock och hårdrock. Man hör ekon och tongångar från alla möjliga band som man växt upp med och gillar.

Samtidigt har By Lightning en organisk och raspig edgy stil och känsla som ter sig egen. Och är av en kvalitet som helt klart står sig mycket väl i jämförelse med andra skickliga band från Arvika som gjort sig omtalade på bredare front på senare år – som t.ex. Enforcer och Tribulation.

”Streetlights” är en platta som är väl värd att spridas även utanför Värmlands gränser – ja också utanför Sveriges, för den delen! Och albumet passar ypperligt i bilstereon, kan intygas.

Det här är helt enkelt värmländsk classic rock i internationell klass.

Lyssna på: ”Everybody loves you when you’re dead”, ”Harry Bang”.

Henric Ahlgren

The Killers ”Imploding the mirage” (Island/Universal)

Amerikanska The Killers slog igenom 2004 med debutalbumet ”Hot fuss” som blev etta i England och sjua i USA. Musiken skulle kunna beskrivas som någon slags neo-new wave för 2000-talet – ja, en sorts uppdaterad kombination av arenarock och zynth. Man kan höra ekon av såväl The Cars som U2 och Simple Minds, men även mer americana-aktiga inslag.

Efter ”Hot fuss” (som väl får sägas fortfarande är deras bästa album) så har The Killers släppt ytterligare en rad med hyfsade plattor som exempelvis ”Sam’s town”, ”Day & age” och ”Battleborn”. Alltid smakfulla och välgjorda produktioner som hållit sig ganska bra över tiden. Och bandet har också utvecklats till en mycket bra liveakt.

Nya plattan ”Imploding the mirage” levererar kanske inte några separata hitlåtar – som de som finns på de första albumen. Men i övrigt är den här skivan en underbar överdos med zynth och pampiga arenarock-sånger i en produktion i magnifik Fleetwood Mac-klass. Plattan är också superhärlig att lyssna på i lurarna när man tar en höstpromenad. Man börjar fyllas av en episk eufori, efter ett par lyssningar.

Henric Ahlgren

Bob Dylan ”Rough and rowdy ways” (Columbia/Sony)

Robert Zimmerman (f.1941) alias Bob Dylan kommer nu med sitt första riktiga egenskrivna album – ”Rough and rowdy ways” – sedan han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016 (ja, det var innan Den Stora Skandalen tog Svenska Akademien i sitt grepp). För en hel del mottagare av priset har utmärkelsen visat sig bli en slags dödskyss för kreativiteten. Så icke för Dylan, utifrån det nya albumet att döma. Nej här är det verkligen en episk mästare – inom sitt gebit – som levererar episkt mästerligt, så att säga.

På senare år har Dylan tidigare släppt flertalet plattor där han sjungit in sina versioner av klassiska evergreens från ”The american songbook” – amerikanska schlagers från innan rockmusiken existerade och som gjorts odödliga av exempelvis Frank Sinatra. Detta ha Dylan gjort helt utan ironi, och med innerlighet och äkta kärlek till sin barndoms radiomusik. Och på det stora hela har det funkat mycket bra med de gamla smäktande balladerna – parade med Dylands raspiga och ofta lite skeva röst.

Men på nya albumet får vi alltså helt nyskrivna egna låtar. Den lågmälda suggestiva nattmusik-känslan från de förra plattorna är dock kvar. Det bjuds förstås inte på några nya melodiska hits i klass med Dylans mest kända låtar, utan här blir det mer meditativt och mantra-liknande monokromt. I nån negativ förhandsrecension menas det att Dylan låter alldeles för mycket som en skrovlig mumlande Tom Waits. Men snarare är det nog så i detta fall att Dylans nya skiva ännu mer påminner om Leonard Cohens sista lågmälda mästerliga studioalbum och svanesång, innan dennes bortgång – ”You want it darker”. Dock känns det här ändå inte riktigt som Dylans sorti. Det finns nog mer kvar att göra. Men det skulle annars också kunna vara en värdig slutfinal. Time will tell.

Musikaliskt och textmässigt uppvisar Dylan här på ”Rough and rowdy ways” i full display att han ännu är en unik levande kultursvamp när det kommer till att suga upp vår västerländska civilisations historia och avtäcka samt dechiffrera våra underliggande makt- och berättarstrukturer. En mystisk bard i nutida kostym. En sentida gåtfull Homeros.

Den mäktiga och på plattan centrala låten ”Murder most foul” släpptes som singel ett par månader innan albumreleasen och blev med ens starkt omsusad och hyllad bland kritiker. På ett plan handlar den om mordet på John F. Kennedy – men är den som sagt också en avskedssång från artisten Bob Dylan? Handlar den kanske också om den nedmontering av den amerikanska republiken som nu genomförs – i realtid framför våra ögon – av Trumpadminstrationen? The answer, my friend, is blowin’ in the wind. Och Dylan har fingret uppe i luften.

Och mannen har ju varit med ett tag nu. Redan 1965 skrev Dylan några rader till låten ”Ballad of a thin man” som i grunden sammanfattar ALLT: ”Something is happening here, but you don’t know what it is, Do you, Mr. Jones?”

Så ja, vad kan man i grunden slutligen säga i ett ogjort försök till analyskonklusion? Jo!: ”Play it fucking loud!”

Lyssna på: ”Murder most foul”, ”I contain multitudes”.

Henric Ahlgren

César Vidal ”César Vidal” (Busy Bee/Border)

Personligen tycker jag att César Vidal är en av de bästa och coolaste rocksångarna vi har haft i det här landet. Utan att ha någon fantastisk superröst – så finns det en attityd, ren känsla, stilsäkerhet och äkta kärlek till musiken som ter sig rätt i alla sammanhang där Vidal medverkar och sjunger. Det är alltid magnifik leverans på Vidal-vis. Enkla och sparsmakade åthävor. Less is more. Den ständiga och påtagliga faiblessen för 60-talsmusik och särskilt bitterljuva harmonier gör inte saken sämre heller.

Vidal hade internationella framgångar som sångare för hippa svenska Caesars Palace (som sedan bytte namn till bara Caesars) och med dem flertalet utmärkta plattor under första årtiondet på 2000-talet – innan gruppen lades på is 2012. (Bandet samlades och spelade dock live igen 2018, men status i nuläget verkar inte vara helt tydlig.) Vidal har därefter haft en soloplatta (samt andra projekt och konstellationer) puttrande i olika stadier i flertalet år. Och nu kommer alltså slutligen debutalbumet.

Och inte helt överraskande är detta en finfin samling med 10 smakfulla gitarrpop-/rock-låter mestadels i melankoliskt midtempo och med rötterna tydligt jordade i 60-talet – och kryddade med såväl amerikanska som brittiska tongångar. Retro – men också med en tidlös ”nu-känsla”. Det ter sig så enkelt – men detta är förstås det svåra. Inga märkvärdigheter – men ändå kalasbra. En platta som helt klart kommer ingå i mitt sommarbagage, i varje fall. Och som är värd att lyssnas på av många andra också.

Henric Ahlgren

Maria McKee ”La Vita Nouva” (Afar/Border)

Amerikanska Maria McKee tillhör de särlingar inom populärmusiken som nog skulle ha kunnat tillhöra den fåtaliga skaran med de riktiga ikonerna, men valde att i slutändan vandra andra vägar. McKee var ett av de verkligt stora löften, när det begav sig – med det mesta på plats. Röst, utseende, karisma, attityd och en stark talang även som låtskrivare. Hon började göra sig ett namn med countrypunk-rockgruppen Lone Justice under början av 80-talet för att sedan gå solo.

McKee fick sedan sin största hit med ”Show Me Heaven” (1:a på Englandslistan) från soundtracket till Tom Cruise-filmen ”Days of Thunder”(1990). En mäktig och känsligt framförd balladlåt som hon dock nästan aldrig sjungit live och som hon, typiskt nog, personligen räknar som en ointressant bagatell. Efter några bra lovande rockigare plattor under 90-talet, bland annat ”You gotta sin to be saved” (1993), började hon ge sig in mer på independentfilm och skrivande.

Nej, McKee är ingen dussinartist och med nya plattan – som tematiskt rör sig mycket kring McKees egna komplicerade upplevelser i privatlivet det senaste årtiondet – gör hon en slags återkomst med material som kvalitetsmässigt är i klass med det bästa från 90-talet. Samtidigt som det förstås finns en annan sorts mognad. Man kan exempelvis höra ekon av Bowie, 60-talspsykedelia, americana, progg och Scott Walker samt även Kate Bush. Det drar överhuvudtaget åt en brittisk folkrock-känsla – på ett förtjusande vis – som ligger rätt långt från McKees genomslagmusik runt början av 90-talet.

Henric Ahlgren

En säregen kvinnligt röst som har följt mig efterhängset sedan hennes debut med countycrockiga Lone Justice. För Maria McKees röst är säregen med sitt omfång och dess teatrala uttryck.

Efter de tre första albumen där det fortfarande fanns spår av Americana och countryinfluenser, tog nu Marie steget in i en större och mer dramatisk ljudbild. Både arrangemangen och hennes röst växte ut dramatiskt och det teatraliska utspelet blev i mina öron lite för mycket.

Efter 12 år har nu Maria McKee återvänt. De stora gesterna i rösten är i stort sett de samma som på de två sista soloalbumen. I små doser ör det ok, men hennes otaliga wailuppvisningar är inte vad jag längtat efter under dessa år.

Däremot är hennes röst ett unikum som jag gärna skulle lyssna på i ett mindre och mer nedtonat arrangerat sammanhang. Ibland får man ge sig till tåls, helt enkelt.

Bengt Berglind

Mats Ronander ”Malla motell” (S-Rock/Border)

Gitarristen, låtskrivaren, sångaren och producenten Mats Ronander, bördig från Örebro, har haft en gedigen karriär som såväl hyrd pistol som soloartist. Han kompade bland annat Ulf Lundell vid starten på dennes karriär, var livegitarrist med Abba på världsturné, samt har som respekterad producent rattat flertalet prominenta svenska artisters skivinspelningar. Samt har verkat i ett stort antal andra musikaliska konstellationer också.

I början av 80-talet drog Ronander igång en egen hyfsat framgångsrik solokarriär som väl får sägas nådde all time high med albumet ”Himlen gråter för Elmore James” (1992) med vilket ”Malla” också fick en stor radiohit med sin version av Kim Larsens ”Gör mig lycklig nu”. Ronander har hela tiden haft en egen särpräglad röst, ett eget låtsnickeri och sammantaget ett artistskap – som i backspegeln – verkligen är värt att undersöka, om man inte gjort det tidigare. Gitarrspelet är åt det polerade studiomusiker-hållet – och man önskade ibland att Ronander ruffade till sig lite mer. Men ”Malla” är till syvende och sist ändå en äkta svensk bluesman och inom sitt gebit en musikant av högsta klass.

Det är bortåt 20 år sedan (!) Ronander kom med ett nytt eget soloalbum nu – och glädjande nog håller ”Malla Motel” måttet (och lägger sig ungefär i samma klass som ”Himlen”). Ja, det är faktiskt en utsökt bra platta när det kommer till produktion, låtmaterial, sång och medmusikanter. Mauro Scocco är med på ett hörn som låtskrivare och duettsångare. Exet Sanne Salomonsen likaså. Även värmländske Hammarö-pôjken Henrik Jansson – nuförtiden låtarrangör, kompositör, cellist och gitarrist i världseliten – är trevligt nog tillbaka som vapendragare, precis som på den gamla goda 80-talstiden. Ytterligare kompisar från förr som bidrar är Lasse Wellander och Max Lorentz med flera. Man får helt enkelt tacka och bocka och ta av sig hatten! (Extra plus också för det supersnygga omslaget av begåvade målaren Mikael Kihlman.)

Lyssna på: ”Sista tangon i Paris”, Avenue Junot”, ”Baby Blue”.

Henric Ahlgren