nyaskivor.se

Ozzy Osbourne ”Ordinary Man” (Epic/Sony)

Senaste vinylplattan jag köpte med Ozzy Osbourne var ”The Ultimate Sin” – och jag minns det nästan som igår när jag knallade in till skivaffären (Duvan) på lunchrasten på gymnasiet 1986 och med darrande händer slet åt mig ett rykande nytt skivexemplar. Det skulle bli den sista plattan med gitarristen Jake E. Lee och inte ett av Ozzys mest hyllade album. Men jag tycker ändå att det är lite underskattat. För övrigt innehåller skivan Ozzys mest framgångsrika (och mest radiospelade) låt kommersiellt sett – ”Shot in the dark”.

För mig kändes det som Ozzys klassiska period var över efter ”The Ultimate Sin” – trots att Zakk Wylde sedan kom som ett nytillskott. Men det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och Ozzy har avverkat ytterligare ett par gitarrfantomer. Och han håller fortfarande på.

Nu sisådär 34 år senare släpps till exempel plattan ”Ordinary Man” – som är det tolfte studioalbumet i ordningen i Ozzys solokatalog. Tio år sedan förra! Medmusikanter är ett taggat och omfattande gäng med lite yngre och äldre förmågor – mer eller mindre ikonartade – som till exempel Andrew Watt, Duff McKagan, Chad Smith, Slash, Tom Morello, Elton John och Post Malone med flera. (Kärngänget utgörs dock av gedigna triumviratet Watt, McKagan och Smith.)

Hur låter detta då? Förvånansvärt fräscht och piggt och ok. Och Ozzys röst behöver inte skämmas för sig (det är ingen David Coverdale-varning här). På det stora hela en rätt trevlig platta, som växer lite efter ett tag. Minst en stark 3:a helt klart.

Lyssna på: ”Straight to hell”, ”Under the graveyard”.

Henric Ahlgren

Van Morrison ”Three chords & the truth” (Caroline/Universal)

Irländske Van Morrisons andra platta ”Astral Weeks” från 1968 räknas som ett av de viktigaste albumen i musikhistorien. Trots att det alltså är mer än femtio år sedan denna skiva kom är Morrison fortfarande still going strong med sin säregna blandning av jazz, soul, blues, rock, swing – med en närmast mystisk keltisk underton.

Morrison har under loppet av de senaste fyra åren kommit ut med sex album, där några av skivorna varit med helt eget material och en del med inspelningar av standards eller nytolkningar av egna låtar. Alla plattorna har hållit sig på en ”Betyg 4-nivå”, enligt undertecknads tycke. En anmärkningsvärt stark och hög nivå och Morrison är verkligen en av de största inom populärmusiken från de senaste hundra åren.

Förra plattan med helt eget material var utsökta ”Keep Me Singing” från 2016 och nya albumet ”Three Chords & The Truth” har också helt nya låtar och kan ses som en ”companion piece” till förstnämnda. Skivorna håller ungefär samma starka ton och stil, även om albumet från 2016 kanske visade på lite nyare musikaliska sidor här och var.

Ni som fortfarande inte riktigt upptäckt Van Morrison men är potentiella lyssnare och framtida beundrare har en av populärmusikens mäktigaste och finaste guldgruvor att utforska. Ja, många magiska musikupplevelser väntar. Bara så ni vet.

Lyssna på: ”Dark Night of The Soul”, ”You Don’t Understand”

Henric Ahlgren

Opeth ”In Cauda Venenum” (Nuclear Blast/Sony)

Svenska Opeth har med tiden gått från sin ursprungsbas inom death metal till att alltmer spela renodlad progg metal och samtidigt blivit ett av de mest respekterade metalbanden överhuvudtaget idag internationellt. Inte minst bandledaren och sångaren/gitarristen/låtskrivaren Mikael Åkerfeldt figurerar titt som tätt i olika ledande musikmagasin för att dela med sig av sina tankar – och har blivit en nutida metalikon.

Namnet Opeth kommer från månstaden Opet i Wilbur Smiths bok ”Solfågeln” (1972) – om en arkeologisk utgrävning i Sydafrika, där man hittar en dittills okänd antik kultur vilket omkullkastar tidigare historiska teorier. Nya plattans titel ”In Cauda Venenum” är latin för det gamla romerska uttrycket ”Giftet finns i svansen” som syftade på skorpionens sting från gifttaggen längst bak, men också på till synes vänliga uttalanden som i själva verket har lömska och dräpande avsikter i slutmeningen.

Utifrån proggaspekten var det bara en tidsfråga innan Opeth skulle ta beslutet att spela in en skiva helt med svenska texter och sång. Vilket nu är fallet med nya efterlängtade ”In Cauda Venenum”. Detta känns också naturligt och funkar som helhet alldeles utsökt bra. Ja, det ter sig till och med självklart. Jag associerar spontant vid de första lyssningarna en del till svenska bandet Dungen – men i en slags metaltappning.

Soundmässigt låter ”In Cauda Venenum” – vilket är det trettonde albumet i ordningen – som en perfekt blandning av klassisk hårdrock och progg med mycket pampiga magnifika orkestreringar och arrangemang. Det finns även en albumversion på engelska. Och båda plattorna är alltså inte mindre än lysande. Men den svenskspråkiga kanske berör lite mera direkt i hjärtat. (Det finns på skivorna även samplingar från tv-serien ”Skrotnisse” och tal av Olof Palme). Man kan hur som haver konstatera att Opeth fortsätter att gå från klarhet till klarhet.

Lyssna på: ”Svekets prins”, ”Banemannen”

Henric Ahlgren

Raubtier ”Överlevare” (Faravid/Playground)

Industrimetal-bandet Raubtier (tyska för ”Rovdjur”) från Haparanda kommer nu med sitt sjätte album ”Överlevare” och ger sig även ut på Sverigeturné för att promota skivan. Bandet har skapat en säregen stil med sin blandning av industri, metall, svenska texter och brutal norrländsk känsla. (Det går att associera till band som Rammstein eller svenska Sabaton.)

Nya plattan kretsar tematiskt kring tunga existentiella betraktelser över det alltmer framväxande övervakningssamhället och det hårdare känsloklimatet. Albumet drar åt det dystopiska hållet i sin framtoning.

Frontmannen Pär Hulkoff är primär låtskrivare och sjunger också de starka texterna på fin tornedals-dialekt. Bandet levererar som team i sin tur en högintensiv och snyggt producerad musikalisk upplevelse som, i undertecknads tycke, är närmast briljant. (Men det finns förstås delade läger beträffande detta.)

Lyssna på: ”Ovtjarka”, ”Bunkern”

Henric Ahlgren

Year of the Goat ”Novis Orbis Terrarum Ordinis” (Napalm/Border)

Svenska rock-/doom metal-bandet Year of the Goat har släppt sitt tredje album ”Novis Orbis Terrarum Ordinis”. Gruppen bildades 2006, har rönt internationella hyllningar och fick 2014 skivkontrakt med legendariska Napalm Records.

Det är fyra år sedan bandet kom med nytt material. Nya plattan visar att bandet fortsatt att utvecklas samtidigt som det ockulta temat är intakt. Det här är högkvalitativt när det kommer till produktion, sång, instrumenthantering och låtskriveri.

Man kan också höra fina ekon av band som Black Sabbath, Blue Öyster Cult och Ghost. Det är helt klart värt att göra en djupdykning i Year of the Goats musikaliska universum och låta sig trollbindas.

Lyssna på.: ”Avaritia”, ” Luxuria”

Henric Ahlgren

Lana Del Rey ”Norman fucking Rockwell” (Polydor/Universal)

Lana Del Rey (Elizabeth Woolridge Grant) – drottningen av california noir-pop verkar totalt besatt av amerikansk bitterljuv nostalgi och har sålunda ej helt överraskande döpt sitt nya album till ”Norman fucking Rockwell” efter den amerikanske illustratören som verkade under 1900-talet och var en slags amerikansk motsvarighet till vår Carl Larsson. Ja, Rockwell var en grafisk skildrare av den amerikanska idyllen och drömmen. Lana Del Rey kontrasterar dock förstås i förhållande till idylliseringen – då hon istället visar på sprickorna i fasaden och det mörker som sipprar fram ur våra rädslor, mardrömmar och samhällets frånsida. (Och trots popkontexten gör hon stundtals detta också på ett så genomgripande sätt att inte ens de bästa och tuffaste black metal-banden kommer i närheten av denna kraftfullhet.)

Efter att Lana Del Rey kom med genombrottsalbumet ”Born To Die” (2012) har det kanske inte riktigt lyft i skivväg, dock. Men på nya plattan känns det som allt sitter helt som det ska. Inte minst sjunger Lana Del Rey bättre och finare än någonsin. Ja, sången är närmast magiskt. Nu är det här inte någon partyös-platta utan en mycket lågmäld skiva genomsyrad av melankoliska stämningstillstånd (vilket inte alla kommer gilla) – det som Lana Del Rey är så skicklig på. Albumet kan räknas som ett mästerverk, tänker jag. Själv ser jag, alltsedan genombrottet, Lana Del Rey som en slags räddare av den sentida popen. Trots att det hon ger oss är allt annat än nytt. Men det är kanske just därför. Det handlar om tidlös klassisk fucking kvalitet, helt enkelt.

Lyssna på: ”Norman fucking Rockwell”, ”Fuck it I love you”

Henric Ahlgren

Sabaton ”The Great War” (Nuclear Blast)

Svenska powermetal-bandet Sabaton från Falun har framgångsrikt skapat en slags egen nisch inom metalgenren med sin ”militärhistoria-metal” där albumtitlar, låttexter och så vidare tematiskt kretsar kring historiska slag och forna tiders krig.

Bandet har attraherat stor publik inte minst runtom i Europa och åtnjutit headlinestatus i konsertsammanhang på flera festivaler och liknande under sommaren. I höst väntar sedan en USA-turné – i oktober och november, för att promota nya albumet.

”The Great War” är den nionde plattan i ordningen för bandet. Titeln syftar på första världskriget, mellan 1914-1918, där mer än nio miljoner soldater dödades. Ett krig med en helt annan tillgång till teknik och brutalare eldkraft än tidigare i historien. Detta krig är alltså temat för plattan. Och de elva låtarna – som till exempel ”The Red baron” och ”The Fields of Verdun” – väver suggestivt samman en exposé över krigsskådeplatser och historiska karaktärer.

Albumets release sammanfaller med Sabatons tjugoårsjubileum som band och själva inspelningen av skivan påbörjades på hundraårsdagen av första världskrigets slut den elfte november 1918. Gruppen har också i samband med produktionen av nya plattan startat en egen Sabaton History Channel för att förklara den historiska bakgrunden till gruppens låtar.

Sabaton är, som vi redan vet, vid det här laget ärrade och dekorerade veteraner på metal-slagfältet. Styrkan leds som vanligt av den erfarna befälhavaren Joakim Brodén på sång. Och flankerna täcks effektivt av de övriga vapenbröderna på sina gitarrer, bas och trummor. Alla är mer än stridsklara för en ny massiv offensiv.

Strategin för ”The Great War” är att inte frångå tidigare vinnande stridsplan och fortsätta att fullfölja den utstakade kampanjen. Taktiken är också, som tidigare, att med skicklig koordination göra snabba överfall på lyssnaren för att sedan vid exakt rätt tidpunkt sätta in mäktiga och oemotståndliga körer. Ja, för mig som lyssnare är det bara att ännu gång kapitulera och erkänna mig besegrad av Sabatons övermakt.

Henric Ahlgren

Tarja Turunen ”In the raw” (ear/Playground)

Tarja Turunen, före detta sångerska och ikonisk primadonna i finska symfoniska powermetal-bandet Nightwish, släpper med ”In The Raw” sitt sjätte soloalbum inom metalgenren.

Som den klassiskt skolade sopran hon är har Turunens röst mognat till utsökthet med åldern. (Vilket annars brukar vara motsatsen när det gäller manliga legendarer inom metal.) Samtidigt är nya plattan – som titeln antyder, lite råare, rockigare och ett steg bort från det operaaktiga.

Sammantaget är detta ett mycket fint album med en melankolisk sensibilitet i all sturm und drang-känsla. Inledningsspåret, som är en duett med svenske Björn Strid från Soilwork, är även värt att nämnas.

Lyssna på: ”Dead promises”, ”Tears in rain”.

Henric Ahlgren

Bruce Springsteen ”Western Stars” (Columbia/Sony)

Precis som flera andra av de åldrande digniteterna inom poulärmusiken som t.ex. Bob Dylan, Rod Stewart m.fl. har nu Bruce Springsteen på nya egna plattan ”Western Stars” också gjort en påtaglig resa tillbaka till den musiken han hörde på radion i barndomen/ungdomen och sådant som spelades hemma av modern.

Och det han framförallt lyfter fram är poporienterad country och elegant Californiapop i stil med Glen Campbells älskansvärda låtskatt och Jimmy Webbs utsökta låtskriveri. Med andra ord inte den 50-talsrock eller episka soul som man annars vanligtvis kanske tenderar att förknippa Springsteen med. Och allt materialet är egenskrivet

Det här är soft, drömskt och svävande somrigt, till en del en slags nattmusik, med en melankolisk bitterljuva känsla av svunna tider – lite som ett gammalt patinerat vykort från en fin minnesvärd resa för länge sedan. Eleganta stråkarrangemang parat med akustiska gitarrer. Genomgående strålande sånginsatser.

Det blir inga direkta hitbetonade låtar som sticker ut, men sammantaget bjuder Springsteen med ”Western Stars” ändå faktiskt på en av sina främsta lyssningar sedan storhetstiden på 1980-talet. Albumet har en magnifik förtjusande karaktär och passar alltså inte minst perfekt att spela nu under denna säsongen.

Henric Ahlgren

Duff McKagan ”Tenderness” (Universal)

Duff McKagan, ikonartad basist i Guns N’ Roses, har kommit med ett nytt soloalbum. Detta är den andra utgivna soloplattan i fullängdsformat (det finns även ett outgivet album från 1999). Debuten ”Believe in me” släpptes redan på 90-talet (1993) och var en tämligen ospännande och medioker historia.
Jag såg Guns på den omtalade spelningen i Stockholm 1991 när de blev flera timmar försenade. McKagan var alldeles uppsvälld i ansiktet av sitt då kopiösa alkohol- och drogmissbruk. Ja, han såg rent förskräcklig ut och jag fattade faktiskt först inte att det var han – fastän vi stod precis längst fram och nästan kunde hoppa fram och ta på honom.

Jag blev så pass illa berörd av McKagans tillstånd att det dämpade konsertkänslan för mig rätt mycket. Sedan gick det också käpprätt åt helvete för den bandkonstellationen ganska snabbt efteråt.

Den som läst McKagans egenskrivna biografi ”It’s so Easy” (2012) vet att han knall och fall höll på att dö av sitt supande och drogande, men lyckades överleva och tog sig ur missbruket i grevens minut. I biografin får man även en fingervisning om ett rätt skarpt intellekt och en, som det verkar, riktigt sympatisk jordnära attityd.

Jordnära är också nyckelordet för nya soloplattan. Det handlar lite smått otippat om americana/country inspelad i Nashville och avsides från McKagans rötter inom punken och hårdrocken. Shooter Jennings (legenden Waylon Jennings son) har producerat och på plattan spelar dennes eget back up-band kompet. Det hela har en autentisk countrykänsla och McKagans tillbakalutad röst funkar bra i det här sammanhanget.

Ämnesmässigt kretsar låtarna till stora delar om det aktuella samhälleliga och politiska läget i USA. Det är McKagans synpunkter och betraktelser som rullas upp. Men trots mannens rötter i bland annat upprorisk brittisk och amerikansk punk är det ingen nihilistisk fuck off-attityd som gäller Nej, McKagan sjunger om hoppfull positivitet och att det inte är för sent att ändra saker till det bättre. (Dock kan man ju hoppas på att i alla fall Guns N’ Roses i albumväg framöver kommer med en uppiggande rasande och sylvass mörkare attack på Trump-administrationen och det dårarnas paradis som staterna utvecklats till.)

Glädjande nog är ”Tenderness” riktigt bra! Det här är ett typ av skrivprojekt som man genuint vill supporta. Hatten av och bugningar!

Henric Ahlgren