Mästerlig leverans
Bob Dylan ”Rough and rowdy ways” (Columbia/Sony)
Robert Zimmerman (f.1941) alias Bob Dylan kommer nu med sitt första riktiga egenskrivna album – ”Rough and rowdy ways” – sedan han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016 (ja, det var innan Den Stora Skandalen tog Svenska Akademien i sitt grepp). För en hel del mottagare av priset har utmärkelsen visat sig bli en slags dödskyss för kreativiteten. Så icke för Dylan, utifrån det nya albumet att döma. Nej här är det verkligen en episk mästare – inom sitt gebit – som levererar episkt mästerligt, så att säga.
På senare år har Dylan tidigare släppt flertalet plattor där han sjungit in sina versioner av klassiska evergreens från ”The american songbook” – amerikanska schlagers från innan rockmusiken existerade och som gjorts odödliga av exempelvis Frank Sinatra. Detta ha Dylan gjort helt utan ironi, och med innerlighet och äkta kärlek till sin barndoms radiomusik. Och på det stora hela har det funkat mycket bra med de gamla smäktande balladerna – parade med Dylands raspiga och ofta lite skeva röst.
Men på nya albumet får vi alltså helt nyskrivna egna låtar. Den lågmälda suggestiva nattmusik-känslan från de förra plattorna är dock kvar. Det bjuds förstås inte på några nya melodiska hits i klass med Dylans mest kända låtar, utan här blir det mer meditativt och mantra-liknande monokromt. I nån negativ förhandsrecension menas det att Dylan låter alldeles för mycket som en skrovlig mumlande Tom Waits. Men snarare är det nog så i detta fall att Dylans nya skiva ännu mer påminner om Leonard Cohens sista lågmälda mästerliga studioalbum och svanesång, innan dennes bortgång – ”You want it darker”. Dock känns det här ändå inte riktigt som Dylans sorti. Det finns nog mer kvar att göra. Men det skulle annars också kunna vara en värdig slutfinal. Time will tell.
Musikaliskt och textmässigt uppvisar Dylan här på ”Rough and rowdy ways” i full display att han ännu är en unik levande kultursvamp när det kommer till att suga upp vår västerländska civilisations historia och avtäcka samt dechiffrera våra underliggande makt- och berättarstrukturer. En mystisk bard i nutida kostym. En sentida gåtfull Homeros.
Den mäktiga och på plattan centrala låten ”Murder most foul” släpptes som singel ett par månader innan albumreleasen och blev med ens starkt omsusad och hyllad bland kritiker. På ett plan handlar den om mordet på John F. Kennedy – men är den som sagt också en avskedssång från artisten Bob Dylan? Handlar den kanske också om den nedmontering av den amerikanska republiken som nu genomförs – i realtid framför våra ögon – av Trumpadminstrationen? The answer, my friend, is blowin’ in the wind. Och Dylan har fingret uppe i luften.
Och mannen har ju varit med ett tag nu. Redan 1965 skrev Dylan några rader till låten ”Ballad of a thin man” som i grunden sammanfattar ALLT: ”Something is happening here, but you don’t know what it is, Do you, Mr. Jones?”
Så ja, vad kan man i grunden slutligen säga i ett ogjort försök till analyskonklusion? Jo!: ”Play it fucking loud!”
Lyssna på: ”Murder most foul”, ”I contain multitudes”.
Henric Ahlgren
