Total knockout

Thåström ”Dom som skiner” (Razzia)

Jag blir hypnotiserad redan av första låten – ”Södra korset” – på Thåströms nya platta ”Dom skiner”. (Den tionde soloskivan i ordningen.) Och sedan håller denna hypnotiseringen i sig genom lyssningen av hela albumet. Jag blir helt enkelt totalknockad. Något som egentligen aldrig händer längre. Jag sugs omedelbart in, hinner knappt ens reagera innan jag omslutits av ”Dom som skiner” och dess egna universum.

Den utveckling åt det elektroniska sound som Thåström haft på sina senare skivor (tänk exempelvis ”Körkarlen” från ”Centralmassivet, 2017) når här sin fulländning. Och detta är helt magnifikt, kan man säga. Låtarna växer samman och blir som en slags mäktig mässa. Allt som varit bra med det som Thåström gjort tidigare blir här konsoliderat och kommer till en slutlig perfekt balans. Det här är Thåströms främsta soloskiva. Thåström är nu Mästaren.

Samtidigt som Thåström strävat åt en påtagligt maskinellt pulserande ljudbild som bitvis är avskalad och lite monoton och repeterande är det också så starkt själfullt och suggestivt. Det här är någon slags blue eyed soul (ja, det låter lite konstigt i kontexten). Förvriden – i en helt egen kategori. Jag tror man kan säga så. Som sagt – hypnotiskt – mäktigt. Det är väldigt vackert och känsligt också.

Sammantaget – när det gäller sound, kryptiska texter, fraseringar, intensitet så finns det ingen annan som låter som Thåström i Sverige (eller någon annanstans heller, för den delen. Närmast kanske Tom Waits ligger i särart inom populärmusiken, de senaste fem årtiondena?)

Inte minst språket och den egna expressionistiskt stiliserade poesin blir hos Thåström ett häpnadsväckande äventyr att lyssna på – vilket knappast är något man annars brukar tycka när det gäller majoriteten av artister av idag. Så finkalibrerade – och samtidigt märkligt brutalt primalt laddade – är Thåströms uttryck att små textvändningar skapar ett enormt sug i magen, liksom när man åker en rejäl berg och dalbana.

Joakim Thåström har en helt annan tyngd, egenartad europeisk bildnings- och referensvärld än de flesta andra svenska artisterna i vår samtid. (Det är nog bara Ulf Lundell som bottnar i något liknande såtillvida.) Imponerande. Fascinerande. Ekon av spoken word-poesi och influenser från Bruno K. Öijer – som även funnits tidigare hos Thåström – når här ytterligare en ny höjd. William S. Burroughs – och senare även Bowies – cut up-teknik tycks också ofta finnas närvarande på någon kant. Ingenting är helt tillrättalagt. Ingenting är helt förutsägbart.

Det är verkligen prominenta back up-sångerskor på flera av låtarna. First Aid Kit-systrarna Johanna och Klara sjunger på några sånger – samt även Titiyo. Johanna och Klaras kör- och stämsång är närmast magiskt underbar på första låten ”Södra korset”. Man måste bara lyssna.

Det är svårt att riktigt förklara varför – men den här skivan gör något med mig på det där sättet som man vill att nya skivor ska göra, men alltså i princip aldrig gör nuförtiden. Efter ”Södra korset” radas det upp låt efter låt som fångar – och trollbinder mig. Det tar inte slut. Och det tycks på något vis som om jag förändras som människa när jag lyssnar. Thåström berättar något som jag borde veta. Och som jag vet. Men som jag glömt bort att jag visste. Och detta handlar mer om känslor – än det som riktigt går att förklara med ordens begränsningar.

Trots att ”Dom som skiner” är en ny skiva känns det här som musik som jag hört i mina drömmar i hela mitt liv. Tidlöst men samtidigt nytt. Ackordföljden på ”Isbergen” får mig att bli helt rusigt euforisk – trots enkelheten. Thåström är en magiker. En musikalisk mystiker. En urban asfalts-shaman i Sverige för vår tid. Även om han väl själv nog aldrig skulle gå med på det. Det är tur att vi har Joakim. Verkligen. Det hade blivit alltför substanslöst annars. Alltför.

Lyssna på : ”Södra korset”, ”Papperstunna väggar”, ”Isbergen”

Henric Ahlgren

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

22

11 2021

Comments are closed.