Härligt och livsbejakande
Manic street preachers ”The ultra vivid lament” (Columbia/Sony)
Av de brittiska banden som dök upp vid början av 90-talet är få riktigt aktiva och relevanta idag. Kanske är det bara Manic street preachers kvar, egentligen.
Och med tiden har Manics utkristalliserat sig till ett av Storbritanniens (och världens) absolut bästa band överhuvudtaget – även i ett större och längre perspektiv – med ett engagemang, en ambition, en musikalitet, ett låtsnickeri och en konstnärlig kvalitet som spelar i en egen liga.
Bandet har levererat en radda magnifika album sedan genombrottet med ”Generation terrorists” (1992) och fortsatt att brinna för musiken. Och nya albumet brinner verkligen och sticker provtagningsinstrumenten direkt in i ådrorna på denna tid av pandemi, post-brexit och post-Trump-era. Till en fond av mäktiga svepande melankoliska pop- och rocklåtar av högsta klass.
Jag såg Manics när de spelade på Hultsfredsfestivalen 1993 och promotade första albumet. Då fanns fortfarande gitarristen Richey James Edwards med (innan han försvann mystiskt 1995). Inte tänkte jag då att jag fortfarande skulle lyssna på dem nästan 30 år senare (!) och att de fortfarande skulle kännas lika musikaliskt fräscha och intressant. Men det gör detta fantastiska band från Wales ännu. Det är förbaskat härligt och livsbejakande! Både för mig och dem.
Lyssna på: ”Orwellian”, ”Blank diary entry”
Henric Ahlgren
