Något att sätta tänderna i
Jorn Lande & Trond Holter ”Dracula: Swing of Death” (Frontiers)
En stark sångröst men överdrivet mycket sång. En bra gitarrist men alldeles för mycket gitarr. I mångas öron en utmärkt skiva, men under min lupp inget annat än en präktig ‘overkill’. Kort sagt ett album som är avsett för de som har nerver av stål och dessutom har tålamod att hantera en blodtörstig vampyr som hugger efter allt i dess väg, men som samtidigt trånar efter den beslöjade jungfrun som tindrar med ögonen.
Rockoperor i all ära men vem med sina sinnen i fullt bruk kan ta detta på allvar. Det är svårt att slå in paketet med sina surt förvärvade guldplatinerade silkessnören och därtill få iväg det till rätt mottagare som bor någonstans där man trodde ingen kunde bo.
Det överbryggande ledande temat ger både i titelspåret och i ’Masquerade Ball’ ett löjeväckande skimmer. Ett regnbågsfärgat nystan format till en pekoral rullas ut i ett virrvarr av passager. Var är forne Draculahjälten Christopher Lee med sin järnkäke och blodsprängda ögon när man som mest behöver honom? Möjligen kan den kraftfulla avslutande insatsen i ‘Queen Of The Dead’ leda till ett mindre trallvänligt manuskript i framtiden, så att någon annan än Christer Björkman nynnar med i refrängen.
Högmässan är ett faktum med ’Save Me’ där Sissel Kyrkjebö ’wannabe’ alternativt ‘look a like’ Lena Floitmoen Borresens driver sången till ett väckelsemöte på högfjället så långt bort från Falun som det går att komma. En språngmarsch på vattnet i ’Walking On Water’ ger åtminstone Landes röst en gnutta respekt när han forcerar med sitt renspann ledsagad av Gary Moores heliga ande. ‘Heia Norge’ hörs svagt i fjärran.
Är det inte tragikomiskt så säg att den mest minnesvärda melodin på hela konceptalbumet är den instrumentala ’True Love Through Blood’. Den röjer undan all sly i dess väg och har dessutom förstånd nog att inte hoppa på tuvorna i det besudlade schlagerträsket.
Thomas Claesson
