Ett album att återvända till gång på gång
The Decemberists ”What a terrible world, what a beautiful world” (Rough Trade/Border)
Efter gruppens storverk The king is dead och det påföljande ljuvliga livealbumet We all raise our voices är naturligtvis förväntningarna skyhöga på detta nya album med Decemberists. Det råder ingen tvekan om att de har lyckats, igen. Sen kan man inte sticka under stolen med att detta beror på att gruppens centralgestalt Colin Meloy har ett sånt osvikligt sinne för melodibyggen, vilket är få förunnat idag. Tv-mellon är det tydligaste färska exemplet. Men det handlar väl inte om musik längre där, utan tittarsiffror och underhållning för massorna.
Alltså åter till What a terrible world…albumet där arrangemangen är mer varierade än tidigare med blås och stråkar som trycker på i Calvary Captain. En gjuten radiohit i mina öron. Sextiotalsdoftande Philimon kommer inte långt efter och melodin framkallar vibbar av Peter and Gordons tidiga hits.
Det som gjorde The king is dead till ett kanonalbum i mina öron var naturligtvis släktskapet med den engelska folkrocken och dess instrumentering och melodikänsla. Den finns som tur är här också inramande av mandoliner och fioler, plus Colins röst som är en stor del av gruppens sound. På flera av albumets låtar sänks tempot och vemodet och eftertänksamheten breder ut sig med stänk av melankoli. Kolla in Lake song och Carolina low. Detta bidrar starkt till att helheten känns variationsrik och lockande att återvända till, gång på gång under året som kommer. Decemberists är det enda vinterlika som får följa med mot vår och sommar.
Bengt Berglind
