nyaskivor.se

Royal Southern Brotherhood ”The Royal Gospel” (Ruf/Border)

Fortfarande när musiken strömmar, inte streamar, in i mina öron söker jag något slags sväng, ett groove som känns i hela kroppen. Men det blir mer och mer sällsynt. Vissa förståsigpåare hävdar att EDM är den ultimata musiken som tilltalar människan mest, just nu kanske man ska påminna om.
Eftersom jag tillhör den äldre musiklyssnarskaran som fortfarande har öronen öppna lutar jag mig tillbaka och kollar in amerikanska RSB som övertygat på sina tidigare album med sin variant av sydstatsrock och kopplingar till Allman Brothers och Neville Brothers. I detta fallet är det inte så konstigt då RSB har en broder Neville vid sångmicken. Det är då det funkar bäst för bandet, hans uttrycksfulla röst verkar lyfta musiken, speciellt när de lägger till en slagverksmatta, höjer tempot. Då framträder det tillbakalutade groovet på ett tillfredställande sätt. Det som drar ner helhetsintrycket en smula är att delar av låtmaterialet är svagt. Även om svänget finns gör det inget med en cool skön melodislinga ibland. Det skulle vara trevligt att kolla in det här bandet live…kan nog bli en svängfest om det låter som det gör på albumets sista spår, Stand up !

Bengt Berglind

Cat’s Eyes ”Treasure House” (Raf/Cosmos)

Brittisk rock- och popmusik verkar som den sett sina glansdagar för tillfället (Adele med sin moderna popsoul och ikoniska röst är ju undantaget som bekräftar regeln) och har blivit tämligen trist och daterad. Det är liksom inte där det händer längre. Jag blev glad i några minuter när jag lyssnade på The Struts debutalbum Everybody Wants (2014) och tänkte att här kommer kanske räddarna. Men sedan kröp känslan – att jag hört allting tidigare – snabbt på. Blev till sist smått vemodig, trots The Struts storvulna glamanslag. När man på brittiska öriket generellt fortfarande tycks omhulda Oasis har världen utanför förändrats. Brexit är helt i linje med musikklimatet i UK just nu.

Det tycks som det i stort är i crossover-grejerna, ett par snäpp vid sidan av huvudfåran, som brittisk musik är mest intressant nuförtiden. Engelska The Cat’s Eyes låter lite som danska duon The Raveonettes i italiensk skräckfilmsversion eller som gotisk ”kammarpop” influerad av Scott Walker och orkestrerad av Ennio Morricone (eller möjligtvis tvärtom) kombinerat med The Ronettes, om man så vill. Kate Bush och Julee Cruise ekar här också. Med andra ord, man gillar det. Rätt mycket.

Efter ett tidigare album samt filmmusik har duon – som består av Faris Badwan från indierockbandet The Horrors och italiensk-kanadensiska sopranen, kompositören och multiintrumentalisten Rachel Zeffira – gjort sin starkaste platta hittills. ”Drömskt” är nyckelordet.

Lyssna på: ”Treasure House”, ”Girl in the Room”.

Henric Ahlgren

Maria Andersson ”Succession” (Woah Dad!/Sony)

Maria Andersson, sångerskan från sedan några år tillbaka splittrade Sahara Hotnights, har med Succession gjort sin solodebut och ger oss ett fantastiskt fint album med påtaglig 60- och 70-talskänsla och stilfull melankoli – utan att för den delen plattan enbart känns som en av alla dessa retrotrippar i mängden.

För mig är detta elegant ”cocktailpop” i ordets bästa bemärkelse – musik som fungerar att lyssna på såväl koncentrerat som att ha som en stämningsfylld bakgrund.

Inte minst sjunger Andersson väldigt fint på skivan. Hennes röst kommer utsökt till rätta här med en ren och klar vacker vemodig ton och frasering som får mig att stundtals starkt tänka på Agnetha Fältskog och ABBA.

Ja, det är något tidlöst och genuint bra över Anderssons sång och alla låtarna på Succession. En mognad och kvalitet som imponerar. Jag skulle vilja gå så långt som att säga Maria Andersson för min del härmed faktiskt gärna får stiga till tronen som Sveriges popdrottning.

Lyssna på: ”End of Conversation”, ”Domino”.

Henric Ahlgren

Big Big Train ”Folklore” (Giant Electric/Border)

Vem kunde förutse detta att ett för mig okänt proggband från England skulle bli sommarens soundtrack i hemmet. Visst har det förkommit Yes, Genesis, Greenslade och all vad de hette på den tiden i det förgångna. Men nu 2016 när americana, deep soul och jazz dominerar utbudet.
BBT som efter viss källforskning utkommit med några tidigare album, levererar nu Folklore, ett album som har sina rötter i den brittiska rootsmusiken. Det doftar dimmiga hedar, rinnande bäckar på det engelska höglandet, en konstant bra melodikänsla. Lägg sedan till lite Jethro Tull flöjt och en urengelsk folkmusikfiol så är det kanske inte konstigt att albumet heter Folklore.
Jo, jag vet att det är lite old fashion att bli påverkad av ett större band musiker som spelar tillsammans, med sköna orgelinpass och några bitska gitarrsolon, när hetväggen dallrar utanför husväggen i mitten på juli.
Det enda som hindrar Folklore från en sommarfemma är att det blir något för mycket ibland med för långa låtar. Men detta tillhör ju denna övervintrade musikform vad jag minns.

Bengt Berglind

Annie Keating ”Trick Star” (Annie Keating/Hemifrån)

Annie har kommit med vad jag tror är hennes sjunde album. Hon har spelat med John Hiatt och ett antal andra kända artister. Hon har uppträtt på stora festivaler i bla. i Holland, England, Skottland och Kanada. Hon räknas till sing-songwriter Americana-rootsgenren. Annie har som vanligt skrivit allt material själv.

När jag recenserade hennes Water Tower View så tyckte jag att hon påminde om Sophie Zelmani med den väsande sångstilen och det är likadant nu på gott och ont. Det går i en sakta behaglig lunk men hon prickar in en och annan riktigt bra låt där det går lite snabbare som i You Bring The Sun. Trapeze och Time Come Help Me Forget. Hon har som vanligt samlat ett gäng duktiga musiker omkring sig på en välproducerad skiva.

Börje Holmén

Sven Zetterberg ”Something for everybody” (Gamlestans/Border)

Sven Zätas röst blir bara bättre och bättre när den hamnar i det rätta musikelementet. I det här fallet är det i soulmusiken som röstens patina och erfarenhet funkar som allra bäst.
På detta nya album blommar hans kärlek för den mer soulinspirerade musiken ut på ett underbart sätt. Det är här han ska stanna kvar. Jag förstår att det finns några trotjänare till Sven kvar som gillar de äldre utslitna bluestolvornamen för mig ger de just ingenting. Visserligen kanske dessa funkar bättre live för Sven är en god liveartist av den skara som är på utdöende.
Då kan vi vara överens om att framtiden hör sven och soulen till. Men varför inte ta ett ytterligare steg och göra ett album på svenska. Då menar jag inte med rakt översatta bluestexter om han som går upp på morgonen och har blues med sin bäbis. Utan den typen av texter som salige Freddie Wadling omger sig med på sin tyvärr sista platta, Efter regnet.
Sen är det ju kul att Sven sätter tänderna i gamla Roy Headdängan Treat her right, en partyhöjare av rang när det fanns något som hette diskotek strax efter Hedenhös i tidräkningen.

Bengt Berglind

Love On Drugs ”I Think I’m Alone Now” (Paraply/Hemifrån)

Love on drugs är ett band bestående av frontfiguren Thomas Pontén som beskriver sig som sångare, låtskrivare och gitarrist. Han var med i bandet Little Green vars skiva Innocent Again kom ut2011. Little Greens sångare Andreas Johannesson dog i en olycka 2015 och detta album är tillägnat Andreas. På skivan medverkar: Krister Sander bas, Johan Håkansson trummor och Jessika Bah Rösman sång. Alla övriga instrument Thomas Pontén

Det är en skiva som växlar mellan sorgliga ballader och gladpop med lite americana. Det påminner om sydstatsbandet Sons Of Bill. På det hela taget en bra skiva som verkligen förstärks av Jessika Bah Rösmans sång vilket är något man vill höra mer av.

Låtar att börja med: I think I’m alone now, I wanna stay young with you och Queen size bed

Börje Holmén

Tony Joe White ”Rain Crow” (Yeproc/Border)

Till de som hade väntat sig förnyelse eller rentav överraskning ger jag rådet att vända blicken någon annanstans. Tony Joe White låter precis lika dant nu som 1968 eller vilket slumpvalt årtal som helst där i mellan för i Louisianas träskmarker står tiden still. Det har den alltid gjort.

Den mörka, gåtfulla rösten har fortfarande dragningskraften i behåll. Texterna genomsyras av ruggiga historier om ödsliga platser där ljusskygga personer med onda avsikter har sin hemvist. Olycksaliga öden med osäkra utsikter binds samman av suggestiva rytmer och emellanåt en hammondorgel som skänker en stunds välbehövlig frid.

Med ockulta förtecken inleder ’Hoochie Woman’ den hotfulla färden i det vidsträckta deltat. Den lätt elektrifierade gitarren ligger och puttrar i ytan och ger det stöd som så innerligt eftertraktas. Skådespelaren Billy Bob Thornton tycks ha ett finger med i spelet lite varstans nuförtiden. Så även i ’The Middle Of Nowhere’ som han skrivit tillsammans med White.

Från där jag står och lyssnar, i skuggan av ett mangroveträd, så är ’Right There In The Fire’ det bästa spåret av de totalt nio sångerna. Det är en gripande historia om den hopplösa kampen att återfå sin förlorade kärlek.

Det är sannerligen inte uppdukat för något party med cajun-kryddade kräftor, moonshine och ett knippe Bud under den här sittningen, men på något märkligt sätt får Tony Joe White jobbet ändå gjort, även om den avslutande ’Tell Me A Swamp Story’ är ungefär lika rafflande som att se på när grovbetong stelnar i en murarhink.

Thomas Claesson

Jayhawks ”Paging Mr Proust” (Sham/Border)

Det har varit lite upp och ner för ett av mina favoritband på sista tiden. På förra albumet Mockingbird Time flaxade bandet hit och dit. Samarbetet mellan Gary Louris och Mark Olsen kärvade och låtskrivandet blev mer än lidande. Sedan dess har Mark Olsen hoppat av och spelar in helt annan musik med sin norska fru. Helt ok, men långt ifrån Jayhawks melodimarker.

Nu har i alla fall bandet fått ny musikluft under vingarna och många av de karaktäristiska melodihookarna sitter som ett smäck. I en luftig produktion tar man ut svängarna på ett nytt sätt och gör små experimentella utflykter i ljudlandskapet. Men naturligtvis förlitar de sig på sin melodikänsla och stämsång. Utöver de fyra grundmedlemmarna finns även Mike Mills från REM och Tucker Marine, My Morning Jacket med som en hjälpande hand i studion.

Detta album verkar vara en nytändning för detta klassiska americanaband, vars debutalbum Hollywood Town Hall från 1992 fortfarande sänder musikaliska välvilliga rysningar längs den melodiska ryggraden.

Bengt Berglind

Michael Schenker’s Temple Of Rock ”Live In Madrid” (Inakustik/Border)

Den här livedubbelmackan från en av hårdrocksvärldens förnämsta sologitarrister, Michael Schenker, känns sådär lagom putsad i efterhand i studion. Livekänslan är helt rätt och alla musiker hörs lagom mycket. Men givetvis lyfts sologitarristen ofta fram lite extra i mixen.
När jag skulle lista skivans bästa låtar så slutade det med inte mindre än femton stycken. Ja, så starkt är det här livedokumentet.
Efter en rejäl överläggning med mig själv kom jag istället fram till följande topp fem: Natural Thing, Victim Of Illusion, Coast To Coast, Rock My Nights Away och Saviour Machine.
Klassiska hårdrocksörhängen som Only You Can Rock Me och Rock You Like A Hurricane får nöja sig med att agera stekheta outsiders.
Överlag är det överraskande nog Scorpions-låtarna som övertygar mest. De får liksom en helt annan attityd i dessa tolkningar, framför allt gitarrsolomässigt.
Bakom mikrofonen gör Doogie White (ex-Rainbow) som vanligt; det vill säga en mycket stabil insats även om han har en tendens att live låta lite väl ansträngd från och till.
På kompgitarr gör Wayne Findlay (ex-MSG) ett imponerande jobb. Hans precisa riffandet utgör en perfekt grund för Michaels soloutflykter. De båda passar tillsammans som hand i handske
Bakom trummorna återfinns den tidigare alltför ofta småtröga Herman Rarebell (ex-Scorpions). Vem kunde tro att han kunde få till ett sådant sväng!
Fyrsträngaren hanteras av Francis Buchholz (ex-Scorpions) som är en viktig del i livepusslet, även om han hörs allra minst denna gång.
Det enda negativa jag kan komma på är avsaknaden av låtar från åren med McAuley-Schenker och att den gode Michaels spel tyvärr är lite väl avslappnat (läs hafsigt) i ett par av UFO-låtarna.
Live In Madrid är ett obligatoriskt inköp för hårdrockare med försmak för medryckande melodisk hårdrock och läckra gitarrsolon.

Magnus Bergström