Drömskt
Cat’s Eyes ”Treasure House” (Raf/Cosmos)
Brittisk rock- och popmusik verkar som den sett sina glansdagar för tillfället (Adele med sin moderna popsoul och ikoniska röst är ju undantaget som bekräftar regeln) och har blivit tämligen trist och daterad. Det är liksom inte där det händer längre. Jag blev glad i några minuter när jag lyssnade på The Struts debutalbum Everybody Wants (2014) och tänkte att här kommer kanske räddarna. Men sedan kröp känslan – att jag hört allting tidigare – snabbt på. Blev till sist smått vemodig, trots The Struts storvulna glamanslag. När man på brittiska öriket generellt fortfarande tycks omhulda Oasis har världen utanför förändrats. Brexit är helt i linje med musikklimatet i UK just nu.
Det tycks som det i stort är i crossover-grejerna, ett par snäpp vid sidan av huvudfåran, som brittisk musik är mest intressant nuförtiden. Engelska The Cat’s Eyes låter lite som danska duon The Raveonettes i italiensk skräckfilmsversion eller som gotisk ”kammarpop” influerad av Scott Walker och orkestrerad av Ennio Morricone (eller möjligtvis tvärtom) kombinerat med The Ronettes, om man så vill. Kate Bush och Julee Cruise ekar här också. Med andra ord, man gillar det. Rätt mycket.
Efter ett tidigare album samt filmmusik har duon – som består av Faris Badwan från indierockbandet The Horrors och italiensk-kanadensiska sopranen, kompositören och multiintrumentalisten Rachel Zeffira – gjort sin starkaste platta hittills. ”Drömskt” är nyckelordet.
Lyssna på: ”Treasure House”, ”Girl in the Room”.
Henric Ahlgren
