Ur led är tiden

tony joe

Tony Joe White ”Rain Crow” (Yeproc/Border)

Till de som hade väntat sig förnyelse eller rentav överraskning ger jag rådet att vända blicken någon annanstans. Tony Joe White låter precis lika dant nu som 1968 eller vilket slumpvalt årtal som helst där i mellan för i Louisianas träskmarker står tiden still. Det har den alltid gjort.

Den mörka, gåtfulla rösten har fortfarande dragningskraften i behåll. Texterna genomsyras av ruggiga historier om ödsliga platser där ljusskygga personer med onda avsikter har sin hemvist. Olycksaliga öden med osäkra utsikter binds samman av suggestiva rytmer och emellanåt en hammondorgel som skänker en stunds välbehövlig frid.

Med ockulta förtecken inleder ’Hoochie Woman’ den hotfulla färden i det vidsträckta deltat. Den lätt elektrifierade gitarren ligger och puttrar i ytan och ger det stöd som så innerligt eftertraktas. Skådespelaren Billy Bob Thornton tycks ha ett finger med i spelet lite varstans nuförtiden. Så även i ’The Middle Of Nowhere’ som han skrivit tillsammans med White.

Från där jag står och lyssnar, i skuggan av ett mangroveträd, så är ’Right There In The Fire’ det bästa spåret av de totalt nio sångerna. Det är en gripande historia om den hopplösa kampen att återfå sin förlorade kärlek.

Det är sannerligen inte uppdukat för något party med cajun-kryddade kräftor, moonshine och ett knippe Bud under den här sittningen, men på något märkligt sätt får Tony Joe White jobbet ändå gjort, även om den avslutande ’Tell Me A Swamp Story’ är ungefär lika rafflande som att se på när grovbetong stelnar i en murarhink.

Thomas Claesson

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

27

06 2016

Your Comment