nyaskivor.se

The Obsessed ”Sacred” (Relapse)

Varför ligga sömnlös om nätterna och undra över hur doom metal låter när The Obsessed kan förklara det med fyra rungande riff? Tjocka gitarrtoner i nedstämd moll med fullständigt förakt för kommersiella intressen är en gren på det grovstammade musikträdet som är värd att bestiga. Känslan lär bli att man blir sittandes kvar där uppe.

Med sätet i Washington D.C. och med den excentriska Scot ’Wino’ Weinrich vid rodret är det här tremannabandet väl värt att hänge sig åt. I synnerhet rekommenderat till de som uppskattar nerbantad metal influerad av stoner rock. Då är lystmätet tillgodosett och när albumet är till ända efter si så där knappa tre kvart så räkna med att själen är såld till hin håle själv.

För den som vill gå riktigt långt ner i jordkällaren bör ’Stranger Things’ passa bra. Den öppnande akustiska gitarren är ett villospår som skall tas för vad det är. Den stilrena doomstrukturen får snabbt fäste och sträcker ut sig i hela sin lekamen. Ödesmättade riff fortplantas bort i mörkret och blodet isar sig i ådrorna.

’My Daughter My Son’ har en modstulen charm som om man inte visste bättre kunde tolkas som ödmjukhet. Riffen är hämtade långt nere från önskebrunnen där silverdollarn ligger ouppnåelig och bara skimrar. ’Punk Crusher’ däremot driver på med allt vad tyglarna håller och det om inte annat visar vilken spännvidd skivan besitter.

Plötsligt och utan förvarning tittar Thin Lizzys ’It’s Only Money’ ut ur boet. Den får ses som en udda fågel i sammanhanget, men inte desto mindre ett tecken så gott som något på oklanderlig smak. Med en modfälld gitarr och en röst från underjorden går det att räkna hem den.

Till de lyckligt lottade som har kommit ända fram till bonusspåren återfinns som grädde på moset kultklassikern ’Crossroader’ och det är svårt att hålla glädjetårarna i schakt. Originalet från Mountains legendariska Flowers Of Evil och skriven av Pappalardi/Colllins vilket med all sannolikhet inte ens hade behövts nämnas för det kan omöjligen ha undgått någon.

Sacred är första utgåvan under The Obsessed’s fälttecken sedan 1994 års The Church Within. 23 år av evig pina är äntligen över och jag och mina demoner konstaterar krasst att en värld med The Obsessed tillbaka är bra mycket bättre.

Thomas Claesson

Carrington MacDuffie ”Crush On You” / ”Rock Me To Mars” (Hemifrån)

Carrington MacDuffies andra EP ’Crush On You’ är ett knippe sånger som spelats in och producerats i Austin Texas. Genren Americana Folk stämmer väl så bra men hon ser sig inte bara som singer/songwriter – hon är också en prisbelönt skådespelare mm. Carrington sjunger och spelar ukulele och elektrisk ukulele och på skivan har hon med sig ett antal kända musiker. Hennes liveframträdanden kan liknas vid alt cabaret.

Carrington MacDuffie har jämförts med Lucinda Williams och Patty Griffin men jag tycker att det känns som att hon har lyssnat en del på och tagit intryck av Sinéad O`Connor.  Även om hon inte har Sinéads pipa så låter det riktigt bra.

Elektronisk Folk är ett epitet som hon tycker passar bäst. Hon har skrivit texten och musiken till alla fem spåren. Jag tycker att det är en mycket bra skiva och blev också nyfiken på hennes första EP ’Only an Angel’ som kom 2014.

Låtar att börja med: I Call You, My Little Guitar och Precions Kisses

Nya ’Rock Me To Mars’ är Carrington MacDuffies tredje EP och är väl en fortsättning på hennes förra EP vilket gör att man känner igen sig. Hon verkar gilla EP-formatet där utfyllnadslåtar inte får plats. Hon har som vanligt skrivit allt material själv. Allt är lika välproducerat denna gång med utmärkta medmusikanter.

Låtar att börja med: Rock Me To Mars, Because I Couldn’t Have You och Come For Me

Börje Holmén

Jason Isbell and the 400 Unit ”The Nashville Sound” (Southeastern/Border)

Sedan Jason Isbell lämnade Drive By Truckers och blev nykter på heltid har han haft en klart stigande kurva med sina soloalbum, Siren Of The Ditch, Southeastern och Something More Than Free plus de med kompgänget 400 unit.

Säkerheten finns numera först och främst i låtsnickeriet, med tydliga melodihookar som fäster som flugor på ett flugpapper. Vidare har hans röst fått en patina som klarar alla typer av låtar och tempon.

400 unit har han spelat med i många år och på flera album, så de passar honom som handsken. Som grädde på moset finns också hans hustru med i studion med sitt förträffliga fiolspel.

Med bandet 400 Unit har musiken blivit mer tempofylld, men albumet innehåller en utmärkt mix av alla typer av Jason Isbelllåtar.

Det här är mums americana för mig och kommer att bli ett av årets album, alla kategorier.

Bengt Berglind

Masterplan “PumpKings” (AFM/Sound Pollution)

Förvisso går tiden fort, men det är inte dags för Alla helgons dag riktigt än. Men för den som tycker om att planera pumpfestandet i god tid, så kanske detta är det perfekta soundtracket? Nja, det är knappast troligt.

”PumpKings” utgörs av elva Helloween-coverlåtar varav samtliga har Roland Grapow (ex-Helloween) som ”låtpappa”.
På ett sätt förstår jag Rolands önskan att låta hans ”baby” Masterplan tolka låtar som sällan eller aldrig har framförts av Helloween. Men det går också att se det som att det är onödigt att göra om något som redan låter bra.
Sistnämnda argument får extra tyngd när det visar sig att nyinspelningarna inte har samma bett och produktionsstyrka. Röstmässigt är det heller ingen promenad i parken att ersätta Michael Kiske och Andi Deris…

Något som är bra med skivan? Gitarrspelet!

En genomlyssning är motiverad i och med att det handlar om (mestadels) välskrivna låtar, men originalversionerna är att föredra alla dagar i veckan.

Magnus Bergström

Venom Inc. ”Avé” (Nuclear Blast)

I den incestuösa soppa som är musikvärlden är två konstellationer med rötterna i samma band som existerar parallellt inget ovanligt. Lite ovanligare då kanske att konstellationen som av juridiska skäl existerar under nytt namn är mer original än originalkonstellationen och att det ”nya” bandet dessutom piskar ”originalet” hårt. Krångligt? Låt mig förklara.

Venom innehåller en originalmedlem, sångaren och basisten Cronos, medan Venom Inc. Innehåller två, gitarristen Mantas och trummisen Abbadon. I Venom Inc. Ingår dessutom The Demolition Man som var sångare och basist i Venom när Cronos , Mantas och Abbadon hatade varandra, vilket de fortfarande gör…fast inte Mantas och Abbadon då som spelar i samma band. (Fast Cronos hatar fortarande de andra två…och antagligen The Demolition Man… och de tre hatar antagligen Cronos.) Kort och gott är Venom Inc. på pappret mer Venom än vad Venom är i dagens läge, och de har dessutom gjort en sjuhelvetes pigg och bra skiva.

Ni som orkat hänga med hit kanske vill veta lite om musiken och skivan också? Bra! Blytunga Ave Satanas inleder skivan och lägger ribban högt. Det låter helt enkelt väldigt tungt och bra. I efterföljande Forged in Hell och Metal we Bleed skruvas tempot upp och det är inget snack om var rötterna finns.  Mantas gitarr vräker ur sig arketypiska Venomriff, eller snarare Mantasriff, och The Demolition Mans vokala insatser visar med all tydlighet varför han en gång i tiden blev Cronos ersättare.

Venom Inc. är smarta nog att inte fastna i retroträsket och försöka spotta ur sig återvunna Venomriff i 180 utan har spelat in en varierad skiva. Tunga, malande Dein Fleisch har till exempel snudd på en industrikänsla över sig och Blood Stained, som handlar om människans oförmåga att lära av sina misstag, är bitvis näst intill dramatiskt vacker medan Time to Die är en fullkomligt furiös urladdning i vansinnestempo. Avé är en skiva med låtar som kommer att stå sig väl mot de gamla klassikerna i livesetet och den enda låten som känns lite anonym i sammanhanget är Preacher Man. Favoritlåt då? Antagligen I Kneel to no God.

Venom Inc. är inte längre ett coverband på sig själva utan ett band som visar att de kan stå på egna ben och producera relevanta låtar och det sistnämnda är ärligt talat ett tag sedan Venom lyckades med. Venom är dött! Länge leve Venom Inc.!

Jonas Andersson

Procol Harum ”Novum” (Eagle Rock/Universal)

Femtio år har gått sedan ’A Whiter Shade Of Pale’ såg dagens ljus. Procol Harums tidlösa klassiker med själfull sång, outgrundlig text och mäktig utstrålning kan inte ha passerat någon obemärkt. Det är omöjligt för sången har evigt liv.

Åren fram tills nu har kantats av otaliga album av hög dignitet. Mina favoriter är den magnifika Grand Hotel som med sin storartade sammanbindning av progressiv och symfonisk rock bidrog till det triumferande segertåget, samt den första storstilade comebacken 1991 med The Prodigal Stranger. Här återvände Robin Trower till spelplanen och gav ytterligare stjärnglans till Gary Brookers sensuella stämma och de nyskapade melodierna som inte lämnade något övrigt att önska.

Nu sköljer den tredje vågen in på den öde stranden efter ånyo ett uppehåll på fjorton år. Novum tar över där The Wells On Fire slutade precis som om ingenting hänt där i mellan. Bara en räcka livealbum har förgyllt tillvaron varav konserten med den danska nationalorkestern 2009 är väl värd ett gott bemötande.

Även om Brooker är den enda kvarvarande originalmedlemmen omges han av en diger samling goda musiker. Det bidrar till att den fina andan rotad i blues/rock lever vidare med en i högsta grad välmående pondus och stil. Här återfinns inget vetenskapligt nyskapande av vare sig psykedelisk eller progressiv art. Det har jag överseende med för den komfortzon som beträds är mer än tillräcklig.

En melankolisk stämning är övergripande för albumet och vad annat är egentligen tänkbart med tanke på Brookers stämningsfulla röst. ’Soldier’ manar på utan en tillstymmelse till refräng, men med en nyansering och känsla som få är mäktiga till och visst ligger det ett stråk av Steely Dan i ’Image Of The Beast’ vilket är ett glädjande inslag i sammanhanget.

Ekon från det förflutna kan höras som allra bäst i ’Sunday Morning’ med sina återhållsamma stråkarrangemang. I ’Neighbour’ blommar satiren upp i form av otillbörlig grannsämja medan ’Last Chance Hotel’ har det som livet består av i största allmänhet, intriger, svartsjuka och otrohet. Novum är första albumet som Keith Reid inte medverkar och saknaden efter hans underfundiga lyrik är märkbar.

’Businessman’ och ’Can’t Say That’ slår an en rockigare ton och Geoff Whitehorns smakfulla gitarr bidrar i högsta grad härtill. Eskorterad av Brookers piano och Josh Philips Hammond B3 blir det en oslagbar konstellation. De förenklade texterna till trots.

Slutligen lägger sig det stora vemodet som en våt slokhatt över den nertonade ’Somewhen’ och kanske är sista kapitlet skrivet om conquistadorerna som visste hur man skulle dansa en spansk fandango.

Thomas Claesson

Insane ”Evil” (Duplicate Records)

Det finns en uppsjö thrashband vars medlemmar inte ens var påtänkta när det begav sig på 80-talet men som har gjort sin hemläxa väl. Svenska Insane är helt klart ett av de bättre. Trots sin ringa ålder har de spottat ur sig ett gäng demos och EPs och har nu släppt sin första fullängdare Evil, som innehåller åtta intensiva thrashlåtar av gammalt hederligt snitt och en akustisk liten sak. Åtta låtar ger dessutom en alldeles lagom spellängd för en thrashplatta och därmed inga utfyllnadslåtar.

Insane har fått till en produktion som låter gammal utan att kännas gammal, grumlig eller burkig. Varenda ton i vartenda riff går att urskilja vilket jag tackar för. Med alla dessa riff som de matar på med är klarhet i ljudet ett måste. Ett ljud som för övrigt är härligt organiskt jämfört med mycket annat dessa dagar. Musikaliskt är det tämligen klanderfritt. De kan sitt hantverk. Gustaf Hellbergs sång är inget som Idoljuryn skulle skicka vidare till finalen, men jag gillar desperationen i hans röst och att den hela tiden känns som att den ligger på gränsen till att brista. Däremot kan jag tänka mig att vissa kommer att ha lite svårt att ta den till sig. Till den thrash som Insane spelar sitter den dock enligt mig som en smäck.

Låtmässigt är det mycket stringent. Variation ses ofta som ett mått på kvalitet men när det gäller thrash får det inte avvika för mycket från mallen. Därmed sagt så blir det inte alls enformigt. Inledande guldkornet Ritualistic Death lägger ribban och inom thrashramarna tar Insane ut svängarna fullt tillräckligt. Jag har svårt att plocka ut enskilda favoritlåtar men förutom nyss nämnda öppningslåten är jag lite extra svag för Spiritual Possession och avslutande Servants of the Cemetary.

Kort och gott är Evil, vilken genialisk titel i all sin enkelhet, ett måste i varje samling av samtida thrash. Köp och headbanga dig till en hjärnskakning.

Jonas Andersson

Born 53 ”A Talent Unrecognized” (Hemifrån)

Stockholmsbandet Born 53 är numera Jörgen Larsson – trummor, Hans Birkholz – en mängd olika stränginstrument, Åsa Källen Lind – sjunger och spelar gitarr och mandolin, Anders Lind – sjunger och spelar gitarr och bas. A Talent Unrecognized är deras femte album inspelat i Real Music Studio i Bromma.

Redan på öppningsspåret Looking For Marie Jones slogs jag av likheten mellan Anders röst, uttryck och sångstil och Steve Gibbons. Ni vet han med Down In The Bunker. Den likheten består på alla låtarna som han sjunger. Vad gäller Åsas röst kanske man kan dra en liten jämförelse med Joan Baez. Ja hur låter skivan då? Riktigt bra vill jag påstå mycket tack vare Hans Birkholzs instrumentala mellanspel som bryter av men som ändå passar såväl in. Musikaliskt är det i mitt tycke på en hög nivå där bandet har utmejslat en egen stil.

Låtar att börja med: Looking For Marie Jones, Morning Song och förstås Man In A Stetson Hat.

Börje Holmén

Saint Etienne ”Home Countries” (Heavenly/Border)

Sarah Cracknell. Denna engelska ros och vokalissa i brittiska indie-popgruppen Saint Etienne som skördade framgångar framförallt på1990-talet och var en del av den 60-talsinspirerade ”Cool Britannia-vågen” tillsammans med större akter som t.ex. Oasis, Blur, Suede och Pulp. Sarah Cracknell är mycket det förtjusande navet för gruppen och musiken – som ger den där extra glansen och kraften åt Saint Etienne, där de övriga medlemmarna i trion är tämligen anonyma i sin framtoning. Debutalbumet ”Foxbase Alpha” från 1991 är en popklassisker idag och känns fortfarande fräscht så här mer än 25 år senare.

”Home Counties” är det nionde studioalbumet från Saint Etienne. Plattan kretsar tematiskt kring områden runt London med omnejd och väver in skeenden, karaktärer och vardagliga betraktelser med en musikalisk variation. Sammantaget blir det hela ett utsökt väldigt brittiskt pophantverk som för tankarna till föregångare inom det här området som t.ex. The Kinks och inte minst deras album ”The Village Green Preservation Society” (1968). Ja, detta är popmusik för finsmakare.

Henric Ahlgren

Blandade artister ”Inner Peace – Rare Spiritual Funk and Jazz Gems” (Border)

Shelly Manne, Harold Land, La Mont Johnson och Sonny Red är väl inte några namn som jag i vanliga fall skulle gå i spinn för. Men Inner Peace är ett utmärkt samlingsalbum fylld med glödande messenger jazz från sjuttiotalet.
Då var Art Blakey, Cannonball Adderley och Horance Silver några av förgrundsfigurerna. Messengerjazzens byggstenar var stänk av soul, funk och jazz. På samlingsalbumet Innerpeace flödar det av dessa ingredienser.
Tunga sköna funkiga trummor och slagverk mixas med elpiano, hammondorgel och diverse soulfyllda insatser av allehanda blåsinstrument. Så även om du inte är något jazzfreak så skulle jag nog rekommendera detta album som ett av sommarens skönaste soundtrack. Det kommer det i alla fall att bli i mina öron.

Bengt Berglind