nyaskivor.se

Marilyn Manson ”Heaven upside down” (Loma Vista Recordings/Universal Music GmbH)

   Release: 6 oktober

2017 är det svårt att förstå att underhållare Manson en gång i tiden satte skräck i moralister (och andra). Dagens verklighet med till exempel naturkatastrofer och terrordåd är mycket mer skrämmande.
Idag är han dessutom en halvblek skugga av sitt forna jag. Men han står i alla fall fortfarande upp…
På tionde studioskivan bjuds det på tio låtar (hård)rock med inslag av garage- och industrirock. Hela rasket är habilt komponerat och dito framfört men produktionen är väl ruffig och oinbjudande.
Överraskande nog är det bluesaktiga (!) låten Threats of romance som är skivans piggaste inslag. Den visar att det finns hopp och att det är skivans sista låt kanske visar upp en eventuell framtida inriktning.
Överlag är det ändå tandlöst; huggtänderna är utbytta mot välsittande tandimplantat som inte skaver det minsta.
Medverkan i Skavlan och Bingolotto härnäst?

Magnus Bergström

Richard Thompson ”Acoustic Classics II” (Beeswing/Border)

Richard Thompson en av mina husgudar sedan många år ser tillbaks på sina år. Från Fairport Convention till en lång rad av soloalbum, med volym två av akustiska tolkningar av sin alster. Som vanligt är gitarrspelet en gudagåva att lyssna på, så eget och uttrycksfullt i alla sina former.

Och visst har den gode Richard en guldgruva av låtar att välja på efter alla verksamma år. Kanske har han tänkt till på dessa akustiska album att nu ska jag spela det jag gillar att spela akustiskt. Problemet för mig är att flera av låtarnas magi har försvunnit.

Det är inte många låtar som träder fram i sina akustiska kläder. Men bäst går det för de lite äldre Fairport låtarna som Crazy Man Michel och Genesis Hall samt Keep Your Distance och Gethsemane från soloåren.

I dessa låtar finns det klara melodier som lutar sig på sina engelska folkmusikrötter och därför fungerar mycket bra. De sista albumen med Richard Thompson har varit en aning ojämna, det verkar som de engelska rötterna och de snygga melodihookarna försvann med flytten till USA för ett antal år sedan. Det som är kvar att förlita sig på är gitarrspelet. Vi väntar på en välkommen nytändning på alla plan.

Bengt Berglind

Sonny Axell ”KickBack” (Hemifrån)

Sonny Axell är en pianist och sångare från St.Etienne i Frankrike. Han började ta pianolektioner redan vid 5 års ålder. Senare gick han National Conservatioire Primary School där skoldirektören rådde honom att delta i jazzlektioner i den intilliggande musikskolan. Han tog några sånglektioner också men gick sedan vidare på egen hand. Snart blev han professionell och spelade med andra jazzmusiker. En sådan var Sugar Blue som kom att betyda mycket för Sonnys utveckling. Dom turnerade runt om i världen under sex år och Sugars musik hade stort inflytande på Sonnys musikstil.

Genren Jazz/Funk är det som gäller. Det är i den fållan som bla Nils Landgren håller till men framför allt Maceo Parker och ett antal flera. Denna stil är, skulle jag vilja påstå, ett måste emellanåt för att få lite energi och variation i musiklyssnandet. Som jazzmusiker håller han sig förstås med riktigt bra musiker i studion.

Låtar att börja in-lyssningen med: Nighttime Lady, I Don’t Get It och Down In The Bottom.

Börje Holmén

H.E.A.T. ”Into the great unknown” (Gain/Sony)

Här snackar vi högoktanig kvalitativ melodiös hårdrock. Med ett rejält stänk AOR; det är nämligen inget snack om att det förflutna gör sig påmint – på ett positivt sätt. Det är ändå gitarrtrudelutterna och inte keyboardslingorna som klokt nog får tar mest plats i ljudbilden.
Att inte jämföra med Treats allra bästa stunder, speciellt vad gäller refrängerna, vore ett tjänstefel. Det hörs också spår av både Gotthard (hög lägstanivå på låtskrivandet) och Europe (det proffsiga helhetsintrycket).
Med andra ord bjuds det inte direkt på något nytt under solen, men låt skivan snurra några varv och… Simsalabim! Små pikanta detaljer i låtarrangemangen framträder:
Shit City är kanske lite väl smörig (jag säger bara ”nanananana”) men ologiskt nog är det ändå just det som lyfter den.
Best of the broken är bästa exemplet på en Treat-refräng av bästa märke. Helt enkelt en klockren melodiös hårdrocksdänga.
Blind leads the blind med sköna riff i drivor är skivans bästa låt; fartfylld, välskriven och med ett gitarrspel som har få övermän i klassen.
We rule visar upp Erik Grönwalls (ja just han: 2009 års Idolvinnare) stämband i toppform i form av en mångfacetterad sånginsats. Det doftar Queen-pampighet lång väg i denna ”extra allt”-låtkaramell.
Into the great unknown avslutar och är den perfekta innehållsdeklarationen för H.E.A.T. anno 2017. Hela paketet knyts ihop på bästa sätt; lyssna bara på det lekfulla instrumentalpartiet drygt halvvägs.
Låt oss också här och nu slå fast att Erik är bästa sångaren för H.E.A.T. Därmed inte sagt att han sjunger tonsäkert rakt igenom, men när det skaver så är det på rätt ställen. Det vill säga att det ger ett lite kaxigare intryck.
Trots berömmet är det ändå en sångrelaterad detalj som irriterar; det har aldrig varit tufft att svära…
H.E.A.T. har aldrig varit bättre och spelar de nära dig på höst/vinter-turnén är det bara att säga grattis.

Magnus Bergström

Styx ”The Mission” (Universal)

Bakom en dimridå av villospår, hemlighetsmakeri och vita lögner släpper plötsligt Styx sitt femtonde album utan den minsta tillstymmelse till förvarning. Efter fjorton år av evigt turnerande med dryga hundratalet föreställningar per år och ett oförtrutet nötande av den gamla låtlistan händer det som knappast någon vågat hoppas på – en ny skiva och dessutom en förbaskat bra sådan.

Likt de gnistrande ädelstenarna från slutet av 70-talet varav ’The Grand Illusion’ hade den högsta karaten bidrar ’The Mission’ till att en gång för alla försegla konvolutet. Drömmen om en bemannad resa till Mars står på spel. År 2033 går raketen till väders och nedräkningen har startat. De fjorton grundläggande stegen för en lyckad tripp finns noggrant dokumenterade i Styx’s reseplanering.

Sångaren/gitarristen Tommy Shaw – som själv verkar ha befunnit sig i en tidskapsel utan att åldrats – är upphovsman till den bärande idén om en resa ut i det stora okända och det till de övriga fem bandmedlemmarnas stora förtjusning. Chicagos söner öppnar också givetvis med ”Overture”. Något annat är inte tänkbart när raketen står på startplattan och de heta ångorna fyllda av förväntningar väller ut efter sidorna.

Inte ens den forne ledargestalten Dennis De Young saknas nämnvärt. Keybordet och sången axlas galant av Lawrence Gowan och ”Trouble At The Big Show” är ett tecken som verifierar det så gott som något. James JY Youngs gitarrunderstöd kopplat till en intergalaktisk Wah-Wah pedal ger den totala tillfredställelsen.

”Radio Silence” frambringar den ofattbara tomheten som bara finns i rymden. Ett S.O.S. som inte når fram. En känsla av hopplöshet. Förödande men ändå så vackert. ”Gone,Gone,Gone” rumlar om i hårdrockens tecken bland närgångna meteoriter. ”Red Storm” förverkligar den ultimata progressiva upplevelsen.

Styx har med The Mission skapat ett scenario där lyssnaren kan resa till den stora röda planeten. I fantasin eller för den utvalde i verkligheten mot oändligheten för evigt. Att sätta ner fötterna på Mars är ett stort steg för mänskligheten. Bara Matt Damon vet hur det känns.

Thomas Claesson

Myrkur ”Mareridt” (Relapse)

Ilsken rasande urkraft och nordiskt svalt vemod. I ljuv förening.
Hur galet låter inte det? Ändå är det exakt det som är Myrkur; black metal i gammal norsk stil, sakral körsång och nordisk folkmusik vävs på andra fullängdsskivan Mareridt (mardröm på danska) ihop till en helhet.
Likheterna med band som Ulver, Alcest och Deafheaven är påtagliga, men märk väl att det handlar om likheter och inte en kopia. Långt ifrån.
Annorlunda. Egensinnigt.
Atmosfäriskt. Mardrömslikt.
Mystiskt. Spiritualistiskt.
Spöklikt. Vackert.
Varierat. Tålamodskrävande.
Eller med ett enda ord; avantgarde.
Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Amalie Bruun, trots eller kanske tack vare lån från de mest skilda håll, har skapat sig en egen liten nisch i metalvärlden.
Hennes röst är i ena stunden ljus och varsamt smekande för att plötsligt förvandlas till ett mörkt maniskt avgrundsvrål som om hon vore besatt.
Ljudbilden är avskalat primitiv men ändå med en lite köttigare grund än den första vågen av norsk black metal. Producentproffset Randall Dunn (Earth, Sunn O))), Wolves In The Throne Room) har gjort ett mycket bra jobb med att lyfta fram de olika instrumenten och sångvarianterna.
Apropå proffs gästspelar Chelsea Wolfe i den tunga ångvälten kallad Funeral i vilken de två rösterna sammanflätas som det mest naturliga i världen.
Som avslutning återfinns stämningsfulla Børnehjem med en förställd barnliknande paranoid röst som extra krydda. Alltså något av en modern släkting till Alice Cooper-klassikern Steven.
Att välja ut en favoritlåt är svårt och för undertecknad i det närmaste omöjligt. Mareridt utgörs av elva tätt sammansvetsade kompositioner.
Vissa kan se speltiden (42 minuter) som för kort, men den slimmade kostymen gör sig alldeles utmärkt för maximal upplevelse när det handlar om musik som det inte går att tugga i sig okoncentrerat. Tålamod krävs och de som har det blir rikligt belönade och det är fullt möjligt att hamna i ett transliknande tillstånd.
Mindre lyckat är däremot att de aggressiva partierna inte låter tillräckligt ilskna. Jag efterlyser mer kontrast mellan hårt och mjukt. Tänk varannan låt med fullt ställ och varannan låt med Amalie och ett piano (lyssna på hennes fantastiska tolkning av King Diamonds Welcome home).
Amalie är ute på en fascinerande musikalisk resa och förmedlar en stark känsla av att hon har något mycket viktigt att säga oss.

Magnus Bergström

Ulf Sturesson ”Alfta förr och nu” (Adrian Recordings/Border)

Det var längesedan att svenskt album knockade mig. Men nu är jag nästan nere för räkning. Tidigare har jag inte hört ett spår med Ulf Sturesson, det var ju ett stort antal år sedan hans sista album kom.

Ulf Sturesson har en röst som är hans egen men som ekar av influenser av John Holm och Olle Ljungström. Rösten är försiktig men framträdande och fylld av värme, vemod och livserfarenhet. Svenskare än det här kan det inte bli.

Hans medmusikanter stöttar och fyller ut med ett tidlöst komp, som lika gärna skulle vara från både sjuttio- och åttiotalet, det är pop, folkrock och visa i en perfekt mix.

Gräs och Syra måste bli en radiohit hela hösten, det gäller också Ditt Mörka Hår, Mitt Nya Liv och Fast Jag Vet att Det Är Fel.

Längtar du efter ett utmärkt svenskt album så har det kommit nu. Alfta Förr Och Nu. Ulf Sturesson. Skaffa !

Bengt Berglind

David Rawlings ”Poor David’s Almanack” (Acny/Border)

Det ska sägas med en gång att jag är svag för Dave Rawlings gitarrspel, både här och med livskamraten Gillian Welch på hennes plattor. Det som hindrar att detta är ett fullpottalbum är att David har plockat in ett par låtar i folkmusiktraditionen som kanske är kul att spela men de bygger på ett par textrader som går runt i en loop och blir därför lätt tjatiga att lyssna på. Gitarrspelet är lysande rakt igenom både det akustiska och en och annan skön elgura på ett par ställen. Daves sång har också blivit en smula bättre sedan tidigare album.

Efter hand växer sig albumet ändå starkt då Dave plockar in medmusikanter från bland annat Daves och Gillian Welch eget band.

Cumberland Gap, Guitar Man, Put Them Up Solid, Midnight Train är sköna godbitar från Poor Davids Almanack. Som helhet en guldgruva för vänner av gnistrande gitarrspel, men på volym 5. Det funkar bra det också när gitarren sitter i Dave Rawlings händer.

Bengt Berglind

Eyes Wide Open ”And so it begins” (Headbang Entertainment)

   Release: 1 september

Året var 2008 när In Flames gav oss A sense of purpose – rena rama smörgåsbordet av modern melodisk (döds)metal. Nu skriver vi 2017 och den naturliga uppföljaren är här. Men istället för go’a göteborgare är det go’a värmlänningar som står bakom fyrpoängaren And so it begins.

Det är för övrigt inte bara de båda bandens musik som är besläktad; skivomslagen av Kristina Kister (Nichtlicht) går i samma snygga drömvärldsstil.

Bakom mikrofonen hittar vi nykomlingen Erik Engstrand, som passar finfint med sin aggressiva stämma som inte så lite drar åt hardcorehållet. Men i hans verktygslåda finns även rensång, som används titt som tätt och bidrar till välbehövlig variation. Tänk en intressant mix av en ung Anders Fridén (In Flames) och Jesse Leach (Killswitch Engage).

Eriks röstresurser används allra bäst i You still are you (bästa låten!) och Conclusion, som båda är skolexempel på när aggressiv och melodisk sång förenas på bästa sätt.

Det ska dock sägas att nyss nämnda hardcoreinslag kan vara något av en vattendelare bland lyssnarna, och då tänker jag i synnerhet på Fist up och dess aggressiva ”gängallsång”. En blivande livefavorit?

Uppfinningsrika gitarrslingor signerade Kristofer Strandberg är det gott om. Inte minst i ”halvballaden” We reached for the sky, som dessutom har en mäkta imponerande klistrig refräng. Välkomponerad låt är bara förnamnet.

Avslutningen med titellåten och dess melankoliska pianospel, plus stråkar (!) som extra krydda, ger en skön känsla i kropp och själ. Den ger dessutom starka vibbar av skräckfilmseftertext.

Vi har att göra med en mycket stark betygsfyra och det är lätt att konstatera att EWO är ett klockrent alternativ för alla som tycker att In Flames (ja jag vet att jag tjatar om dom men vad ska jag göra) har trampat in på fel väg. Med andra ord en kvalitetsstämpel så god som någon.

Den här typen av hårdrock har en mycket stor publik världen över. Frågan är bara när eller om EWO någon gång kommer att befinna sig ”på rätt plats” i det enorma musikflöde som väller över oss alla? Allt annat än ett genombrott på bred front känns fel.

Magnus Bergström

U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots – Accepted!” (AFM/Sound Pollution)

Året var 2016. Månaden var oktober.
U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots” såg då dagens ljus.
Med facit i hand var vår recensent (läs undertecknad) måhända lite väl generös med betyget (4,5 av 5) men sån’t är livet.

Året är 2017. Månaden är augusti.
U.D.O. “LIVE – Back To The Roots – Accepted!” har sett dagens ljus.
Låtlistan är identisk med förra årets livedubbelmacka, så när som på bonusstudiolåten My Way. Udo Dirkschneider har alltså gett sig på att tolka Frank Sinatra-klassikern. Hur det funkar? Hur bra som helst! För varje år som går är det tydligt att Udos röst gör sig bättre i de lägre registren, så en ballad passar honom givetvis lika bra som en XXL-tröja.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på “LIVE – Back To The Roots – Accepted!”. En maffig dos tysk heavy metal framförd helt enligt regelboken utlovas. Ja och så My Way förstås.

Magnus Bergström