Rejält försenad skivdebut utan svagheter

ice age

Ice Age ”Breaking the ice” (GMR Music Group/Border)

    Release: 20 oktober

Den som väntar på något gott…
Ice Age bildades redan 1985 men skivdebuterar först nu. Kan då en debutskiva som, om musikvärlden vore rättvis, borde ha sett dagens ljus för sisådär 30 år sedan vara relevant idag? Jajamensan!
Undertecknad må vara partisk i och med att jag var med ”när det begav sig” i slutet av 80-talet, men alltså… Det. Här. Är. Så. Bra.
Två originalmedlemmar och två nykomlingar är receptet för (thrash) metalbandet Ice Age vars återkomst är efterlängtad av många. Som sig bör när det handlar om ett band med ingredienser lite utöver det vanliga.
Breaking the ice har skapats av Sabrina ”Sabbe” Kihlstrand (gitarr, sång), Linnea Landstedt (gitarr), Viktoria Larsson (bas) och André Holmqvist (trummor). Metalfans med smak för fart, tyngd, melodi, finess och attityd har all anledning att tacka de fyra.
Om vi gräver lite i låtinnehållet går det att konstatera att en femling såg dagens ljus redan 1986-1989, på demokassetterna Rock solid (som då var bandets namn), General alert och Instant justice. Resterande femling har senare födelsedatum.

Blandningen av gammalt och nytt låtmaterial känns helt naturlig; det märks (nästan) ingen skillnad alls mellan äldst och yngst. Just nu är mina favoritlåtar faktiskt nytillskotten Clever och titellåten.
Faktum är att när jag först hörde just dessa två så tyckte jag inte att de kunde mäta sig med demokassettklassikerna. Men efter ett antal lyssningar så har två monster till låtar växt fram som nu är några av mina absoluta Ice Age-favoriter. Någonsin.
Jag var även till en början tveksam till det delvis nya bridge/refräng-arrangemanget i Mental disorder, men efter ett tag fattade jag galoppen. Välarrangerat.

Oavsett när låtarna har snickrats ihop så handlar det rakt igenom om välskrivna alster med både teknik och känsla. Det finns drag av Megadeth (låtuppbyggnader och delar av sångstilen) och i viss mån Annihilator (gitarrspelet). Thrash metal utgör grunden men när hela paketet summeras handlar det kort och gott om metal.

Musiken blir aldrig svår och meckig för sakens skull. En balansgång som inte alla skickliga musiker klarar att vandra, men här går det galant.
Bästa exemplet på en liten kul detalj är kanske koskällan (!) i slutdelen av Fleet street.
Bland de många övriga minnesvärda inslagen kan nämnas:
Linneas pigga gitarrsolo i titellåten; hennes flinka fingrar är en stor tillgång!
Clever är variationsrik som få. Håll till exempel koll kring 2:50-strecket och du får höra ett riffande i Slayer-stil som mynnar ut i ett av skivans många smakfulla gitarrsolon.
No need to bleed lyfts från bra till en höjdare från 2:45 och framåt, då ett lekfullt instrumentalparti tar vid. Läckert!

Sabrina står för en varierad sånginsats (helt befriad från growl och ljusare än genomsnittet i genren) med en lätt kaxig attityd och visar att just sången är ett av bandets största tillgångar. Den ger en extra personlighet till musiken som därmed sticker ut lite extra i det stora musikbrus som vi lever i. Ett extra plus är att den typen av röst liksom inte sliter lika mycket på öronen och är lättare att ta till sig.
Likheter med Dave Mustaine (Megadeth) finns i sättet att betona enskilda ord. Lyssna bara på låtar som till exempel Clever och Total collapse.

Apropå nyss nämnda Dave kan de som tycker att Megadeths musik är bra, men inte klarar av sången (jo det finns sådana personer) med fördel låna ut ett öra eller två till Breaking the ice. Just saying.

Låttexterna är överlag väl värda att sätta sig in i, med ämnen om såväl krig som relationer och mycket mer. Sistnämnda avhandlas på ett fyndigt sätt i Clever (en låt om sviken vänskap) med dessa ord:
Calling me all kind of names. Stop calling me at all.
Sylvass lyrik om du frågar mig.

Efter granskning med ljus och lykta hittar jag helt enkelt inga svagheter. Jo det skulle i så fall vara att ännu mer tryck á la ishockeykörer hade varit önskvärt på några ställen. Och så lyxfelet att min personligen favorit från förr, Making my mark, tyvärr inte har fått vara med och leka. Jag håller tummarna för att den tas till nåder på uppföljaren (för visst är de tillbaka för att stanna?). En bättre öppningslåt finns knappast.

Ett styrkebevis att den låt jag tycker minst om (Hell or nothing) ändå är en mycket stark betygsfyra. Svårslagen låtkvalitet med andra ord.

Känslan just nu är att det skulle kunna gå att lyssna på Breaking the ice varje dag utan att tröttna och ett bättre betyg är svårt att tänka sig. Om nostalgi spelar in? Hmmm, jo kanske, till viss del… Men i grund och botten handlar det om välskrivna låtar som fastnar och det är ju så vi musikdiggare vill ha det.

Platsen överst på årsbästalistan känns given och rättvisa har alltså skipats i metalvärlden. Faktum är att spontant känns det som att den även har en plats på topplistan över allt jag någonsin hört.
Eller som Ice Age själva skulle säga: Thrash it up! Fy!

Magnus Bergström

p.s. Läs en exklusiv intervju med Sabrina här: http://hårdrock.com/2017/10/ice-age-ar-tillbaka-och-sabrina-ar-inte-svarslos/

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

20

10 2017

1Trackbacks/Pingbacks

  1. Ice Age är tillbaka och Sabrina är inte svarslöshårdrock.com | hårdrock.com 19 10 17

Your Comment