Ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord
Subterranean Masquerade ”Vagabond” (ViciSolum)
En varning är på sin plats; det här är inte musik för de som vill att allt ska låta som det alltid har gjort. Vagabond fungerar helt enkelt inte i alla öron.
Nu när vi har klargjort det är det dags att träda in i ett drömlikt musiklandskap där nya lager dyker upp om vartannat. För de åtta (!) israelerna som utgör Subterranean Masquerade kan verkligen det här med att skruva till musiken. Inte bara ett utan flera varv och så lite till.
Progressiv, stämningsfull, nyskapande, vacker och mångfacetterad musik som gjord för att luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av.
Det hörs influenser från Pink Floyd, Arena, Genesis, Jethro Tull, Dream Theater och Opeth. För att bara nämna några. Hemlandsarvet är också närvarande via instrument men också av kvinnosång i böneutropsstil.
Rock, pop, folkmusik, hårdrock och metal är huvudingredienserna, som blandas i en jättegryta av influenser och efter tillagning blir det färdiga resultatet – enkelt uttryckt – progressiv (hård)rock. Vi pratar om något så ovanligt som en helt egen stil.
Vagabond är alltså ett rejält tilltaget musiksmörgåsbord som bjuder på alla möjliga instrument och sångstilar. Flöjt. Rensång. Elgitarr. Growlsång. Trumpet. Ja om inte allt som tänkas kan, så förekommer i alla fall hur många olika ingredienser som helst. Oftast i en och samma låt.
Och så har vi det här med saxofon i hårdrock. Vafalls? utbrister säkert du som läser detta. Jodå, det funkar och förvånansvärt bra dessutom.
Det som är extra roligt är att det inte på något ställe låter överdubbat till förbannelse (ett vanligt fenomen i vår tid) utan de instrument som används delar snällt på utrymmet och ingen har till exempel fått dubblera sitt gitarrspel i efterhand. Ja så låter det i alla fall i mina icke musiker-öron.
Mjuka tongångar går före hårdare dito, men det används ändå growlsång i en del partier. Tyvärr. Normalt tycker jag att olika röststilar bidrar till variation och därmed lyfter helheten. Här fungerar det istället mer som en styggelse i och med att jag tycker att det ”smutsar ner”. Ibland är det helt enkelt mer metal att välja bort det hårda och satsa allt på det mjuka alternativet.
Av skivans nio låtar är det en duo som sticker ut lite extra:
Place for fairytales. Ett härligt klingande personligt uttal av ordet fairytale gör att jag blir på gott humör varje gång jag hör just den detaljen och i den här låten fungerar mixen av vanlig rensång och arabiskt mässande i böneutropsstil allra bäst.
Hymn of the Vagabond. Nynnandet mellan en man och en kvinna i slutdelen resulterar i en närapå himmelsk upplevelse. När rösterna flätas samman är glädejtårarna nära. Synd bara att growlsång tillåts förstöra pyttelite av låtens storhet.
För att vara musik som utmanar så är speltiden (knappt 46 minuter) överraskande snålt tilltagen. Kanske är det ändå ett smart drag i och med att mer förmodligen är i mastigaste laget för de flesta.
Om jag ska rekommendera en enda ny lyssningsupplevelse till någon i år så ligger Vagabond riktigt bra till.
Magnus Bergström
