nyaskivor.se

Skitliv ”Skandinavisk Misantropi” (Season of Mist/Sound Pollution)

Jag fick den här skivan utan att ha hört bandet förut så jag hade inga förväntningar alls. Det norska blackmetal-bandet SKITLIV som grundades av förre MAYHEM sångaren Maniac 2005 är aktuela med nya skivan ”Skandinavisk misantropi” fylld av explosiv aggression och jag dras med på en underjordisk resa där mörker möter ännu mer mörker, och där Maniac bekämpar demoner och andra fiender. Jag tycker det här är bra och jag kunde inte fått en bättre överaskning så här första dagarna på det nya året. Jag hör många likheter på den här skivan med MAYHEMs ”Grand declaration of war” från 2000. Bland annat partier där han tydligt pratar med ilska itället för att sjunga, för att kanske få fram sitt budskap tydligare.

Faktum är att Skitliv och deras nya skiva är bättre än det mesta inom black metal-scenen idag och jag vet inte om det beror på att jag har en kärleksrelation med MAYHEMs musik men det skiter jag i för jag gillar det här och jag kommer fortsätta lyssna mycket. En annan sak jag vill berömma är bandnamnet SKITLIV som klingar bra och passar sån här typ av bra musik bra. Om jag ska nämna någon favoritlåt så är det ”Towards the sea of loss volture face kain” där den engelske poeten David Tibet medverkar. Förutom Tibet så medverkar fler grymma vokalister på skivan, bland annat Attila från MAYHEM och Gaahl från Gorgoroth och det gör bara skivan ännu bättre. Det här är grymt!

Tony Sundberg

Dan Berglund´s Tonbruket (Act/Bonnier Amigo)

 
Den här gruppen uppstod ur askan av Esbjörn Svensonss död 2008, från den hyllade jazztrion EST. Dan Berglunds nya vapendragare är Martin Hederos (Karlstad/Göteborg) mest känd från TSOOL, Hederos&Hellberg och Wildbirds & Peacedrums-slagverkaren  Andreas Wallin. Dan Berglunds kontrabas är det mest framträdande instrumentet och gör att det är en otroligt snygg ljudbild på skivan. På låt nummer åtta gör sig Hederos som bäst och påvisar sin musikaliska bredd.

En bra väg in i jazzens värld, om man inte har upptäckt den än. Lyssna på skivan tillsammans med tända ljus, en flaska rött och en god bit mat.

Mattias Ransfeldt

The Unisex ”Firesoul” (All The Cats/Sound Pollution)

                           I butik: 29 januari

För alla retrorockare som kan TSOOL:s alla texter och gitarriff framlänges och baklänges är detta en nytänding på den sortens musik.

Stockholmsbaserade The Unisex är verkligen ett lovande band på rockhimlen. De får till det sångmässigt och musiken får mig att vilja göra vågen för dem. De har lyckats paketera sin retrorock i en modern lyxförpackning.  En riktig tungviktare så här i början av året.

Firesoul är en av årets hittills mest intressanta skivor som jag har lyssnat på!

Mattias Ransfeldt

Wig Wam ”Non stop rock’n’roll” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det var inte mindre än TRE hela år sen Wig Wam senast gav ut en ny platta (Live In Tokyo räknas inte här) och under dessa tre år har fansen, inklusive undertecknad, fått höra ”vi ska ge ut en ny skiva då och då och då, och åka på turné” och ”vår nya skiva heter ’Balls’ och den kommer då och då”. Men inget av detta stämde. MEN, nu ska vi inte vara sura, för nu har vi fått albumet, och med ett betydligt bättre namn än Balls; Non Stop Rock n Roll.

Alltså, jag hatar egentligen att säga att jag älskar skivan. Den är väldigt såhär, typisk Wig Wam (läs: Wig Wamania eran) men samtidigt har den mindre influenser av bland andra Gotthard (läs: All you Wanted), Danger Danger, Hardcore Superstar och även Cinderella (läs: C’mon everybody). Skivan är liksom, väldig glad! De har liksom de här lite hårdare catchy låtarna, men ändå ”sing along anthems” men de har ändå inte glömt att ta med de mysiga låtarna som man gärna lyssnar på när man varvar ner.

I övrigt så är skivan väldigt bra, och går nog hem hos de flesta hårdrocksfans – eller Glamrockfans, ni får definiera hur ni vill. En del influenser hörs tydligt, och en stor fråga: VEM sjunger i ”Still I’m Burning”?! För jag kan svära på att det inte är varken Flash eller Glam…

Bäst: C’mon Everybody och Still I’m Burning

Sämst: Chasing Rainbows – Varför ska de ha med en massa sjungande barn?!

Sara Köhler

Nils Landgren Funk Unit “Funk for life” (ACT/Bonnier Amigo)

Funk for life är inte bara en CD, utan ett genomarbetat musikprojekt som startade med en resa till Kibera  som ligger utanför Nairobi i Kenya. I samarbete med Läkare Utan Gränser genomförde man där musikaliska workshops som slutade med att man delade ut instrument till lokala musikskolor.

Funk för life  är en högtidsstund med ett åttamannaband med svenska och tyska kanonmusiker. Absolut bäst gör sig den här musikformen live med sin fundamentala grundrytm, gedigna instrumentalister och skön sång. Under våren kommer också bandet att ge sig ut på turné. Är dom i din närhet så passa på.

I CD-formatet fungerar Funk for life bäst när musiken gungar fram i mediumtempo. Goda exempel på detta är Mag Runs The Voodoo Down  med som vanligt  utmärkt sång  av kapellmästaren själv. Utmärkta spår är också instrumentala Suguta Road, Kibera och lojt svängande Never Judge. Känner du för att knyta på dig danspjucken så rekommenderar jag titelspåret Finish What You Started och The Brown Blues. Sen finns det ännu en anledning att inhandla denna CD. 1€ per såld platta går till Läkare Utan Gränser. Nils Landgrens Funk Units projekt Funk For Life  imponerar genom sitt genomtänkta koncept, både på platta och vid sidan av.

Bengt Berglind

Mary J Blige ”Stronger with each tear” (Geffen/Universal)

Hon kallas med rätta ofta ”queen of hip hop soul” och har väl vid det här laget samarbetat med flertalet i det amerikanska hiphopkotteriet, från Ghostface Killah till Lil Wayne.

Det har blivit något av en självklarhet. Senaste studioalbumet Stronger with each tear är inget undantag. The One gästas av Drake i god form, men låten tillhör inte plattans toppar.

Till självklarheterna hör också Mary J Blige´s prestationer. Sången är som vanligt formidabel, lätt, ja, eterisk och mäktig på en och samma gång.

Stronger with each tear innehåller för övrigt en räcka fina r´n´b- och soulnummer, presenterade utan några vidare krusiduller. Med undantag för sången, förstås.

Kanske saknas det en aning experimentlusta och förnyelse.

Bästa spåret Each tear är en smått fantastisk ballad som förhoppningsvis blir nästa singel.

Mats Johansson

Drudkh ”Microcosmos” (Season of Mist/Sound Pollution)

Drudkh från ukrainska storstaden Charkov är måna om sin aura av mysticism. Ger inga intervjuer, har heller ingen hemsida och informationen i skivkonvoluten är minst sagt knapphändig.

För något år sen bytte de skivbolag till franska Season Of Mist, som ganska omedelbart passade på att starta en efterlängtad återutgivning av gruppens tidigare alster. Andra skivan, Autumn Aurora från -04 finns nu tillgänglig, med fint remastrat och restaurerat sound.

Drudkhs manglande, melankoliska ljudmattor, då och då upplösta i akustisk folkviseton från öst passar åtminstone mitt sinnelag som hand i handske.

Såväl musik som låttitlar röjer en fascination för den inhemska historien, naturen, årstiderna och individualism.

Texterna är ofta tolkningar av ukrainsk poesi från arton- och nittonhundratalet.

Musiken beskrivs ofta som black metal. Pagan metal passar bättre.

Drudkh betyder ”trä” på sanskrit.

Plus för alltid vackra skivomslag.

Senaste studioalbumet Microcosmos är en personlig favorit.

Mats Johansson

Bruce Kulick ”BK3” (Frontiers)

                                       I butik: 27 jan

Det har gått mer än fem år sedan senaste Kulick-skivan (”Audiodog”) och i och med nya ”BK3” känns det som att Bruce Kulick har hittat rätt solostil.

Bruce blandar olika stilar inom den melodiösa 70-och 80-talshårdrocken, men det finns ändå en röd tråd i gitarrspelet. Och det är ingen tvekan om att det är Bruce som ”äger” skivan.
Många kallar Kiss ”Carnival Of Souls” för något av en Bruce-soloskiva, men det kan inte vara mer fel. Nej, det räcker med att lyssna på ”BK3” för att förstå var Bruce har sitt musikhjärta.
”BK3” rivstartar med ”Fate” som domineras av ovanligt aggressivt gitarrspel för att vara signerat herr Kulick.

Gene Simmons gästsjunger på ”Ain’t Gonna Die” och det är en låt som som passar honom som hand i handske både musikaliskt och textmässigt.

”Friend Of Mine” med John Corabi bär starka drag av Union (Bruce och Johns tidigare grupp) och är kanonlåten som Union aldrig lyckades få till. Lugna verser med bra sång, en refräng som fastnar direkt och hela kalaset kryddas av ett läckert gitarrsolo.

”Hand Of The King” med gästspel av Nick Simmons (ja, Gene Simmons son) är en av skivans bästa låtar. Äpplet faller inte långt från trädet..

”I’m The Animal” med Tobias Sammett (Edguy) bakom mikrofonen och Eric Singer (Kiss) bakom trummorna är en melodiös hårdrockskaramell med ett vasst gitarriff.

Och för den som tycker om gitarrdueller är det bara att ryckas med av spelglädjen i ”Between The Lines” med Bruce Kulick och Steve Lukather i högform.

Avslutande bonuslåten ”Skydome” är ett fint instrumentalt stycke, som också återfinns på ”Audiodog”.

Jag kan inte tänka mig annat än att det är fler än Kiss-fantaster som kommer att få glädje av att lyssna på ”BK3”, och den är rentav snäppet bättre än dom senaste Kiss och Ace Frehley-skivorna.

Varför får då inte skivan ett högre betyg? Jo, (musik)hjulet är ju redan uppfunnet och så värst mycket nytt har inte herr Kulick att tillföra.

Magnus Bergström

State Of Rock ”A Point Of Destiny” (Metal Heaven/Sound Pollution)

                                             I butik: 28 januari

State of Rock (SoR) heter det nystartade bandet med Gitarristen Robby Böbel, som är känd från bandet FRONTLINE. Med sig har han sina FRONTLINE-polare Hutch Bauer på bas och Rami Ali på trummor.  Med andra ord är det 75 % av det tidigare FRONTLINE som avslutade sin verksamhet för fyra år sedan. Deras slogan till nya bandet är ”75 % FRONTLINE and 25 % SHY = 100 % State of Rock”, detta är mycket passande och smart. Själv skulle jag vilja påstå att 100 % FRONTLINE = 100 % State of Rock, man känner igen ganska mycket!  Med debutalbumet A Point Of Destiny som närmar sig release siktar de gamla rävarna på att ta världen med storm igen.

Det går inte mer än ett par spår förrän tankarna går till svenska band såsom Heat eller The Poodles, men några bitar här och var har lite proggkänsla. Dream Theater kan vara en inspiration till Böbel måhända? Låtarna maler på och låter i det stora hela ganska lika rakt igenom. Det finns några fyndiga texter med på skivan, men det mesta känns lite gubbaktigt och kärlekskrankt. Det är ett något tyngre sound än många andra band i genren, något som speglar SoR:s lite hårdare yttre, men på insidan är det tyvärr ganska mjukt. Det känns på något vis fel att se herrarna i 40–50-års ålder med jeans och skinn, sjunga om gråt, svek och kärlek. Sångaren Tony Mills som är känd sedan många år tillbaka är mycket kompetent, dock har han aldrig lyckats riktigt fullt ut. Det blir på något vis tråkigt att lyssna på honom och även SoR av den anledningen. I det stora hela är det så mediokert att man inte får någon känsla alls av skivan. Jag hittar dock en hel del fräcka partier rent musikaliskt men det räcker tyvärr inte. På skivan finns även några låtar jag vill lyfta fram lite extra såsom ”Freedom”, ”Count Me Out” och ”Friction” men även dessa låtar är i precis samma mönster, det är visserligen toppen på isberget. Låten ”A Point Of Destiny” var faktiskt en stor besvikelse, men hade ett komiskt inslag.

Jag funderar på varför dessa melodiska gubbrockare fortfarande försöker, eftersom de nu uppenbarligen provat så många gånger men inte riktigt lyckats. De kanske brinner för den här musiken men tyvärr är den mycket platt. Är man ett stort fan av genren är tyvärr SoR inte första valet och jag har svårt att se någon större framtid för bandet. Även om jag  stundvis imponeras av sången, samt några partier här och var, så blir tyvärr skivan ganska dålig. Av de 10 spåren så är 2 eller 3 okej, men inte mer.

Svag 2:a blir betyget. Jag kanske tycker synd om rävarna men samtidigt finns det säkert en del människor där ute som fastnat för den här genren och kan säkert tänkas lyssna på det. Ni andra bör hålla er undan.

Ricky Löfqvist

White Wizzard ”Over The Top” (Earache/Sound Pollution)

                                               I butik: 5 feb

White Wizzards första fullängdare heter ”Over The Top”; ett ställe dit de tyvärr inte kommer med detta album. Det känns som att de försöker föreviga den äldre heavy metalscenen, i stil med t.ex. gamla Iron Maiden och jag tycker de lyckas ganska bra med det om man tittar på ljudbilden.

Det är lite ”bullrigt” och ”operfekt” vilket gör det hela lite charmigt och p.g.a. detta så lyckas de skapa en ganska bra känsla genom hela skivan. Det som jag gillar mest är den lite halvt skramligt distade basen som tränger igenom det mesta. Man har liksom på Maidens tidiga album lagt mer krut på kompositionen av låtarna istället för en bra ljudbild.

Sångaren har en ganska bra pipa som de ser till att utnyttja men då kommer problemet med texterna istället. Jag gillar inte rader som: ”White Wizzard’s here to rock you all in a raging metal storm…” För mig känns dylika textämnen ganska “onödiga”, “ute” eller rent utav döda. Det är ganska synd för det finns låtar här som är helt okej musikaliskt, men när texten kommer så kan jag bara inte sluta känna mig förargad.

Det här slutar som en något ojämn resa bakåt i tiden. White Wizzard har inget eget att komma med och då tycker jag de kan låta det gamla vara och hitta på något nytt. Jag har ändå kommit på mig själv, efter några genomlyssningar, att jag går och nynnar på några av deras låtar. Det säger mig att det ändå finns någonting med bandet, deras melodier och gitarrslingor kan sätta sig på hjärnan.

Bäst: Iron Goddess Of Vengeance, Strike Of The Viper, High Roller. Sämst: Resten, även om det går att hitta någon skön refräng eller vers här och var.

Skivan får 2/5 halvt resta djävulshorn av mig.

Martin Engström