Ojämn resa bakåt i tiden
- White Wizzard ”Over The Top” (Earache/Sound Pollution)
I butik: 5 feb
White Wizzards första fullängdare heter ”Over The Top”; ett ställe dit de tyvärr inte kommer med detta album. Det känns som att de försöker föreviga den äldre heavy metalscenen, i stil med t.ex. gamla Iron Maiden och jag tycker de lyckas ganska bra med det om man tittar på ljudbilden.
Det är lite ”bullrigt” och ”operfekt” vilket gör det hela lite charmigt och p.g.a. detta så lyckas de skapa en ganska bra känsla genom hela skivan. Det som jag gillar mest är den lite halvt skramligt distade basen som tränger igenom det mesta. Man har liksom på Maidens tidiga album lagt mer krut på kompositionen av låtarna istället för en bra ljudbild.
Sångaren har en ganska bra pipa som de ser till att utnyttja men då kommer problemet med texterna istället. Jag gillar inte rader som: ”White Wizzard’s here to rock you all in a raging metal storm…” För mig känns dylika textämnen ganska “onödiga”, “ute” eller rent utav döda. Det är ganska synd för det finns låtar här som är helt okej musikaliskt, men när texten kommer så kan jag bara inte sluta känna mig förargad.
Det här slutar som en något ojämn resa bakåt i tiden. White Wizzard har inget eget att komma med och då tycker jag de kan låta det gamla vara och hitta på något nytt. Jag har ändå kommit på mig själv, efter några genomlyssningar, att jag går och nynnar på några av deras låtar. Det säger mig att det ändå finns någonting med bandet, deras melodier och gitarrslingor kan sätta sig på hjärnan.
Bäst: Iron Goddess Of Vengeance, Strike Of The Viper, High Roller. Sämst: Resten, även om det går att hitta någon skön refräng eller vers här och var.
Skivan får 2/5 halvt resta djävulshorn av mig.
Martin Engström
