nyaskivor.se

Weezer ”Hurley” (Epitaph/Cosmos)

Weezer har i mina ögon alltid varit ett fenomenalt band som mixat punk och pop på ett härligt sätt som ytterst få andra band har lyckats med. Men i och med de senaste årens releaser har det mesta känts slentrianmässigt och ganska tråkigt. I och med albumet ”Hurley”, bandets åttonde sedan starten i början av 90-talet, upplever jag en uppåtsving som om bandet har tagit nystart. ”Hurley” håller inte samma klass som de tidiga plattorna men den håller helt klart en högre klass än de senaste fullängdarna.

Den som någon gång har hört Weezer kommer även på denna skiva känna igen sig, för musiken är precis som vanligt typiskt Weezer-aktig. Det vill säga en punkpop som kan vara både sockersöt och mer eller mindre stenhård.

Det känns skönt att se att ett av mina favoritband är på väg att komma på rätt köl igen. Min musiksmak hade nog inte varit den samma om jag inte för massa år sen hade blivit nästintill besatt av Weezers första självbetitlade album (även kallad för The Blue Album).  Nu på senaste skivan finns det några riktiga pärlor, fast inga i samma klass som på tidigare nämnda skiva.

Den bästa låten på den senaste Weezerplattan är inte en egen komposition utan en cover av Coldplays låt ”Viva La Vida” som är helt jävla briljant. Och för att få detta uttalande i proportion kan jag meddela att jag aldrig har förstått mig på Coldplay överhuvudtaget och tycker de är rent av dåliga. De egen komponerade låtarna som står ut mest är ”Memories” och ”Smart Girls”.

Kul att se Weezer är på väg tillbaka mot sin riktiga toppkaliber, man är inte där riktigt än men förhoppningsvis är de där i och med nästa släpp.

Lars Svantesson

Against Me! ”White Crosses” (Warner)

Det här är skit!

Det här är skit!

Ja just det – det här är skitbra!

Against Me från Gainesville, Florida släpper i och med skivan ”White Crosses” sitt sjunde fullängdsalbum. Låtarna på den nya skivan står lika mycket i skuld till Gainesvilles stolthet Tom Petty och New Jerseybördiga Bruce Springsteen som till Green Day och Sex Pistols. Med andra ord punkpop som går åt rockhållet, vilket får mig att närmast jämföra Against Me med band som The Gaslight Anthem och Blacklist Royals.

Bästa låten är öppningslåten och titelspåret på skivan ”White Crosses” fast bortsett från den håller skivan en mycket jämn och hög nivå. Låtarna är varierande (allt från ballader till riktiga rockrökare) vilket gör skivan spännande trots sin spretighet.

Lars Svantesson

Sonic Surf City ”Pororoca!” (Hombre/Sound Pollution)

Det svenska kultbandet Sonic Surf City har nu återförenats efter att lagt surfingbrädorna och instrumenten på hylla 1997. Bandets nya skiva ”Pororoca!” har lånat sitt namn från sydamerikanska språket Tupi och betyder ”det stora förstörande oljudet” och är en benämning på en stor våg på Amazonfloden.

SSC spelar något som i pressreleasen kallas för bikinisurftrashpop, vilket inte alls är fel men jag skulle vilja beskriva som Beach Boys på speed eller som The Ramones med surfingbrädor.

Vad är intrycket av skivan?

Det är en skiva som är fylld till bredden med musik som det är omöjligt att inte bli glad av, den innehåller mängder med bra trallvänliga snabba korta popdängor. Det är cool musik som passar lika bra för en sommardag på stranden som i lurarna när man promenerar genom en frostig vinterstad.

Kanske inte världens bästa platta – men bra skiva som bjuder på en cool upplevelse som man kan leva lite gladare efter man har hört.

Lars Svantesson

Bad Religion ”The dissent of man” (Epitaph/Playground)

Offspring får göra hur många videos och låtar som helst om coola (eller var det töntiga!?) killar, Green Day får sjunga hur många gånger som helst om amerikanska idioter, NOFX får påstå sig suga hur mycket som helst live och No Use For A Name får väl fortsätta att fundera över om de behöver ett bandnamn – för här kommer gudfadern av kalifornisk skatepunk för att fira sitt 30-årsjubileum. Ett jubileum som har varit igång hela året med turné och en liveplatta för att nå kulmen med denna studioplatta.

På ”The Dissent of Man”, 15:e fullängdaren, känner alla som tidigare lyssnat på Bad Religion igen sig. Det är samma gamla fantastiska blandning av skön punkrock och djupa samhällskritiska texter som det tar flera lyssningar och några uppslag i engelsk-svensk ordbok att förstå sig på. De kaliforniska punkveteranerna bjuder oss här på 15 låtar; 13 helt nya, en elektrisk version av ”Won’t Somebody” (först släppt som en akustisk version på deluxeversionen av förra skivan ”New Maps of Hell”) och dessutom en studioversion av ”The Resist Stance” (som släpptes första gången på den officiella download-only liveskivan ”Live 30” som kom i våras).

Bad Religion har på senare år (sedan 2004 års ”Empire Strike First”) lyckats med bedriften att leverera jämnare och starkare skivor än vad de gjorde under sin storhetstid kring mitten av 90-talet. På ”The Dissent of Man” är det en vital 30-åring som fortsätter just denna starka jämnhet. De låtar som jag tycker är strået vassare än övriga är ”Cyanide”, ”Ad Hominem”, ”I Won’t Say Anything”, ”Wrong Way Kids”, ”The Resist Stance” och den fullständigt fantastiska låten ”Won’t Somebody”.

När jag först fick höra att Bad Religion höll på att spela in en uppföljare till förra plattan ”New Maps of Hell” blev det direkt den skivan som jag väntade mest på och nu när den är släppt kan jag bara njuta över det faktum att den verkligen har levt upp till alla förväntningar. 

Ett tydliggörande: jag har absolut inget emot de band som nämns i början av texten.

Lars Svantesson

Attentat ”Attentat är bäst” (Rykkman/Border)

Här är samlingen som sammanfattar Göteborgsbandet Attentats karriär. Skivtiteln är så där lagomt kaxigt skön – sen att Attentat aldrig var eller kommer vara bäst är en annan sak. De var med och levererade några odödliga punkpärlor, men bortsett från dessa pärlor var Attentat ett ganska medelmåttigt punkband. Efter en singel och två EP:s började man dra sig mer mot pop och rock – vilket i och för sig inte enbart var till någon nackdel – några av de senare låtarna är riktigt trevliga.

Totalt sett en trevlig samling och sammanställning av ett betydande band i den svenska punkrörelsen. På plattan samsas klassiska punkdängor med andra mer eller mindre bortglömda pärlor och låtar som man helst inte vill höra igen. Bäst är självklart punkpärlorna från de tre första utgivningarna. De viktigaste lyssningstipsen från skivan är låtarna ”Ge fan i mig”, ”Unga och många”, ”Operahuset” och ”En meningslös dag”. Det som gör att betyget dras ner är att samlingen är på tok för lång med sina 26 låtar där minst en handfull låtar inte är bra nog för att vara med på en best of-skiva.

Lars Svantesson

Bruket ”En annan klass” (Citybird/Sound Pollution)

Musikaliskt är Fagersta mest känt tack vare The Hives. Nu kommer ytterligare ett band som kommer sätta Fagersta på punkrockkartan, nämligen svenskspråkiga bandet ”Bruket”. De under våren 2009 med som förband på Hives Sverigeturné. Redan där gjorde de ett mycket bra intryck utan att ha släppt en endaste singel. Så när de under sensommaren 2009 släppte en 3-spårs EP var den mycket efterlängtad i min skivhylla. Det skulle visa sig att den var helt lysande och den var ytterst nära att ta sig in på min tio i topp lista över förra årets bästa skivsläpp. I våras släppte de fullängdsuppföljaren ”En annan klass”.  Titeln på skivan beskriver ganska klart vad Brukets texter handlar om, det vill säga utanförskap i ett kallt samhälle.

Det är en renodlad punkplatta som innehåller en mix av svensk 77 punk och modernare tongångar, en lysande blandning om ni frågar mig. Bästa låtarna på skivan är ”Polisen lägger pussel” och ”Sthlm kallar”, vilka båda fanns med på bandets första EP. Skivan innehåller även den lysande ”Institutionaliserad #2126”.

Jag recenserade den kort under mitt reportage från West Coast Riot (men nu tyckte skivbolaget att den var värd en ordentlig recension vilket jag kan hålla med om). Nu har skivan fått tid på sig att mogna i mina lurar, och jag har inte ändrat inställning till den. Jag tycker fortfarande att det är en mycket bra punkskiva. Enda låten som jag inte förstår mig på är trumsolot ”Bömberns kokbok” – en sådan låt hoppas jag att vi slipper på uppföljaren.

Lars Svantesson

Splitside ”This Sinking Ship” (Knuckle Ride/Sound Pollution)

När svenska punkband överlag sjunger på svenska går Blekinge-bördiga Splitside emot vinden och lirar trallvänlig arbetarklasspunk på engelska. Både den styrande moderatregeringen liksom Jimmie Åkesson får sig varsin känga. Splitside tar även ställning för den lilla arbetande människan i en värld som inte längre är för dem. Man får även läge att slänga in låtar som inte är politiska också – man avhandlar låtar om punkrock, bärs och bra tider. Så de lyckas täcka in de flesta ämnen som kan tänkas ha något att göra med punk. Fast bäst gillar jag de politiska låtarna.

Musiken kan beskrivas som en hybrid av Bad Religion, Rancid och glad svensk trallpunk från tidiga 90-talet. Helt enkelt väldigt nära fenomenalt.

Lars Svantesson

Psychopunch ”The Last Goodbye” (Silverdust records/Sound Pollution)

Det här är nionde albumet från Västeråsrockarna. Det har varit lika svajigt som en gammal vinylsingel under årens lopp. Jag har bokat dem till Jäger, hyllat dem, sågat dem på vägen mot denna skiva. De har varit produktiva med singlar, medverkat på en uppsjö av samlingsskivor. ”The Last goodbye” är bland det bästa som har kommit från detta actionrockande diseldoftande gäng. De blir aldrig ett nytt Hellacopters och det är skönt att de inte längre försöker med det, utan gör sin grej. För första gången känns det lika bra som det gjorde med debuten ”We are just as welcome as holy water in satans drink” (2001).

Mattias Ransfeldt

FACT ”In The Blink Of An Eye” (Hassle/Sound Pollution)

In The Blink Of An Eye är japanska hardcorepoparna Facts tredje fullängdare. Och deras mix av hardcore och popmelodier med en nypa modern metal är lite småintressant fast tyvärr faller den lite väl mycket i facket ”hårdmusik för MTV-publiken”. Jag har haft svårt att greppa den här skivan – faktum är att den har varit bäst i lurarna på pendeltåg och tunnelbana där den mest har fungerat som ett bakgrundsbrus för att lindra den värsta tristessen i att åka kollektivt.

Lars Svantesson

The Gaslight Anthem ”American Slang” (Sideonedummy/Bonnier Amigo)

Bruce Springsteen fick sitt genombrott med albumet ”Born To Run” och följde upp den med skivan ”Darkness On The Edge Of Town”. The Clash blev giganter i och med releasen av deras tredje album ”London Calling” och följde sedermera upp med ”Sandinista”. New Jersey-bördiga The Gaslight Anthem, som har tidigare nämnda artister som tydliga inspirationskällor, har gjort något liknande när de nu följer upp 2008 års bästa skiva ”The ’59 Sound” med albumet ”American Slang”. I och med föregående albumsläppet, deras andra i ordningen, gjorde de sig ett namn och nu har de bemästrat konststycket att följa upp en succé (även om den bara var en undergroundsuccé).

Sångaren, gitarristen och tillika låtskrivaren Brian Fallon sa sig innan skivan släpptes arbeta på bandets egna ”London Calling” – snacka om att skapa höga förväntningar på den nya skivan. Det är skönt att bandet vill skapa något stort och något eget, men någon ”London Calling” har man inte lyckats att skapa. Gaslight Anthem har ändå skapat ett lysande album med ena foten i det amerikanska heartland, med förkärlek för Bruce Springsteens ”Blue Collar America”, och andra foten i punkrocken.

Det här är ett av årets måste-album. Och årets sommar-soundtrack, som mycket väl kan bli årets höst-soundtrack.

Lars Svantesson