nyaskivor.se

Magnetic Fields ”Realism” (Nonesuch/Warner)

Jag vet inte om du varit på konsert kl. 11 en söndagsförmiddag? Så var fallet när jag hörde The Magnetic Fields första gången. Det var på Roskilde 2001 och vi var sju musikhungriga killar (läs; relativt medelålders män) som hyrt en husbil. Vi var totalt fokuserade på konserterna, inget stök utan vi var fullt koncentrerade på var och när vi skulle se vad.

2001 var ett fantastiskt år på Roskilde, enligt mig. Så tänk dig hur fylld av fantastisk musik man var när väl söndagen kom. Några sömnrekord hade jag heller inte satt, vilket kändes väldigt uppenbart när jag lite nyvaket äntrade det vita tältet.

Trots dessa förutsättningar var det en av de bästa konserterna jag varit på. Någonsin.

När jag nu hör ”Realism” är jag tillbaka till samma känsla som fanns i det där tältet 2001.

Så otroligt bra. Korta distinkta låtar med mycket stråkar och fräscha mattor av stränginstrument. Jordnära och enkel alternativpop när den är som bäst.

Finns ingen anledning att breda ut texten mer. Köp skivan utan att blinka. Kan betyget stiga med tiden? Ingen aning men en sak vet jag; Stephin Merritt har gjort det igen.

Hasse Carlsson

Joss Stone ”Colour Me Free” (Virgin/EMI)

Jag vet inte om du kommer ihåg första gången du hörde Joss Stone?

Jag gör det. Hon träffade rakt i hjärtat, vilket röst, flämtade jag för mig själv. Framför mig ser jag denna vackra, kraftiga, mörkhyade kvinna som sjöng så klockorna stannade. Att det var en liten vit 16-åring från England hade jag nog inte gissat på de första åttatusen försöken …

Hennes senaste platta, ”Colour Me Free” (hennes fjärde fullängdare sedan ”The Soul Sessions”, debuten 2003) är inget undantag. Vad det gäller sånginsatsen. Fortfarande samma fantastiska röst, men …

Vad är det för låtar? Från första låten, som ändå är hyfsad, går det rakt utför. Inte ens när en av mina favoriter Raphael Saadiq dyker upp hjälper det.

Nej, Joss, det är dags för dig att bestämma vad du vill göra med din talang. Du kanske bara gör detta som levebröd och har andra intressen vid sidan av som du brinner för? Inga problem men släng på ”Arrives” med Aretha så förstår du vad jag menar med ”brinner”. Människan är åttio procent vatten och resten inställning, som någon sa …

Hasse Carlsson

HIM ”Screamworks: Love In Theory and Practice” (Sire/Warner)

Frontgestalten Ville Valo och de övriga medlemmarna i finska bandet His Infernal Majesty – H.I.M. – har vid det här laget sålt bortåt fem miljoner skivor och är enligt min mening bäst i världen på den här typen av gothpop-metal eller ”Love Metal”, som gruppen själv valt att etikettera musiken.

Det nordiska vemodet och känslan för melodier sitter som hand i handske i den här genren. Att det just är ett finskt band som gör det här så bra är nog inte någon slump heller, för kanske är det inte fel att kalla H.I.M. för metalmusikens svar på den finska tangon. Beröringspunkter av fundamental art finns onekligen.

Förra plattan Venus Doom (2007) var ingen besvikelse och innehåll bl.a. de två låtessen ”The Kiss of Dawn” och ”Bleed Well”. Även nya alstret Screamworks: Love In Theory and Practice levererar på ett utmärkt vis det den ska och drar samtidigt lite mer åt pophållet än föregående album. Här och var är en elektroniskt färgad 1980-talsrockkänsla framträdande som får mig att associera en smula till bl.a. Billy Idol. Några av trumfkorten bland låtarna denna gången heter ”Heartkiller” och ”In Venere Veritas”.

Henric Ahlgren

Freda’ ”Ett Mysterium” (Universal)

“Äntligen här igen” utbrister comebackande  gruppen Fredá på nya plattan Ett mysterium. Direkt känner man igen Fredá, främst på grund av Uno Svenningssons karaktäristiska röst. Till detta lägger man denna gång en vägg med läckra grusiga gitarrer och en del bra melodier i botten. Det räcker långt. Men inte hela vägen. För i små doser på radio eller andra sammanhang fungerar Unos säregna röst – men inte i låt efter låt på en hel CD.

Kanske är det  mixningen av plattan som drar ner helhetsintrycket hos mig. Unos röst ligger inpackad i någon sorts vadderat filter. ”Bäste vän” kommer att bli en radioplåga med en bra textidé. Annars hamnar Fredas texter, som är klart över medelmåttet, mitt emellan Le Marc och Ledin. För nya vänner av mogenpop och gamla vänner av Fredá  är “Ett Mysterium” säkert välkommen. I små doser säger även jag: ”Äntligen här igen”.

Bengt Berglind

Allison Moorer ”Crows” (Ryko/ADA Nordic/Warner)

                                      I butik: 9 februari

Crows är Allisons Moorers uppföljare till fjolårets kritikerrosade  album Mockingbird, som enbart innehöll låtar av andra kvinnliga låtskivare. På detta nya album har Allisons skrivit samtliga låtar och försökt göra detta på ett för henne nytt sätt. Crows kräver ett stort antal lyssningar innan man kommer in i det stora antalet ballader som dominerar albumet. Först tar låtarna ut varandra med sina likartade tempon och stämningsbilder. Det som ändrar det hela är Allison Moorers röst och hur hon behandlar sitt unika låtmaterial.

Hennes röst skulle du nog inte känna igen om den flöt förbi på någon radiokanal. Men du skulle säkert konstatera att den var stark, klar och säkert självständig. För det är det som ger hela  detta album sin egen karaktär. Du hör det bäst i Easy in the Summertime, inledande Abelone Sky, dramatiskt mörka Still This Side Of Gone och albumets titelspår Crows.

Allison som för övrigt har en skönsjungande syster – Shelby Lynn och superkänd man – Steve Earl, lämnar med detta  album countryscenen. Crows är snygg sparsmakad vuxenpop av bästa märke.

Bengt Berglind

The Animal Five Je ne sais quack (Så länge skutan kan gå)

Skränig popig rock´n roll är vad det är. Men de lämnar inget avtryck efter sig. Inga fotspår i snön. Visst det svänger lite om det och det funkar med handklappsrock´n roll och det är okej men mer är det inte. Jag kommer liksom inte lyssna nåt mer på skivan efter det här och det är ju lite tråkigt, men det är lite profillöst helt sonika.

Mattias Ransfeldt

Nordman ”Korsväg” (Universal)

Det är medryckande rakt igenom. Att jag gjorde mig lustig på Lotta Engbergs bekostnad när hon släppte sin julskiva och sen hylla Nordman, hur går det ihop tänker du? Ja det gör det. I min bok går det ihop. Bra musik är bra musik. Sen vad det står på kepsen är inte lika viktigt för mig. Bra musik skall lyftas fram, hyllas och framhävas. Visst betyder nyckelharpemannen Mats  Wester mycket för Nordman. Det gör också frontfiguren Håkan Hemlin. Han drog sig tillbaka och kom tillbaka ännu starkare, och ännu raspigare. Respekt mannen! Respekt.

De slog igenom på 1990-talet, med ”Vandraren”, de har gjort Melodifestivalen, de har lagt av och kommit tillbaka. Antar att de har kommit för att stanna. Svensk musik behöver en underdog och det är Nordman. De har kört sin grej sedan starten och det beundrar jag. Folkmusik med inslag av pop, som svänger sjuhelvetes mycket. Duons sjätte album kan vara ett av de starkaste de gjort någonsin. Frågan är om de blir bättre än så här?! Fantastiska texter och ett grymt sväng. Behöver inte vara svårare än så. Nordman är underdogen som förtjänar mer cred än de får.

Mattias Ransfeldt

Royal Republic ”We Are the Royal” (Bonnier Amigo)

Gruppnamnet Royal Republic är ett så kallat ”oxymoron”, det vill säga ett klassiskt och ofta effektivt stilgrepp, gärna använt i populärkultur, och där man sammanför två termer som står i motsatsförhållande till varandra. I det här fallet alltså två grundläggande samhällspolitiska begrepp med viss laddning.

Men musiken som Malmöbandet spelar på sin debutplatta We Are the Royal bär dock i grunden inte på några sådana intrikata inre spänningar som namnet eventuellt kan antyda. Det här är hederlig ösig högenergisk rock som kan föra tankarna en del till The Hives, men även har eget utstakade sköna vibrationer.

Låten ”All Because of You” har redan spelats i radion och de finns flera sånger till i ungefär samma kaliber att hämta, som t.ex. ”Tommy Gun” och ”I Must Be Out of My Mind”. Plattan är överhuvudtaget en härlig musikalisk vitamininjektion att få sig till livs i den allmänt sega vinterkoman som omgärdar oss i detta nu. Låtarna är föredömligt korta i gammal fin popestetisk tradition och klockar i de flesta fall in på under tre minuter.

We Are the Royal är en skiva som låter mycket lovande och det är bara att önska de republikanska kungligheterna lycka till med de fortsatta äventyren.

Henric Ahlgren

Fanfarlo ”Reservoir” (Atlantic/Warner)

Fanfarlos skiva Reservoir börjar med låten I’m a Pilot och den fångar mig direkt. Den kommer inte plötsligt och slår mig med häpnad utan fångar långsamt in mig och håller mig kvar med ett mjukt grepp. I’m a Pilots klappande rytm, lena melodi och lätta toner gör tillsammans en låt som fungerar oerhört lugnande. Öppningslåten lämnar mig imponerad men det är också den enda jag kan urskilja som en egen låt när de sista tonerna av skivan klingat ut. Enhetligt? Javisst, men kanske lite för lika.

Fanfarlo är ett Londonbaserat band och detta är deras debutplatta. Det går inte att komma ifrån att den är mycket bra gjord och väldigt välspelad. Med mycket användning av körsång gör de fin mjukpop och skapar en mysig atmosfär. Dock känns det mer som att man har lyssnat på tre eller fyra upprepade låtar när man har lyssnat igenom hela skivan. Det är absolut inget fel på dem men de låter alltför lika sig själva. Det finns ändå sånger som skiljer sig från mängden, till exempel den lite snabbare låten Luna. Videon till The Walls Are Coming In på YouTube gör att helheten blir mer underhållande och jag får en känsla av att jag skulle uppskatta Fanfarlo mer om jag såg dem live.

I´m a Pilot är en sång jag kan lyssna på många gånger och om och om igen låta vagga in mig i en trygg och trivsam värld. Reservoir är en soft skiva att ha på i bakgrunden och ger ett behagligt ljud att ha i öronen. Men det är tyvärr inget jag riktigt vill lyssna till.

Rebecka Bergh

”Shutter Island” soundtrack (Rhino/Warner)

                             I butik: 9 februari

Martin Scorsese är på väg till biograferna med sin efterlängtade filmatisering av Dennis Lehanes succéthriller Shutter Island (Patient 67, i svensk titel) med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. I nuläget är världspremiären spikad till filmfestivalen i Berlin under februari. Samtidigt med filmen släpps ett soundtrack med 2 fullmatade cd-skivor och 19 låtar.

Som så många gånger tidigare, när det gäller Scorceses filmer, är musikalisk ansvarig och producent för soundtracket Robbie Robertson (känd som frontfigur och gitarrist i legendariska amerikanska gruppen The Band).

Robertson har själv sagt att soundtracket till Shutter Island är den kanske vackraste kompilationen musik som han sammanställt till en film. Och det kan nog vara en korrekt reflektion. Det här är verkligen ett utsökt soundtrack som kan tilltala de mest kräsna finsmakare av filmmusik.

Musikurvalet består framförallt av hypersuggestiv modern klassisk konstmusik från namn som John Cage, Marshall Ingram och Morton Feldman med flera. Till detta läggs som stämningsskapare och tidsmarkörer i filmen också några sånger sjungna av bl.a. Dinah Washington (”This Bitter Earth”) och Johnnie Ray (”Cry”).

Henric Ahlgren