nyaskivor.se

Porcelain ”…as it were. Here and there” (Porcelain Music)

Septetten Porcelain från Österbotten i Finland spelar back to basics proggrock med nordiska folkmusikinfluenser som ett viktigt inslag. Stommen i musiken är gitarrer, bas, trummor och inte minst klaviatur: keyboards, hammond och synth. Charlotta Kerbs sång ovanpå det hela är en mix av Robert Plant och en kulande fäbodjänta. Värt många lyssningar bara det!

Plattan …as it were. Here and there inleds funkfärgat, fartfyllt med Lost in Haze men är till övervägande del en ganska lugn, melankolisk historia och lagom jammig som sig bör, från sorgsna andraspåret Parts över långa Someone and love med pratsång som ur en återberättad novell och ett smått briljant gitarrsolo, mystiska Markens Gröde till vackra sistaspåret Vinden, som är det enda skrivna på svenska.

…as it were. Here and there är en angenäm bekantskap som förhoppningsvis får den renommé den förtjänar.

Mats Johansson

Foreigner ”Can’t Slow Down” (Ear Music/Playground)

USA-baserade AOR-bandet Foreigner, med engelske låtskrivaren och gitarristen Mick Jones och sångaren Lou Gramm som portalfigurer, slog igenom närmast otidsenligt med sin radioanpassade och mångmiljonsäljande strömlinjeformade rock samtidigt som den första vågen av skramlig punkrock regerade bland erans trendsetters under andra halvan av 1970-talet. Bandet nådde sin konstnärliga och kreativa höjdpunkt 1981 med Mutt Lange-producerade albumet 4 – ett alster som inte är något mindre än ett fullblodsmästerverk inom AOR-klassen med hitlåtar som bl.a. ”Urgent” och ”Waiting For A Girl Like You”. (Punkikonen Johny Rotten har för övrigt i intervjuer på senare år avslöjat att han i hemlighet älskade just 4.)

Den största kommersiella världsomspännande framgången fick Foreigner dock med balladen ”I Wanna Know What Love Is” från albumet Agent Provocateur (1984) – en gospelfärgad låt som egentligen inte kan sägas vara helt representativ varken för gruppen som sådan eller albumet i sig. Enligt Lou Gramm var det också Mick Jones allt större orientering mot ballader som fick gruppen att med tiden falla isär. Ytterligare bidragande orsak kan också sägas vara att Gramm tragiskt drabbades av en hjärntumör och förlorade mycket av sin forna kraft.

Mick Jones har dock nu på senare år självsvåldigt satt upp en ny version av bandet i kölvattnet av den revival som sk. ”classic rock” fått runt millenniumskiftet. Därav albumet Can’t Slow Down med sångaren Kelly Hansen som bitvis låter lite som en klonad kopia av Lou Gramm. Det här är inte alls pjåkigt och väl värt att lyssna på, inte minst för de som gillade Foreigner tidigare, även om någon up-tempolåt till på plattan hade varit bra för dynamiken. Stabila låtar är annars bland annat titellåten ”Can’t Slow Down”, ”Living In A Dream” samt ”Lonely”. Det kan tilläggas att de som sett den här versionen av Foreigner live på senare tid vittnar om att den även ter sig mycket bra på konsertscenen. Men det är klart, det ”riktiga” bandet är det ju inte. Det är ju aldrig den här typen av konstellationer.

Henric Ahlgren

Marina & The Diamonds ”The Family Jewels” (Warner)

Mediahypen av Marina & The Diamonds gör att de har mycket att leva upp till med debutalbumet. Jag tycker nog att Storbritanniens nya stjärnskott gör en kanonstart, och levererar träffsäker pianopop. Den är proffsigt producerad och tankarna går till vår svenska Marit Bergman och Kate Bush röster. Marina är bara 24 år och har grekiskt/walesiskt påbrå. Trots sin ringa ålder verkar hon ha upplevt mycket om man skall tro att texterna är självbiografiska. Hiten ”I am not a robot” har snurrat på radion och är bara en av 12 snärtiga popdängor på skivan. Det här är bara början på en lysande karriär om det fortsätter så här bra!

Mattias Ransfeldt

Sophie Zelmani ”I’m the Rain” (Epic/Sony)

Trots sin lågmälda och mjuka framtoning både musikaliskt och som person är Sophie Zelmani, i mitt tycke, en av våra mest distinkta och kraftfullaste artister. För mig låter Zelmani lite som jag inbillar mig att en kvinnlig ängel skulle låta om hon fick för sig att anta jordisk form, bli singer-songwriter och spela in skivor. Ja, det vilar något tidlöst över Zelmani som gör att jag tror att hon kommer att leva kvar länge och slutligen får ta plats i samma pantheon som t.ex. vår älskade Monica Zetterlund. För så bra är Zelmani.

Förra albumet The Ocean And Me (2008) var en underbar skiva och ett balsam för själen att lyssna på. Nya skivan I’m the Rain låter ungefär som titeln annonserar: som ett ljuvt och stilla regn – förslagsvis ett vårregn. Kan behövas efter denna vinter.

Henric Ahlgren

Tomas Andersson Wij ”Spår” (Ebeneser recordings/Bonnier Amigo)

Det är plockande gitarrer och helt vanliga Tomas Andersson Wij-texter. Ska jag välja mellan David Urwitz och denne herre så väljer jag herr Urwitz.

Bästa spåret är ”Svenska zombies”. Jag kan tänka mig att Kent skulle kunna låta så om de körde lite mer avskalat, men det är ju inte min favoritgrupp direkt, så det är inget bra betyg att bli jämförd med just Kent. Inte i min bok.

Det är skönt och avskalat och producenten Tobias Fröberg har gjort ett bra jobb. Tomas har också gjort ett bra jobb med låtarna, men bra räcker inte här. Det blir lätt tråkigt och ointressant efter några lyssningar. Att han i ”Spår” sjunger om Lesjöfors är väl en behållning i sig.

Mattias Ransfeldt

Jörgen Kjellgren ”Noir Syndrom” (Cosmos Recordings/Bonnier Amigo)

Ur askan av Oh Laura reser sig Jörgen Kjellgren. Hans soloalbum har rent utav fantastiska texter och de går i moll. Kjellgren är en ny favorit bland artister som sjunger på svenska. Nu är han bland mina topp fem. David Urwitz och Christer Lindén är också viktiga namn att nämna på min lista. Skivan växer hela tiden, den har sorg, utanförskap, Frankie Lane och Edie Brickell. Det räcker gott och väl för mig.

Kjellgrens solodebut är rena rama berättarstugan. I love it!

Mattias Ransfeldt

All time low ”MTV unplugged” (Hopeless Records/Sound Pollution)

Hade ingen aning om att MTV fortfarande höll igång sin unplugged-serie. Trodde dom bara visade dokusåpor och reklam för diverse mobiltillbehör nuförtiden. I vilket fall som helst så består All Time Low’s senaste begivenhet av just en MTV unplugged-spelning. För de som inte har en aning om vilka All Time Low är, eller vilken typ av musik de lirar så är det ett gäng amerikanska grabbar som spelar väldigt amerikansk musik. Det är college punk/pop/rock som gäller i samma skola som Simple Plan.

Hur funkar det utan massor med distade gitarrer då? Jodå det funkar helt okej, men det märks stundtals att de inte riktigt är vana att spela så ”naket”. En del små fel letar sig in här och där, och sången samt stämsången lämnar bitvis en del att önska. Enligt mig är A T L’s stora styrka låtarna. Det är hittigt värre och dom har ordentligt klistriga refränger. Trodde nog inte att jag skulle lyssna särskilt många gånger på den här skivan men den har faktiskt snurrat åtskilliga gånger i min spelare.

Som en liten bonus får man även med konserten på DVD och det kanske kan va en nåt för dom inbitna fansen.

Hade jag fått önska nåt hade det varit att man skulle bjudit på lite fler låtar än de 6 som finns på skivan. Sen tycker jag mycket mer kraft kunde lagts på att få till roligare akustiska arrangemang. Kanske tagit in stråkar på någon låt eller lite piano. Som det är nu så har de helt enkelt bara slagit av stärkarna och gett en tamburin till trummisen.

Anders Larsson

Scott Kirby ”Row me home” (Little Flock Music/Hemfrån)
John Batdorf  ”Old man dreamin’ ” (BatMac Music/Hemifrån)
Carus Thompson ”Creature of habit” (Valve/Proper/Border)
Dan Krikorian ”Colors and Chords” (Krikorian Music/Hemifrån)

Fyra för mig okända singer songwriters från USA och Australien gör sin egen musik i ett försök att skaffa sig sin en egen marknad och en egen identitet i musikskapandet. Det kan gå hyfsat bra för några av dessa om de spelar live där de bor och verkar. Musik, sång och texter är habila hantverk hos dessa herrar, som inte verkar vara några rookies. I deras musik  kan man spåra influenser av giganter i samma bransch. Ekon av Paul Simon, James Taylor, Graham Nash och några till  förekommer titt som tätt.

Störst chans i kvartetten har Scott Kirby med sitt varma Florida sound och en hög eminenta studiomusiker som gör att låtarna guppar fram, lojt och behagligt. John Batdorf och Carus Thompson sjunger bra och har en del sköna gitarrinpass på sin plattor, medan Dan Kirkorians musik bara flyter förbi utan att lämna några  större avtryck. Dessutom har jag svårt att tro att någon skivdistributör på våra breddgrader kommer att lägga två CD i kors för att plocka in dessa plattor i sina lager. Nej, söker du relativt okänd musik är nätet en guldgruva, men det visste du väl redan.

Bengt Berglind

Yeasayer ”Odd Blood” (Mute/Playground)

Amerikanska experimentella bandet Yeasayers nya platta Odd Blood har på vissa håll redan tippats som årets album när slutsummeringen kommer att göras för 2010. Förra plattan All Hour Cymbals (2007) var mera avantgardistiskt spretig. Odd Blood är en mer sammanhållen och poppig skiva, vilket alla vinner på.

Detta är den nya vågen med musik för 2010-talet, i samma liga som band som The XX, Dirty Projectors, Vampire Weekend, Animal Collective, The Big Pink, Wild Beasts med flera.

Några uttropstecken: ”Ambling Alp” och ”I remember”.

Henric Ahlgren

Donkeyboy ”Caught in a Life” (Warner)

I mitt arbete som föreläsare och marknadsförare har jag lärt mig mycket. Jag har mött fantastiska människor som gett mig en inblick i många otroliga livsöden. För ett tag sedan fick jag frågan om vad jag skulle använda för titel om jag skulle sätta ett gemensamt namn på det jag gör. Jag funderade en stund, svaret var lika enkelt som självklart. ”- Jag är historieberättare”, svarade jag.

Istället för att berätta att du skall göra si eller så i olika situationer, berättar jag en historia om mig eller någon annan och om hur vi gjorde. Det lärde min mentor Rune mig tidigt. Oftast är det om hur jag gjort bort mig, alltid bra att sätta sig själv i ”åsnans ställe”.

Det finns något i oss människor som trollbinder oss i historier, livsöden och personligheter. Det är ju känt och dokumenterat sedan flera tusen år tillbaka.

Döm då av min förvåning när jag läser pressreleasen från skivbolaget. Jag som är nyfiken på vad Donkeyboy är för band, vad de är för personligheter, deras bakgrund, hur de skriver sina låtar, om de gillar blodpudding eller om de vill flytta till Sverige och starta en falsettskola.

Istället rapas det upp försäljningssiffror, antal veckor på topplistor, hur många dagar det tog innan de nått första platsen på någon albumlista o.s.v.

Eh, är det det som gör att jag blir nyfiken på deras musik?

Please …

Tack och lov hade jag lyssnat ett tag på denna välsmakande popplatta innan jag läste det. För den är helt okej. Välproducerad utan att bli för platt och stel, bra sång och framför allt bra melodier. ”Ambitions” har du säkert hört, missade du Skavlan härom veckan så kolla låten på YouTube. Versionen på plattan är utan Oslo Kids Choir (hette de så?), vilket är en miss. Den version som spelades på Skavlan var riktigt, riktigt, riktigt bra!

Hit nr 2, även kallad ”Sometimes” är heller ingen skam. En självklar melodi, som redan ligger som ”heavy rotation” på alla kommersiella radiokanaler. Och kommer göra så i en oöverskådlig tid framöver.

Med tanke på hur strömlinjeformad hela skivan är, är det tur att de har ”Ambitions” och ”Sometimes”. De ger skivan ett lyft och därigenom ett högre betyg. Titelspåret ”Caught in a Life” är längsta spåret med sina 4:08 och ligger dessutom sist. En bra låt som ger plattan en stark avslutning. Det skall bli spännande att höra vad som komma skall från Donkeyboy och om skivbolaget låter sin copywriter göra sitt jobb, d.v.s berätta historier.

Hasse Carlsson