nyaskivor.se

Joan Jett And The Blackhearts ”Greatest Hits” (Blackheart/Sound Pollution)

Ledsen om jag trampar radiorockfans på tårna, men hur kul är det med 21 låtar i rad där (nästan) inte en enda av dom sticker ut från mängden..? Å andra sidan fungerar säkert många av låtarna bra som partymusik på en blandskiva (det vill säga blandat med andra artister). Vad som gör att en Joan Jett-samling inte lyfter är enkelt att svara på: hennes ”släpiga” röst kombinerad med inställsamma radiomelodier blir helt enkelt för mycket i stora doser.

Men det går inte att förneka att Joan Jett har en stor skara fans, inget snack om den saken. Hon har en enastående karriär bakom sig. En karriär som startade när hon var 15 år i bandet det ultimata tjejrockbandet The Runaways.

Och nyutgivna Greatest Hits inkluderar låtar från hela karriären: från The Runaways Cherry Bomb till 2006 års coverhit A.C.D.C. (Sweet). Bäst på skivan är utan tvekan I Hate Myself For Loving You. Även om den på flera sätt är en kopia på utslitna I Love Rock N Roll så står den på egna och betydligt fräschare ben. Snacka om medryckande! Och småcharmiga Cherry Bomb känns trots att den har många år på nacken fortfarande ganska kul. Sämst på skivan är att ganska många av låtarna är snubblande nära hissmusik, brrr…

Joan Jett har en image som rocktjej med attityd men tyvärr är det bara att konstatera att i händerna på skivbolag som – i och för sig fullt förståeligt – vill sälja skivor så har mycket av attityden slipats bort.

Säkerligen rockar en svettig konsert med Joan Jett betydligt mer än vad den här samlingen lyckas med. Varför inte på någon svensk sommarfestival? Se det som ett hett tips! För övrigt är det i sommar premiär för filmen om The Runaways med bland andra Hollywood-stjärnorna Kristen Stewart och Dakota Fanning.

Magnus Bergström

Fotnot: 0,5 av betyget (2,5) delas ut till den miljömedvetna förpackningen. Ett välkommet steg i rätt riktning av skivindustrin.

Shout Out Louds ”Work” (Epic/Sony)

Shout Out Louds nya platta ”Work” träffar mig som en varm vårvind i ansiktet. Med dofter av 60-tal, gitarrer som spelar banala melodier och låtar som är så jämna att en tysk linjal framstår som en sågklinga kan bara leda till en sak; jag njuter och ler. Vinterns förlamande köld och bistra vindar har inte en chans. Våren är här.

Låtar som ”Walls” (en ren uppvisning hur man bygger upp en urstark poplåt), smart följd av ”The Candle Burned Out” och näst sista låten ”Show Me Something New” höjer medeltemperaturen i mitt musikliv med flera grader. Men största styrkan är dess jämnhet. Både låt- och hantverksmässigt. Produktionen är supergenuin, lyssna och lär alla som vill bli bra producenter.

Ett säkrare kort får du leta efter om du vill ha en riktigt bra och vårig pop-platta.

Köp, vrid upp volymen och njut av våren!

Hasse Carlsson

Efterklang ”Magic Chairs” (Rumraket/Playground)

Magic Chairs är danska experimentella rock-/popgruppen Efterklangs tredje fullängdsalbum. Gruppen har sedan starten år 2000 blivit alltmer omtalade internationellt och ligger nuförtiden på det brittiska skivbolaget The Leaf Label. Efterklangs debutalbum Tripper (2004) är för övrigt The Leaf Labels snabbast säljande debutalbum någonsin.

Efterklang musik kännetecknas av orkestrala och svävande arrangemang med många olika instrument, som dock på nya plattan stramats åt en del i riktning mot tydligare poplåtar. Ljudmässigt påminner gruppens musik stundtals om Coldplays flummigare utsvävningar eller Brian Enos soloexperiment. Och det är inget fel i det. ”I Was Playing Drums” är ett exempel på en underbar låt från plattan och lite av ett signum för det som är bäst med Efterklang, i min mening. Magic Chairs är på det stora hela en utsökt skiva.

Henric Ahlgren

Tobias Fröberg ”The Big Up” (Fire Egg/Playground)

En sorts släpig pop strömmar ur hörlurarna när jag spelar upp Tobias Fröbergs senaste platta som låter som den tillkommit i läget mellan dröm och verklighet. Det är nästan svårt att beskriva detta i ord, men det är en känsla jag får. Detta är inget negativt, tvärtom så får det mig att slappna av på ett utomordentligt sätt, vilket man kan behöva i en hektisk vardag. En vackert målad kärleksfull popmusik som tar med mig på en promenadrunda som jag kan tänka mig vandra många gånger.

Ett snyggt pophantverk om kärlek i vardagens kläder är vad vi får oss levererat i detta album. Tobias lirar alla instrument på albumet förutom trummor där han har Erik Nilsson från Existensminimum till hjälp. Med på plattan finns också Helgi Hrafn Jonsson från Sigur Ros på lite gästsång. Detta är en alldeles utomordentligt bra popskiva som jag varmt rekommenderar till alla som vill spisa fin svensk popmusik från 2010-talet. Det är helt och hållet ett album som bäst avnjuts från början till slut, men ett par låtar kanske sticker ut en aning mer och i mitt tycke är det ”When We Go To War” samt ”I Hope That I Die Before You”.  Tack Tobias för denna lilla värmande låga som värmer så fint i vinterkylan.

Tomas Ingemarsson

Kashmir ”Trespassers” (RCA/Sony)

Trespassers är sjätte plattan med danska gruppen Kashmir (namnet är förstås taget efter Led Zeppelins monumentala låt). Förra albumet No Balance Palace (2005) hade David Bowies gamla vapendragare Tony Visconti som producent och på albumet medverkade även Bowie själv och Lou Reed. Den här gången sitter John O’Mahony vid spakarna och nya plattan är inspelad i den legendariska Electric Lady Studios i New York. Kashmir har med andra ord internationella ambitioner.

Det här är mycket kompetent och snyggt, men låter som en hel del annat som snurrar ute i etern nuförtiden; tänk ett skandinaviskt Coldplay eller Deathcab For Cutie utan de extra starka melodierna, Mercury Rev ekar här också. Men Trespassers är också en platta som har den där kvalitén att den möjligtvis kan växa ett par snäpp ytterligare vid framtida lyssningar. Kashmir är helt klart värda att kolla upp för de ännu oinvigda som gillar ovan nämnda referensnamn.

Henric Ahlgren

Frida Andersson ”Busy missing you” (Bonnier Amigo)

Ett finskt musikaliskt fynd. Frida Andersson sjunger lika vackert som Anni-Frid Lyngstad gjorde på tiden som soloartist utanför ABBA. Fridas musik är som honung i te och balsam för själen. Behagligt lyssning rakt igenom. Hon är endast 21 år och med sin gitarr och röst fångar hon varje ögonblick och känns ett med musiken. Hannu Korkeamäki har producerat hennes debutalbum ”Busy missing you”.

En bra tillskott till Ane Brun, Anna Ternheim och Sofia Talvik! Upptäck en ny stjärna! Frida Andersson heter hon.

Mattias Ransfeldt

Sade ”Soldier of love” (Epic/Sony)

Povel Ramels “Det är de små små detaljerna som gör det” är en bra sammanfattning när det gäller Sades “Soldier of Love”. Det tar nämligen ett tag att tränga in i Sades ljudlandskap. Lyssnar du inte med ett vidöppet musiksinne och bägge öronen går du miste om alla de sublima ingredienser som finns i musiken. Soulmusiken har idag många olika ansikten och uttryckssätt. Sade har absolut sin egen soul,som hon format och finmejslat fram sedan debuten 1984 med “Diamond life.

Solder of love som just nu toppar listor i många länder startar med de två kanonspåren Moon And The Sky och Soldier Of Love. Den senare en magisk fullträff med soulmarcherande trummor och tunga synthfigurer som snyggt kontrasterar Sades coola röst. Mer lättillgänglig på ytan är Babyfather, en suverän pop-Sade-låt, där hon sjunger lätt och sensuellt , och ibland dubbelt mot sig själv. Bring me home är snabb med Sade-mått mätt. I slutet  smyger det in en svalsaxofon som matchar och utmanar hennes röst på samma gång. De övriga spåren på Soldier of Love  har samma höga kvalité som de jag nämnt här. Stillsamma Morningbird, Be That Easy och celloinklädda Long Hard Road har alla sina egna kvalitéer. Sade-soul äger, som sonen skulle ha uttryckt sig.

Bengt Berglind

Ringo Starr ”Y Not” (Universal)

Det är det 16:e studioalbumet från den här herren som en gång var trummis i The Beatles. Personligen har jag aldrig brytt mig om Ringo Starr; fick för mig att det inte var nåt för mig. Gillade Beatles. Diggade George Harrison, John Lennon och The Wings. Glömde nog bort Ringo någonstans.

”Y not” gästas av Paul McCartney, hans svåger Joe Walsh och Joss Stone mfl. Ringo är runt 70 bast, ser ut som Billy Butt och har en kropp som Magnus Uggla.

Skivan är inte speciellt inspirerande, nyskapande eller på något vis intressant. Den bara är.

Mattias Ransfeldt

The Brilliant Mistakes ”Distant Drumming” (Aunt Mimi’s Records/Hemifrån)

Blanda tidiga Elvis Costello & the Attractions, Squeeze, Crowded House samt klassiska popgrupper som Beatles, The Byrds och The Beach Boys och krydda det med en dos av Neil Young så får ni TBM.

The Brilliant Mistakes blandar amerikansk folkmusik, R & B och rock emellertid låter de som en blandning av Wilco, The Jayhawks och My Morning Jacket och får till det där pop´n roll soundet.  Tyvärr blir det lite anonymt och slätstruket och även om de låter som jag skriver ovan blir de egentligen bara kopior av dessa grupper. Det blir inte bra det är ett av deras misstag, de gör det inte till sitt eget, utan blir bleka karbonkopior istället.

Mattias Ransfeldt

Tubelord ”Our First American Friends” (Hassle/Sound Pollution)

Trots flertalet lyssningar har jag fortfarande inte fått fullt grepp över den här skivan. För varje lyssning upptäcker jag något nytt och detta kommer jag säkert göra de nästkommande gångerna också. Det kan bero på att musiken har en bred ljudbild med mängder av ljud och musikaliska intryck. Rent genremässigt skulle jag villa placera in Tubelord i crossoverfacket mellan pop/rock och hardcore, tycker de närmast påminner om av bandet ”At The Drive In”. I likhet med tidigare nämnda band mixas lugna pop/rock delar på ett stilfullt sätt med tunga och hårda partier.

Trots att det egentligen inte är något nytt att mixa lugnare pop/rock med tyngre hardcore liknande musik så upplever jag att Tubelord är välbehövlig frisk fläkt. Jag tycker de gör denna mix på ett nytt och spännande sätt. Det beror nog på att trots att det blir tungt och hårt så behåller man melodierna i ljudbilden.

Jag störtdiggar det faktum att deras låttitlar är ren poesi i sig. Eller vad sägs om bland annat ”Your bed is kind of frightening”, ”Cows to the east cities to the west” och ”He awoke on a bench in Abergavenny”. Den sistnämnda är i dagsläget min favoritlåt på de brittiska Tubelords första fullängdare ”Our First American Friends”.

Detta är en bra skiva som säkert kommer växa en bra bit över det betyg som jag ger den just nu. Jag skulle inte bli speciellt förvånad om den här skivan kommer finnas med på min topp10-lista vid slutet av året. Detta för att den har vuxit och blivit starkare och mer intressant för varje lyssning hittills och jag misstänker att den kommer fortsätta med detta många lyssningar framöver.

Lars Svantesson