En mycket lågmäld fortsättning på Tamara Lindemans succéalbum Ignorance från förra året. Det verkar som att när inspelningen var klar och alla gått hem sitter Tamara kvar vid flygeln i en nedsläckt studio och i ett annat hörn sitter en saxofonist ur hennes band.
Tio stycken ganska korta och försiktiga kompositioner i balladtempo med bara hennes eminenta röst och smakfulla pianospel.
På några av låtarna smyger en flöjt eller saxofon in, men försvinner snart.
Hennes musik låter denna gång som en klar hyllning till många kvinnliga singer/songwriters från sjuttiotalet.
Det som saknas här är de smakfulla och jazziga arrangemang som hjälpte till att lyfta det tidigare albumet till ett av förra årets bästa.
Men ändå, Tamara Lindemans musik är balsam för själen och något som jag gärna återvänder till ofta.
Nice! Beth Hart har den goda smaken att ge oss en ovanligt stark coverskiva. Låtskatten tolkas mer eller mindre originaltroget men det är ofrånkomligt med en egen twist; Beths makalösa röst. Vi snackar om kraftfulla pipor! Hon har dessutom den goda smaken att inte bara vräka på med röststyrka, nej här prioriteras känsla och fina fraseringar.
De nio låtarna på A Tribute To Led Zeppelin kan ses som en best of i koncentrerad form. Det är förresten egentligen elva låtar i och med att Beth valt att bjuda på två medleys. När jag först såg låtlistan tänkte jag ”varför förstöra dessa klassiker och göra medleys av dom?” men efter att ha hört resultatet är det bara att krypa till korset och konstatera att det funkar klockrent och på sätt och vis blev som ny musik.
Personligen förordar jag Whole Lotta Love och Dancing Days/When The Levee Breaks, men det måste också framhållas att mer eller mindre sönderspelade Kashmir och Stairway To Heaven får sig en varsin spark i baken.
Det vore väl vågat och inte minst fräckt av mig att påstå att Beth sjunger bättre än självaste Robert Plant, men låt mig säga som så att han minsann får sig en rejäl match och utgången är inte given…
Arvet från giganternas förvaltas på bästa sätt (jag bara älskar retrosoundet) samtidigt som Beth gör något eget av det. Tack och bock!
Bara ett halvt år efter förra skivan Common Ground släpper det neo-progressiva bandet Big Big Train ytterligare ett album fyllt av positiva tankar och gemenskap. Welcome ToThe Planet ljuder av hoppfullhet och livsglädje som på ett lättillgängligt sätt portioneras ut i de samvetsgranna melodierna.
Vi utforskar ett landskap med oklanderlig musikalitet och frodiga arrangemang. Med ett arv som sträcker sig till Genesis och dess omgivning och med en sångare vars röst härutöver är påfallande lik Peter Gabriels så når utgåvan till nivåer där glädje övergår till eufori.
Med tanke på den ljusa bilden som målas upp är det ytterst tragiskt att sångaren David Longdon omkom i en olycka strax efter att albumet blev färdigställt i november 2021. Det är ofrånkomligt att den händelsen kommer att färga uppfattningen av det 14:e albumet från hans band. Den utströmmade kreativa energin kommer oförmodat i en annan dager.
Så när de inledande solstrålarna i Made From Sunshine tränger igenom molntäcket sätts tonen med godhjärtade löften om hoppfullhet. Stycket är skrivit av Longdon och den nya gitarristen Dave Foster och sprudlar av optimism och välmående. Blommande magnolior, barn som kommer till världen och framför allt början på ett nytt album att ta till våra hjärtan.
Carly Bryants formidabla piano figurerar som ett begåvat understöd när Lanterna lyser upp tillvaron. Melodin tar först formen av en vackert broderad ballad med lugnande harmonier. Sedermera tilltagande i takt och styrka och med historiska perspektiv i åtanke kulminerande med en attraktiv fiol och en eldig gitarr som tar oss till himmelska höjder.
Förkärleken till brittisk nostalgi gör sig speciellt gällande i Proper Jack Froster där grundaren och låtskrivaren Greg Spawton belyser barndomens bitterljuva stunder. Hans eget handhavande av basen samt violin, blåssektion och sånginsatserna av både Longdon och Bryant sätter vind i alla segel.
Ett par instrumentala låtar ger en stunds andhämtning med sin kontrast till skönsången. Rikard Sjöbloms (keyboard/gitarr ex. Beardfish) avväpnande mischmasch av toner med 70-talsursprung i A Room With No Ceiling och Nick D’Virgilios (trummor/slagverk ex. Spock’s Beard) häpnadsväckande rytmutflykt i Bats In The Belfry sätter djupa avtryck.
Den framåtskridande förändringsprocess som titellåten till slut avger är fascinerande. Meditativa betraktelser med omfångsrika körsektioner övergår successivt till ett sprudlande sånglustspel av sällan skådad progressiv teaterkaraktär.
Big Big Train med sitt ursprung från Bournemouth, UK har med Welcome To The Planet avlagt sitt testamente mönstergillt. Det är svårt att inte bli emotionell när David Longdon och hans unika sångröst har tagits ifrån oss för alltid. En röst som bar på källkoden till progressiv rock. Han var beundrad och respekterad för det han gjorde, omtyckt och älskad för den han var.
Att Jethro Tulls förra skiva Christmas Album från 2003 skulle vara någonting att skriva hem om kändes först främmande då julskivor i största allmänhet lever en tynande tillvaro. Nu visade det sig att skivan höjde sig så över mängden att jag sedan dess har spelat den i sin helhet varje jul. En tradition som jag inte är ensam om.
Väntan på en ny Jethro Tull-skiva i över 18 år kan tyckas vara en ocean av tid, men den har fyllts ut med alla slags utgåvor. Album under formen solo, jubileum, orkester och live har figurerat flitigt. Om det har varit med eller utan medlemmarna i Jethro Tull har varit helt upp till Ian Andersons godtycke.
På de 12 spåren som återfinns här berörs olika perspektiv av mänsklighetens belägenhet. En föga förvånande aspekt, men nu återfinns även religiösa grubblerier. Det ger sig uttryck i att varje sångtitel anknyter till en bestämd fras från bibeln som i sin tur vidareutvecklar den lyriska sammansättningen.
Den aktade flöjtisten, sångaren, kompositören och utövaren av allehanda andra instrument Ian Anderson öppnar sitt sånghäfte med Mrs Tibbets. Den musikaliska identiteten avslöjas när flöjten vrider och vänder sig som nyckeln i kompositionen. Ett solitt gitarrsolo styrker uppbyggnaden. Den mörka lyriken beskriver systematiskt ett samband av obarmhärtig förstörelse.
Det mycket närvarande pianot i Mine Is The Mountain tar sig friheten att i introduktionen ge vibrationer som går ända tillbaks till kultförklarade LocomotiveBreath från 1971. Här ligger dynamiken fast förankrad, men framför allt återfås mystiken som vi är vana att få den levererad.
Titelspåret antar en rockigare form med charmerande riff som tidlöst arbetar sig fram till en av höjdpunkterna. Andersons röst som helhjärtat gör utfall mot den splittrade världen stöds effektivt av den kraftfulla instrumentationen. Ett tillspetsat spår som sätter människors skärpta motsättningarna i blickfånget.
Det är sällan ett dragspel uppfyller någon nämnvärd funktion, men i de här sammanhangen och i synnerhet i Sad City Sisters så infriar det sin plats förtjänstfullt. I sällskap med mandolin och flöjt alstras en gemenskap där de tre instrumenten samordnas i en tilldragande relation. Sången belyser frustrerade tonårsflickor som har kommit på kant med tillvaron.
Bortsett från den bibliska urkunden så är skriften poetisk, bildad och någorlunda respektfull. Hänvisningarna är förståeligt svåra att greppa, så det är lättare att bara följa det talande ordet och bilda sig en egen uppfattning. Den avslutande och mycket gåtfulla berättelsen om The Fisherman Of Ephesus kommer att hålla mig försjunken i djupa tankar under en oöverskådlig tid.
Även om The Zealot Gene är ett igenkännbart Jethro Tull-album med genljud från fornstora dagar så når det inte hela vägen. Det är ett tillräckligt bra progressivt folkrockalbum så att jag kan kan andas ut och fortfarande kalla mig en trogen Jethro Tull-fan. Helst hade jag velat haft ett gammalt Jethro Tull-album men jag fick ett nytt. Det går inte att få allt här i världen.
Det kan tyckas märkligt att ett band med så många meriter på sitt samvete väljer att lägga tid och kraft på en coverskiva. Då är det på sin plats att dra sig till minnes att Deep Purples fyra första singlar i slutet av 60-talet även de var covers varav Joe Souths Hush gick i bräschen.
Det fyndiga namnet Turning To Crime förebrår med ett enda slag alla luttrade rockkritiker som har till vana att ha förutfattade meningar om allt vad covers heter. På randen av sin karriär, men tack vare ett bibehållet sinne för humor och en spelglädje utöver det vanliga så visar det sig att alla betänkligheter är obefogade.
Bara 1 ½ år efter Whoosh! vilket är den kortaste cykeln mellan två album sedan karriärens begynnelse, så har tillfället kommit att ge fansen en bonus som får de grå dagarna att övergå i färg. Ett dussin låtar av mer eller mindre kända band presenteras. Nu är det upp till bevis.
Ett mer originellt val än Fletwood Macs Oh Well kan tyckas vara på sin plats, men med den utökade instrumentala passagen så var den värd ett varv till. Som alltid när det gäller Bob Dylans låtar så blir de bättre när andra artister framför dem vilket avspeglas i Watching The River Flow som här forsar fram frejdigt.
På det oväntade planet ligger istället min favorit Dixie Chicken (Little Feat) som känns omvälvande i DP:s händer. Här får den fulländade klaviaturkonstnären Don Aireys sina färdigheter dokumenterade på ett uppsluppet sätt.
Den amerikanska kampsången The Battle Of New Orleans (Jimmy Driftwood) får även i Deep Purples version en lättsam och komisk prägel till skillnad mot vad som verkligen hände under slaget. En uppmuntrande låt som tidigare har spelats live och kanske just därför så känns de squaredanssteg jag utför på golvet riktigt befriande.
En publikfriare som är svår att undanhålla är White Room (Cream). Ett tacksamt ämne för Steve Morse vars gitarr befäster det beryktade rummet. Även Bob Seger får ett finger med i spelet när hans Lucifer avhandlas. I goda händer med Ian Gillans övermäktiga stämma.
Deep Purple har gått igenom många skepnader under åren lopp. Från lågvattenmärket Slaves And Masters (1990) som inte lämnade något annat efter sig än jämna plågor till den odödliga klassikern Machine Head (1972). Det mest betydelsefulla och inflytelserika albumet i rockhistorien.
Det verkar inte finnas något slut i sikte på Deep Purples långa farväl. Då kan det lika gärna fortsätta för evigt och låt mottot vara som i tolkningen av Ray Charles & Quincy Jones’ gamla slagdänga, nämligen Let The Good Times Roll.
Detta album är inte ett Jason Isbell-album i dess vanliga mening. Georgia Blue är ett resultat av ett vad. Om staten Georgia efter valet förblev i demokraternas händer skulle Jason Isbell spela in ett album med gästartister från staten Georgia som en hyllning.
Så blev det och nu är Jason och hans eminenta band 400 Unit husband till gäster som Brandi Carlile, Adia Victoria, Brittney Spencer, John Paul White och många fler.
Musiken är en blandning av nya och lite äldre coverlåtar. Som James Brownes It’s a man’s world eller Otis Reddings I’ve be loving you too long och mästerverket Midnight Train to Georgia. Dessa soulklassiker är de som fungerar minst bra på albumet. De nya versionerna når inte upp till originalen på långa vägar.
Mycket bättre fungerar det i REM-spåren Nightswimming och Drive 8 liksom i Adia Victorias version av The Truth och Amanda Shires fioldrivna Cross Bones Style och I’m Through med Jason vid micken.
Att sedan ge sig på Allman Brothers klassiska instrumental verk In Memory of Elizabeth Reed är både modigt och dumdristigt, men det funkar alla 12 minuterna, och gungar forfarande skönt.
Summan av den så kallade kardemumman är att det blev ett ’så där’ album och vi kan konstatera att bandet The 400 Unit är en samling utmärkta musiker som glänser på Georgia Blue.
Jag blir hypnotiserad redan av första låten – ”Södra korset” – på Thåströms nya platta ”Dom skiner”. (Den tionde soloskivan i ordningen.) Och sedan håller denna hypnotiseringen i sig genom lyssningen av hela albumet. Jag blir helt enkelt totalknockad. Något som egentligen aldrig händer längre. Jag sugs omedelbart in, hinner knappt ens reagera innan jag omslutits av ”Dom som skiner” och dess egna universum.
Den utveckling åt det elektroniska sound som Thåström haft på sina senare skivor (tänk exempelvis ”Körkarlen” från ”Centralmassivet, 2017) når här sin fulländning. Och detta är helt magnifikt, kan man säga. Låtarna växer samman och blir som en slags mäktig mässa. Allt som varit bra med det som Thåström gjort tidigare blir här konsoliderat och kommer till en slutlig perfekt balans. Det här är Thåströms främsta soloskiva. Thåström är nu Mästaren.
Samtidigt som Thåström strävat åt en påtagligt maskinellt pulserande ljudbild som bitvis är avskalad och lite monoton och repeterande är det också så starkt själfullt och suggestivt. Det här är någon slags blue eyed soul (ja, det låter lite konstigt i kontexten). Förvriden – i en helt egen kategori. Jag tror man kan säga så. Som sagt – hypnotiskt – mäktigt. Det är väldigt vackert och känsligt också.
Sammantaget – när det gäller sound, kryptiska texter, fraseringar, intensitet så finns det ingen annan som låter som Thåström i Sverige (eller någon annanstans heller, för den delen. Närmast kanske Tom Waits ligger i särart inom populärmusiken, de senaste fem årtiondena?)
Inte minst språket och den egna expressionistiskt stiliserade poesin blir hos Thåström ett häpnadsväckande äventyr att lyssna på – vilket knappast är något man annars brukar tycka när det gäller majoriteten av artister av idag. Så finkalibrerade – och samtidigt märkligt brutalt primalt laddade – är Thåströms uttryck att små textvändningar skapar ett enormt sug i magen, liksom när man åker en rejäl berg och dalbana.
Joakim Thåström har en helt annan tyngd, egenartad europeisk bildnings- och referensvärld än de flesta andra svenska artisterna i vår samtid. (Det är nog bara Ulf Lundell som bottnar i något liknande såtillvida.) Imponerande. Fascinerande. Ekon av spoken word-poesi och influenser från Bruno K. Öijer – som även funnits tidigare hos Thåström – når här ytterligare en ny höjd. William S. Burroughs – och senare även Bowies – cut up-teknik tycks också ofta finnas närvarande på någon kant. Ingenting är helt tillrättalagt. Ingenting är helt förutsägbart.
Det är verkligen prominenta back up-sångerskor på flera av låtarna. First Aid Kit-systrarna Johanna och Klara sjunger på några sånger – samt även Titiyo. Johanna och Klaras kör- och stämsång är närmast magiskt underbar på första låten ”Södra korset”. Man måste bara lyssna.
Det är svårt att riktigt förklara varför – men den här skivan gör något med mig på det där sättet som man vill att nya skivor ska göra, men alltså i princip aldrig gör nuförtiden. Efter ”Södra korset” radas det upp låt efter låt som fångar – och trollbinder mig. Det tar inte slut. Och det tycks på något vis som om jag förändras som människa när jag lyssnar. Thåström berättar något som jag borde veta. Och som jag vet. Men som jag glömt bort att jag visste. Och detta handlar mer om känslor – än det som riktigt går att förklara med ordens begränsningar.
Trots att ”Dom som skiner” är en ny skiva känns det här som musik som jag hört i mina drömmar i hela mitt liv. Tidlöst men samtidigt nytt. Ackordföljden på ”Isbergen” får mig att bli helt rusigt euforisk – trots enkelheten. Thåström är en magiker. En musikalisk mystiker. En urban asfalts-shaman i Sverige för vår tid. Även om han väl själv nog aldrig skulle gå med på det. Det är tur att vi har Joakim. Verkligen. Det hade blivit alltför substanslöst annars. Alltför.
Lyssna på : ”Södra korset”, ”Papperstunna väggar”, ”Isbergen”
Stockholmsbaserade svenska alt-grunge-pop-solisten CORRO, f.d. medlem i de alternativa rockbanden Kerbera och Deadlocked State kommer nu i detta novembermörker med sitt debutalbum ”Stay tuned to have your heart broken”. Efter att tidigare släppt flera hypnotiskt starka singlar med påtaglig zeitgeist-känsla och videos som börjat nå ut till en växande och engagerad fanbase.
Albumet är inte mindre än en magnifik och högintressant debut – i fråga om texter, melodier och helhetsintryck. Corro visar på en stor begåvning och en klass som verkligen är värd internationell publik och genomslag. Angelägna existentiella teman och smakfull produktion matchas med hookiga refränger som invaderar dig på ett djupare plan, ju mer du lyssnar. ”Mona Liza Overdrive”, ”Tell Tale heart” och ”Hi hello” är riktiga ess till låtar. Men det finns många flera.
Musiken är, tillsammans med en skicklig popkänsla, tungt elektroniskt orienterad med mörka underströmmar – närmast åt dark wave-hållet. Men det finns också gitarrer här och var. (Hade det lagts på fullskaliga metal-gitarrer rakt över – hade Corro i en handvändning kanske också blivit landets nu intressantaste metal-akt.)
Kan i sammanhanget inte låta bli att dra mig till minnes Billy Idols lätt flippade konceptalbum ”Cyberpunk” från 1993 med referenser till William Gibsons dystopiska romaner och en då alltmer framväxande ny internetvärld.
Undertecknad tycker, på något vis, att det är som Corros ”Stay tuned to have your heart broken” Billy Idols ”Cyberpunk” egentligen borde ha låtit. Om Idol hade fått till den suggestiva dystopiska framtidskänslan på riktigt – och haft Corros starkare pop-sensibilitet och vassare texter.
Framtiden är med andra ord här – och den stavas CORRO.
Aldrig har ett album varit så överraskande. Aldrig har ett album varit så efterlängtat. Varenda en minns Brighton 1974 och de efterföljande glansåren då världen erövrades. Ett segertåg som gick från Sydney via Manila till Vancouver och alla platser där i mellan. Sedan efter några år var det över, trodde alla, ända tills nu.
Efter en väntan som kan tyckas som en evighet har den långa resan äntligen nått sitt slutmål. Nu är de här igen och med en lätt axelryktning, precis som om ingenting märkvärdigt har hänt, så fortsätter de att måla upp sitt poplandskap. De har ingenting att bevisa för vad som än kommer ut efter ett 40-årigt uppehåll, så kommer ändå de gamla favoriterna att vara för evigt.
Så oavsett om förväntningarna är orimligt höga eller löjligt låga så har det ingen betydelse i det stora perspektivet. Desto trevligare då att skivan landar med en tillbakablickande åtrå kontrat med en samtida besinning. Här samsas mångfasetterade discodängor med glammiga popmontage och för de som finner julen fröjdefull även en liten näpen julsång.
ABBA understryker sin tidlöshet med inledande I Still Have Faith In You som framstår som det modigaste och mest emotionella ögonblicket på skivan. Anni-Frid går till verket och deklarerar sin bestående tro på livet efter alla dessa år. Melodin försäkrar och firar på ett ömsesidigt sätt att alla fyra är förenade och att de bibehåller sin övertygelse och delar de gemensamma minnena.
Agnetha introducerar Don’t Shut Me Down med ackuratess. Bara den inledande lyriken med de lekande barnen i parken är i sig själv ett vinnande koncept som har använts förr (Chicago 1970 Make Me Smile). Lägg därtill musiken som både bekräftar ABBA:s status som legendarer och att dansgolvet är enda realistiska tillflyktsorten.
En annan låt som skapar ryckningar i extremiteterna är Keep An Eye On Dan. Bidragande orsak är att Benny och Björn är två av de mest talangfulla låtskrivarna i pophistorien. Accentuerat här med den vagt oförutsedda anspelningen som ändå glimmar så tydligt när den väl blir hörd. Perfekt arrangerad med vindlingar på en bädd av ovanliga musikaliska val. En avslutande touch av SOS kröner verket.
Den andaktsfulla finalen Ode To Freedom är mäktig med sina klassiska strofer. Anni-Frid och Agnetha sjunger fullt ut med den unika klangfärgen som bara deras röster kan skapa tillsammans. Som drottningar med en aktningsvärd ålder lämnar de över arvet till den nya generationen att beträda balrummet med musik som är ständigt ung.
Även om medaljskörden på Voyage inte är lika stor som på sjuttiotalets skivor, så är det ett värdigt sista kapitel på en osannolik popsaga. Få grupper om ens någon har gett mänskligheten en sådan lycka som ABBA med sina musikaliska kreationer. Det här sista farvälet var precis vad vi behövde. Tack för musiken.
Johanna Platow Andersson (sång) och Nicke Andersson Platow (trummor) presenterar stolt Lucifers fjärde skiva.
Föga överraskande är det classic rock som gäller, ofta med en textmässig twist av det ockulta slaget. Sistnämnda är ett givet inslag i Johannas låttexter och det passar fint till rösten som liksom svävar fram för att emellanåt visa prov på en vilja att inte vilja infoga sig i låtmelodin. Det gör sången snäll och kaxig på samma gång vilket skapar dynamik.
Classic rock var det ja. Att lista alla influenser som kokats ihop till den mustiga musikgryta som är Lucifer skulle ta upp hela recensionsutrymmet. Jag skojar inte!
Men okej, tänk 70-talsrock/hårdrock som bas, krydda med aningens 60-tal och en liten gnutta modernare tongångar och toppa med klassisk heavy metal.
Lucifer IV låter riktigt bra utan att bli klinisk. Alla instrument och sången delar på utrymmet i kamratlig anda och det är en ren njutning att lyssna i hörlurar eller på högsta stereovolym. Livekänsla förstärkt med studioteknikens fördelar.
Lucifer formligen basunerar ut att allt som gäller bandet är genomtänkt; musik, låtordning på skivorna och skivornas omslagslayout, musikvideos, merchandise och så vidare. Bara det att skivan släpptes Halloween-helgen säger allt.
Archangel Of Death agerar ”halvsnabb” (hård)rocksöppningslåt med det ettriga gitarrsolot som pricken över i.
Wild Hearses tar sin början i light doom-stil men drygt halvvägs tar låten fart när ett gitarrsolo tar vid följt av ett mer drömlikt parti och mina tankar går till Black Sabbath. Helt klart en låt som växer för varje lyssning och en stark kandidat till ”bäst på skivan”.
Crucifix (I Burn For You) har en närmast poppig refräng och det är lätt att förstå att den agerat singel med tillhörande läcker video. Men nog är refrängen i tjatigaste laget?
Bring Me His Head har ett skönt (hård)rockigt driv och fastar i mitt huvud efter bara en enda lyssning. En personlig favorit!
The Funeral Pyre är en kort och lugn akustisk ”paus” och förstärker den cineastiska känsla som jag alltid får när jag lyssnar på Lucifer. Men låten är för kort!
Louise är lite väl släpig och enahanda och i mina öron är det bandets akilleshäl; de är som vassast när de har lite mer drag under galoscherna.
Nightmare går i samma stil som Louise men lyfts till högre höjder tack vare en extra inspirerad sånginsats av Johanna.
Avslutningsvis vill jag komma med ett lyssningstips:
Förutom på en konsertscen nära dig gör sig Lucifer bäst när musiken avnjuts med låttexterna i högsta hugg – för att på riktigt komma in i deras värld.
Nu återstår det bara att allt ska återgå till det normala, det vill säga Lucifer live.
