Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Jordnära sväng med hög mysfaktor

mississippi

North Mississippi Allstars ”Up And Rolling” (New West/Border)

Deras nya skivsläpp är ett lysande soundtrack av Mississippideltat. Man nästan känner den fuktiga värmen från floden i musiken. Det flyter på med en mixad jambalaya av blues, soul och funk.

Albumet skulle kunna vara inspelat i ett plåtskjul nere vid floden eller i ett väl använt garage invid ett bomullsfält. Gitarrer och trummor ger ett tungt bottensväng. Orgel och elpiano smyckar det hela och fyller på och stöttar.

Det vokala är ett litet kapitel för sig. Gitarristen Luther Dickson sjunger tillsammans med olika kvinnliga vokalister, bland annat Mavis Staples. Detta gör att musiken känns lätt och småtrevlig att lyssna på.
Dessutom gästar gitarristerna Jason Isbell och Duane Betts och då glöder det lite om gitarrerna och orgel och el piano ligger och småpyr under ytan.

Musiken smålunkar fram småskaligt. Svänget sitter på ett lite yxigt sätt. Det är jordnära och passar att lysa upp mitt höstmörker.

Bengt Berglind

21

10 2019

Röksignaler som når ända fram

blackoata

Black Oak Arkansas ”Underdog Heroes” (Cleopatra/Border)

2019 har varit ett år av överraskningar och det bekräftas inte minst av att Black Oak Arkansas återvänder efter att ha varit osynliga för blotta ögat med nytt komplett material i 30 år. Då var det skillnad på det glada 70-talet när LP-skivorna stod som spön i backen och de spelade i samma division som The Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd.

BOA har sedan gammalt en förkärlek för covers och det är inget undantag nu heller när de trots så många års frånvara inleder skivan med en version av Allan Parsons Don’t Let It Show. Det må ändå vara förlåtet för grundaren Jim “Dandy” Mangrum med sin fulla auktoritet ger sången en ny dimension till knappt igenkännbar och att David Flexer sätter ett gitarrsolo som hämtat från en annan galax.

Titelspåret personifierar bandet till fullo med sin oborstade sydstatsrock i ohelig allians med sedeslös blues. I Channeling Spirits droppar namnen in på legender i salig åminnelse. Alltifrån Elvis Presley och Chuck Berry till Randy Rhoads och Dimebag Darrel. Mangrum talsjunger och väser på ett sätt som om det var första gången människan hörde det talade ordet.

Samantha B. Seauphine fyller på med sin sånginsats i The Devil’s Daughter som mycket väl kan vara en självbiografi. Texten är barnförbjuden för personer under 15 år enligt sedlighetsrotelns regler och förordningar. Vi andra kan bara luta oss tillbaka, ta ett stadigt tag i armstöden och hoppas på att vi inte blir inblandad i sagda förehavanden. Johnnie Won’t Be Good är en känga åt nutidens Rock ’n’ Roll som har en del att lära. Jag instämmer till fullo.

Märkliga saker händer. I Arkansas Medicine Man väcks indianhövdingarna Geronimo och Crazy Horse åter till liv. Det viftas med hartassar, hästskor och onda ögat-amuletter i lägereldens sken. Det är inte så lätt att värja sig för mystiken och eldkraften. Som ett spöke i 3D format uppenbarar sig också gitarristen Shawn Lane (1963-2003) med ett förinspelat gitarrsolo i Do Unto Other. En mirakelman på sin tid som kunde spela snabbast av dem alla.

Captain Beefheart’s ande vilar över det särpräglade skapandet och det ger alltid en halvpoäng extra. Lyriken kan mycket väl vara en mästares profetia, men också en galnings dagbok. Strunt samma. Skillnaden är ändå hårfin. Musiken är av äkta vara med influenser från den gamla goda tiden och Mangrums framträdande, allt ifrån karaktärsskådespelare och lodis till rockstjärna är magnifik. Jag är nöjd med reinkarnationen. Idag hissar jag sydstatsflaggan och hoppas att jag inte är ensam i det åtagandet.

Thomas Claesson

07

10 2019

Tidlöst mästerverk

lana

Lana Del Rey ”Norman fucking Rockwell” (Polydor/Universal)

Lana Del Rey (Elizabeth Woolridge Grant) – drottningen av california noir-pop verkar totalt besatt av amerikansk bitterljuv nostalgi och har sålunda ej helt överraskande döpt sitt nya album till ”Norman fucking Rockwell” efter den amerikanske illustratören som verkade under 1900-talet och var en slags amerikansk motsvarighet till vår Carl Larsson. Ja, Rockwell var en grafisk skildrare av den amerikanska idyllen och drömmen. Lana Del Rey kontrasterar dock förstås i förhållande till idylliseringen – då hon istället visar på sprickorna i fasaden och det mörker som sipprar fram ur våra rädslor, mardrömmar och samhällets frånsida. (Och trots popkontexten gör hon stundtals detta också på ett så genomgripande sätt att inte ens de bästa och tuffaste black metal-banden kommer i närheten av denna kraftfullhet.)

Efter att Lana Del Rey kom med genombrottsalbumet ”Born To Die” (2012) har det kanske inte riktigt lyft i skivväg, dock. Men på nya plattan känns det som allt sitter helt som det ska. Inte minst sjunger Lana Del Rey bättre och finare än någonsin. Ja, sången är närmast magiskt. Nu är det här inte någon partyös-platta utan en mycket lågmäld skiva genomsyrad av melankoliska stämningstillstånd (vilket inte alla kommer gilla) – det som Lana Del Rey är så skicklig på. Albumet kan räknas som ett mästerverk, tänker jag. Själv ser jag, alltsedan genombrottet, Lana Del Rey som en slags räddare av den sentida popen. Trots att det hon ger oss är allt annat än nytt. Men det är kanske just därför. Det handlar om tidlös klassisk fucking kvalitet, helt enkelt.

Lyssna på: ”Norman fucking Rockwell”, ”Fuck it I love you”

Henric Ahlgren

18

09 2019

Lustfylld flower power-popfolkrock

children of the sun

Children of the Sün ”Flowers” (The Sign Records/Sound Pollution)

Sången är det som gör starkast intryck på värmlänningarnas debutskiva. Sällan eller aldrig har mina hörselgångar förförts av ljuvare sångmelodier och att enstaka ord vid väl valda tillfällen betonas lite extra är läckert gjort. Lyssna bara på Her Game och Emmy.

Children of the Sün gör lustfylld popfolkrock på ett sätt som gör att det känns som att den alltid har funnits och alltid kommer att finnas.

Låtarna är på en och samma gång retro och tidlösa. Produktionen lånar friskt från 60- och 70-talet samtidigt som den är modernt knivskarp och välljudande.

Igenkänningskänslan är stor. Ofta kommer jag på mig själv med att tänka att jag har hört den eller den detaljen tidigare. Det finns ekon av tidiga Fleetwood Mac och Heart, liksom Janis Joplin och i viss mån Jimi Henrix men framför allt The Doors. För att bara nämna några.

Ändå känns inte en ton på hela skivan karbonkopierad. Inspirationskällorna har sammanfogats på ett originellt och snillrikt sätt till en i det närmaste egen stil med – förmodar jag – målet att trampa upp en egen stig.

Bandets gemensamma uttryck känns lustfyllt och Flowers genomsyras av något svårförklarat glädjefullt i stil med ”glöm alla problem och bli ett med naturen”. Flummigt? Tja kanske, men heller inte det minsta konstigt med tanke på att reklambilderna på de åtta bandmedlemmarna formligen skriker flower power.

Just detta med flower power må av många (de flesta?) förknippas med USA, men värmlänningarna kidnappar konceptet och förser det med ett ljudspår som för tankarna till en blomstrande sommaräng.

Att välja ut en låtfavorit är inte det lättaste men om jag måste så är Sunchild mitt val. Den har en oemotståndlig refräng och jag gillar att trummorna spelar en stor roll med flitigt förekommande ”cymbalmarkeringar” (under de lugnare partierna).

Givna låtfavoritutmanare utöver tidigare nämnda Her Game och Emmy är den magiskt trollbindande titellåten och den lekfulla avslutningen Beyond The Sun.

Magnus Bergström

09

09 2019

Taktfast boogierock med kvalitetsstämpel

statusquo

Status Quo ”Backbone” (Ear/Playground)

betyg 3

Inledande Waiting for a woman känns direkt mesig. Bettet från förr är som bortblåst – och det är förstås inget konstigt med det. Hade det funnits en ungdomens källa hade Francis Rossi med manskap givetvis druckit sig mätta i den, men nu är det som det är.

Glädjande nog tar det sig redan i andra låten Cut me some slack som rent utav hade platsat på någon av de glada 70-talsskivorna, vilket även gäller titellåten Backbone. Skönt trallvänliga I see you’re in some trouble är istället ett bra exempel på när sentida Status Quo faktiskt får till det.

Nog känns det lite konstigt med en Status Quo-skiva utan Rick Parfitt (vila i frid) för första gången sedan 1968 års Picturesque matchstickable messages from the Status Quo. Men hans frånvaro har egentligen inte påverkat skivinnehållet i någon riktning.

Backbone överraskar inte; det är ”gubbrock” av medel till bra klass och låtarna är som som klippt och skurna att framföras live för välbehövligt extra sting.

Det finns säkra kort och så finns Status Quo. Kvalitetsstämpeln är lika given som att lyssnarna inte kan låta bli att stampa takten.

Magnus Bergström

06

09 2019

Vilda västern är ej som förut

texash

Texas Hippie Coalition ”High in The Saddle” (Entertainment One)

Texas Hippie Coalition slår upp saloondörrarna och stampar med bootsen så att sporrarna går i spinn. Med understöd av styvnackad stadga och en stapel full av Marshall blottläggs ett praktfullt kackalorum av rustika klichéer. Precis som det anstår ett band från Grayson County, Denison, Texas.

Flower Power – rörelsen med blommor i håret har blivit ersatt av sydstatsfriterad metal med destillerade drycker, kokta cajunkräftor, ett och annat skott i luften och ett sjuhelsikes hullabaloo. Kalla dem laglösa hillbillies eller bara laglösa i största allmänhet.

Om du någonsin beslutar dig för att bli en galenpanna på motorcykel så är Tell It From The Ground helt säkert det ultimata temat för farlig, benknäckande dårskap med rytande motor. En sång för en sann hjälte eller i alla fall en påstådd sådan.

Å andra sidan låter Dirty Finger precis som du tror att det skall låta. Speciellt om du är en version av dig själv som har löst hängande byxor, ovårdad frisyr och en tro på att det går att brotta ner en åsna med bara händerna.

Blue Lights On är ljudet av fruktan som dyker upp som något du varken sett eller hört tidigare, men det är bara en skenande pickup som flyr undan från ett polisuppbåd i ett moln av damm.

Tongue Like A Devil kan uppfattas som om djävulen själv är i bandet eller åtminstone är dess manager. Big Dad Rich’s bisonröst bidrar i allra högsta grad till den diaboliska känslan.

Tillhör du dem som bär en Clint Eastwood-poncho och är försedd med en Smith & Wesson, men ändå missar en silverdollar i luften på 15 yards så ger Bullseye många värdefulla tips i att utvecklas vidare. En pedagogisk countryinfluerad ballad i medelsakta gemak som drar i de rätta trådarna.

Att slå i albumets tio 2-tums elförzinkade ankarspikar utan att kröka en enda en är en bedrift. Kanske är det för att titlarna är självförklarande, kanske på grund av uppväxt, tradition och musikalisk begåvning, kanske är det tack vare slägghammaren på 1,5 kg.

High In The Saddle är en magnifik skiva i all sin enkelhet. Den utstrålar en varm, familjär och positiv stämning. Med alla sinnesintrycken fortfarande i behåll så framstår det som om den siste tappre mohikanen hade fullständigt rätt. Vilda västern är ej som förut.

Thomas Claesson

Red. Anm. Alla ord är sanna här. Mer eller mindre.

23

08 2019

En osviklig känsla för melodislingor

waterboys

Waterboys ”Where the action is” (Cooking Vinyl/Playground)

Mike Scott har rösten, den musikaliska känslan och när han får till det i låtskrivandet kan det uppstå magi. Mike Scott som är Waterboys anfader har även gjort det rent motsatta. Han har flirtat med amerikansk radiorock och testat både det ena och det andra. På detta album får vi uthärda ett rapförsök som inte gör någon glad, varken rapälskare eller trogna Waterboysvänner.

Men när Mick Scott gräver i den anglosaxiska rockhistorien och mixar detta med myter och historier från Irland och Skottland vet vi att magi kan uppstå. Han har också under stunder av kreativitet en osviklig känsla för melodislingor som på albumspåren On my time on earth, Out of this blue och Right side of heartbreak.

Albumets definitiva höjdpunkt är 9 minuter Piper at the gates of dawn, där mr Waterboy mässar sin keltiska soulmässa i samma divison som Van the man.

London Mick är en trevlig Clashpastisch och titelspåret Where the action is bygger på en soullåt får sextiotalet.

Som helhet ett avslappnat och skönt album från Waterboys, med några få undantag som rapförsöket.

Bengt Berglind

19

08 2019

Soft, drömskt och svävande somrigt

springsteen

Bruce Springsteen ”Western Stars” (Columbia/Sony)

Precis som flera andra av de åldrande digniteterna inom poulärmusiken som t.ex. Bob Dylan, Rod Stewart m.fl. har nu Bruce Springsteen på nya egna plattan ”Western Stars” också gjort en påtaglig resa tillbaka till den musiken han hörde på radion i barndomen/ungdomen och sådant som spelades hemma av modern.

Och det han framförallt lyfter fram är poporienterad country och elegant Californiapop i stil med Glen Campbells älskansvärda låtskatt och Jimmy Webbs utsökta låtskriveri. Med andra ord inte den 50-talsrock eller episka soul som man annars vanligtvis kanske tenderar att förknippa Springsteen med. Och allt materialet är egenskrivet

Det här är soft, drömskt och svävande somrigt, till en del en slags nattmusik, med en melankolisk bitterljuva känsla av svunna tider – lite som ett gammalt patinerat vykort från en fin minnesvärd resa för länge sedan. Eleganta stråkarrangemang parat med akustiska gitarrer. Genomgående strålande sånginsatser.

Det blir inga direkta hitbetonade låtar som sticker ut, men sammantaget bjuder Springsteen med ”Western Stars” ändå faktiskt på en av sina främsta lyssningar sedan storhetstiden på 1980-talet. Albumet har en magnifik förtjusande karaktär och passar alltså inte minst perfekt att spela nu under denna säsongen.

Henric Ahlgren

28

06 2019

Har sina rötter djupt i den värmländska myllan

möra per hopp

Môra-Per ”Hopp om liv” (Egen release)

På sitt sjunde album Hopp Om Liv fortsätter det Arvikabaserade bandet att mixa visa, folk och rockmusik med en varm värmländsk touch.

Det som bandet själv kallar ”Môra-Perdängor” och som är mer lyckade under livespelningar, blandas utmärkt med det lite mer lugna och eftertänksamma låtmaterialet där för mig texterna står i fokus.

Kärleken bad oss stanna, En bön för en far, Tystnaden och Stillheten och Tihola är några av albumets höjdpunkter där text och melodi är i en ren harmoni.

Vägen ut, Fin tid, Ett jävla år och Hopp om liv är låtar som i sommar  kommer att ha både allsångs- och sommarplågapotential på Möra-Pergiggen.

Hopp Om Liv är mer välproducerat än tidigare med hjälp av Johan Johansson. Gitarrer och trummor ligger längre fram i mixen. Stråkarna får nu spela andra fiolen. Om detta kan man tycka olika.

Fortfarande är vi tacksamma att bröderna Eriksson och bandet har sina rötter djupt i den lokalt färgade värmländska myllan och storskogen där vemod, melankoli och en lätt svartkantad humor får fritt spelrum. Så här kan de hålla på ett bra tag till. Kanske inte till man ”bär dom ut med fötter först ” men ett bra tag till.

Som ett sidoprojekt undrar man stilla hur det skulle låta om Möra-Per skulle ge sig på att tolka andra värmländska låtskrivare och poeter. Det finns en del att välja på. Som det är nu ger oss Möra-Per Hopp Om Liv – det är inte så dåligt !

Bengt Berglind

20

06 2019

bruce hornsby

Bruce Hornsby ”Absolute Zero” (Thirty Tiger/Border)

Bruce Hornby slog igenom med en jättehiten Thats the way it is på åttiotalet. En låt med bländande pianospel och en melodi som klistrade sig fast och fortfarande kan dyka upp på till exempel den eminenta sportradion.

Bruce vandrade vidare med ytterligare några melodiösa radiohits tills han värvades till Greatful Dead där han spelade under ett stort antal år. Sedan dess har han utforskat både jazz och den amerikanska folkmusiken.

Absolute Zero är ett album där Hornsby tar ytterligare steg ut i ett musikaliskt outforskat landskap. Visserligen finns hans klassiska och jazziga pianobakgrund där som en garant, sången likaså.

Han använder Jack de Johnettes trumrytmer, skriver musik med Bon Iver och samverkar med kammarsextetten yMusics intrikata stråkarrangemang.

Absolute Zero är ett album som kräver att du lyssnar koncentrerat. Gör du det kommer du att finna en musiker som prövar och testar sina gränser. Gör du detta som lyssnare kommer det att ge dig ett rikare musikliv, Thats the way it is !

Bengt Berglind

14

06 2019