Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Soundtrack till höstmörkret

paulweller

Paul Weller ”True Meanings” (Parlophone/Warner)

”True Meanings” är Paul Wellers 14:e soloalbum och det 26:e studioalbumet i karriären. Den f.d. The Jam-sångaren har, likt Robert Plant från Led Zeppelin, efter en era i prominent och stilbildande band fortsatt på en intressant och smakfull väg som soloartist och gett ut flertalet magnifika soloplattor och tycks bara ha blivit starkare och mer själfylld med årens gång. Lite som ett bra årgångsvin ungefär, om man vill vara extra klyschig. Integritet och högkvalitet är några nyckelord i sammanhanget.

Nya plattan spelar i samma liga som Wellers tidigare mästerverk ”Wild Wood” (1993), ”Stanley Road” (1995) och ”22 Dreams” (2008). Det är mestadels akustiskt – stålsträngade gitarrer, softa stråkar och sång – och med en drömsk stämning. Sådant här skulle kunna bli kletigt, men Weller är förstås av det rätta virket. Chill och kontemplerande melankolisk musik med både brittisk soultyngd á la mods-stil och samtidigt klassisk engelsk folkmusikkänsla. Lite ungefär som en hybrid av en slags akustisk version av Small Faces – ihop med förslagsvis Nick Drake eller Fairport Convention. Utsökt alltså!

Ja, skivan är i mitt tycke perfekt som soundtrack i det höstmörker som nalkas allt mer. Man kan tända ett ljus, luta sig bakåt i soffan och sätta igång musikspelaren. Det är överhuvudtaget svårt att hitta mycket annat inom populärmusiken av idag som har en sådan genuin stilfull pregnans som ”True Meanings”. Alltså blir detta album mitt främsta val och sällskap i lurarna de närmaste veckorna, helt enkelt. Det kommer inte mycket jättespännande nytt från de brittiska öarna nuförtiden. Men en del av de gamla rävarna kan fortfarande. Och stort tack för detta!

Lyssna på: ”Movin on”, ”The Soul Searchers”, ”Aspects”.

Henric Ahlgren

03

10 2018

Richard har pluggat in igen

richard thompson 13 rivers

Richard Thompson ”13 Rivers” (Proper/Border)

Låt det sägas med en gång att Richard Thompson är en favorit som sedan Fairport Conventiontiden fram till idag rankas som husgud. Nåja, en sanning med modifikation då de senaste albumen väl inte har varit av den höga standard man är van.

Där har det fattats de välkända meloditeman som andas och doftar lite engelsk folkmusik, en strimma vemod och en snygg melodihook. Lyckligtvis är de nu tillbaka i stor skala.

Lyckligtvis har Richard hittat tillbaks på detta nya fullmatade album.

Inledande The Storm Are Coming… är nog det bästa Richard totat ihop på senare år. Här finns både dramatik och skönhet som inramas av hans gitarrspel som är så eget och så inbjudande att lyssna på för det skiljer sig så radikalt från andra gitarrister i dag och i går. Det här elektriska albumet är fyllt av utmärkta Richard Thompsonkompositioner.

Både solon och alla små instick och gitarrfigurer som byggs in i låtarna är en sann njutning. De förstärker och understryker både text och melodi.

Efter att ha städat upp i sin låtskatt med två akustiska album med favoriter från tidigare album har Richard Thompson pluggat in igen. Med bravur.

Bengt Berglind

02

10 2018

En sann musikromantiker

citizenk

Citizen K ”III” (Paraply Records/hemifrån)

Citizen K III är Klas Qvist som än en gång samlat musiker omkring sig och spelat in. Denna gång i Studio PGA, Borås där han spelar de flesta instrumenten. Han har skrivit och arrangerat allt själv. Med sig i studion har han: Andreas Holmstedt som är skivans producent och spelar trummor på spår 9, Andreas Thulin kör och blåsinstrument, Kim Gunneriusson trummor, Franz Ottmar Äckelmann samt Markus Larsson orgel.

Det här är andra skivan av Citizen K som jag recenserat på nyaskivor.se. Man kan väl säga att det är en fortsättning på ett vinnande koncept. Klas är i mitt tycke en sann musikromantiker som på ett mycket skickligt sätt väver fram harmonier från den engelska 60-tals eran. Denna gång Beatles och Pink Floyd med flera. En skiva jag varmt rekommenderar. Låtar att börja med: True Companions, Toolmaker´s Daughter och Oceans Call.

Börje Holmén

28

09 2018

En fortsättning på den inslagna vägen

kiss make better

Carrington MacDuffie ”Kiss make better” (Hemifrån)

Carrington MacDuffie är tillbaka med en fullängdare och det är hennes tredje skiva som jag recenserar här på nyaskivor.se så därför kommer det inte någon närmare presentation.

Kiss Make Better är väl egentligen en fortsättning på den inslagna vägen både musikaliskt samt i uttrycket och som vanligt är hon omgiven av riktigt bra musiker. Den nya skivan ska lanseras med en vårturné i Europa där Paris, Luxemburg, Belgien, Holland, Tyskland, Österrike, England och Skottland är representerade.

Låtar att börja med: Kiss Make Better, Red Kiss, Blue Halo 0ch Come For Me.

Börje Holmén

18

09 2018

‘Alltså, vilken livespelning!’

son of

Son Of The Velvet Rat ”The Late Show” (hemifrån)

Son Of The Velvet Rats nya fullängdare är en liveinspelning från The Late Show, Rhiz Vienna Austria. Detta är Georg Altziblers Son Of The Velvet Rats sjunde CD. Bandet består av Georg Altziblers sång & gitarr, Dominik Frejan piano, Heike Binder sång & orgel & dragspel, Felix Kryger trummor och Muck Willmann trummor. Den förra skivan Dorado är recenserad på denna hemsida så därför ingen närmare presentation.

Det är ett kärt återseende och dessutom live vilket lyfter några tidigare låtar ett snäpp ytterligare. Jag var imponerad av förra skivan men här har man krympt ner bandet till fem medlemmar och på det sättet skapat en tätare livestämning. Jag tyckte att Dorado-skivan lät lite Mark Knopflerbetonad men på den nya låter det mera likt Bob Dylan.

Låtar att börja med: Little Flowe lägger ribban på en känslosam nivå och sedan Lovesong No9 och Do You Love Me?  Resten är fortsatt njutning – alltså, vilken livespelning!

Börje Holmén

10

09 2018

Jämna och samsjungna

lynnes

The Lynnes ”Heartbreak Song For The Radio” (hemifrån)

The Lynnes är Lynn Miles och Lynn Hanson båda kommer från Kanada där de är välmeriterade sångare och låtskrivare var och en på sitt håll. Lynn Miles har släppt 14 album och Lynn Hanson har släppt 6 album och som duo har de nu släppt sin första skiva som de har turnerat med. Med sig i ensemblen i studion har de den prisbelönta gitarristen Kevin Breit som spelat med bla. Norah Jones, K.D. Lang och Rosanne Cash.

Ska man jämföra med andra kvinnliga duos tycker jag att det finns likheter med Indigo Girls som också är mycket samsjungna. Indigo Girls är dessvärre mycket ojämna i sin produktion med ca två låtar per skiva som är riktigt bra medans The Lynns har lyckats bra med åtta av tio som jämförelse.

Låtar att börja lyssningen med: Cold Front, Blame It On The Devil och Heavy Lifting.

Börje Holmén

22

08 2018

Konsten att åldras med värdighet

daltrey

Roger Daltrey ”As Long As I Have You” (Polydor/Universal)

Fjärran är glansdagarna då The Who hade herraväldet över rocketablissemanget. Att den brittiska invasionen var ett faktum i slutet av 60-talet rådde ingen tvekan. Hur skulle man annars kunna tolka det när Daltreys sladdmikrofon svepte likt rotorbladen på en helikopter i takt med ”Pinball Wizard” och Townshends väderkvarnsrörelser mynnade ut i en totalt utbränd gitarr?

Ett kvarts sekel efter förra soloskivan lyser himlen upp igen och frid infinner sig. Daltreys långvariga ryktbarhet som durkdriven överdängare mynnar ut i en charmerande skiva med nostalgins innersta attribut. Sannerligen en lycklig tilldragelse som inte kan lämna någon oberörd.

Med Townshend på ett halvdussin låtar, en brassektion och en gospelkör från himlen sänt blir de 11 melodierna varav de flesta covers som en stilfull vision av ljus och hopp. Lägg därtill att högt över allting annat reser sig på bakbenen enhörningen Daltreys extraordinära röst som sällan eller aldrig har varit mer uttrycksfull.

Just därför känns de gamla minnena som Daltrey väcker till liv värda att begrunda. Tiden vrids över 50 år tillbaka i den upplyftande titellåten som Daltrey sjöng första gången redan innan The Who bildades. Lägg på ytterligare 10 år och vi hamnar på ”Out Of Sight, Out Of Mind” och den storslagna känslan infinner sig.

Den lätt modifierade Dusty Springfield låten ”Where Is A Man To Go?” känns som klippt och skuren för Daltrey. ”Dooda-dooda-dooda-dooda-ay” – refrängen är svår att skaka av sig. Stephen Stills uppsluppna ”How Far” är en annan ögonsten som inte passerar obemärkt.

Hyllningen till dottern i ”Certified Rose” hänger länge i luften och den sköra ”Into My Arms” behandlas lika varsamt som en vaggvisa. Mer luft i lungorna blir det i ”You Haven’t Done Nothing” och ”Get On Out Of The Rain” som visar att de gamla takterna sitter kvar.

I tider som dessa när skvalmusik pumpas ut i etern i parti och minut är det förlösande med en klasskiva av rang. Till de sista entusiasterna som kan sin läxa är ”As Long As I Have You” inget annat än en skänk från ovan. Varför inte unna sig en stunds helbrägdagörande soul av en man av börd som inte har något mera att bevisa? Ja, säg varför inte?

Thomas Claesson

20

08 2018

Variation intill galenskap

paul2

Paul Messinger ”America 2.0” (hemifrånbetyg 3

Paul Messinger ”Love Will Find You: 9 Degrees Of Relationship” (hemifrån

Paul Messinger America 2,0 Assorted Tales And New Myth.kom 2017. Paul är en poet, låtskrivare sångare och instrumentalist som kommer från New York flyttade till North Carolina. Med sig i studion har han ett tiotal medmusikanter.

Pauls Amerika 2,0 har fått lysande recensioner från många håll. När jag först hörde skivan slogs jag av likheten mellan Paul och Bootsy Collins, sångare och bassist. Bootsy spelade med James Brown men startade eget och behöll funkstilen. En annan tydlig likhet är Frank Zappa som i sina värsta utsvävningar påminner om Spike Jones, amerikansk musiker och orkesterledare mm. Dessa herrar har variation intill galenskap i musiken som kan vara jobbig att ta till sig. Paul skall man lyssna på många gånger för att han komma till sin rätt men allt handlar ju om en dosfråga. Låtar att börja med: America, The Speaker och A Little Faith.

Pauls nya skiva är en fortsättning på den inslagna vägen även om den nu är lättare att ta till sig och inte så brokig som den förra. Även denna har som den förra några riktigt bra låtar som Love Will Find You, Matters Of The Heare och One Day At The Time.

Börje Holmén

09

08 2018

Sångfantom bjuder på må bra-recept

paul rodgers

Paul Rodgers ”Free spirit” (Quattro Valley/Border Music)

Royal Albert Hall i London, sångfantomen Paul Rodgers och 16 mer eller mindre klassiska Free-låtar. 77 minuter av den varan är ett må bra-recept som heter duga.
Hela härligheten förpackad i en trevlig digipack med ett mycket informativt häfte med historik etc.

Det luftades låtar som aldrig tidigare framförts live (!) och av dessa är känslofyllda Love you so det starkaste kortet.
All right now och Wishing well? Tja, de är med all rätt klassiker men just på grund av det känns de tyvärr aningen sönderspelade, även om de som här framförs alldeles ypperligt.
Nämnda låtar kan inte mäta sig med de urstarka rocknumren Little bit of love, Ride on a pony, My brother Jake (som inleds smakfullt med en liten dos Für Elise) och undertecknads personliga favorit Fire & water.
Småsega Woman ger däremot trots gitarrsolospel med klös inte direkt någon vitaminjektion, om jag säger så.

Free spirit får tankarna att vandra iväg till en ljum sommarkväll med något gott att äta och trevligt sällskap. Varför inte på Sweden Rock Festival?

Magnus Bergström

29

06 2018

Ett steg i rätt riktning

love on drugs

Love On Drugs ”Solder” (Paraply/Hemifrån)

Love On Drugs är här med en ny skiva. Frontfiguren även denna gång, Thomas Pontén, har bytt ut några medlemmar och vidareutvecklat soundet. Förra albumet, I think I’m alone now, finns recenserat på denna hemsida och var en hyllning till en avliden musikkollega till Thomas. På denna skiva har han med sig: Martin Lillberg på trummor, Krister Selander bas, Anders Göransson keyboard, Pi Jacobs bakgrundvokalist, Joel Lundberg stråkar, Martin Lillberg stråkar, Tobias Andersson  & Henrik MacGregor, Kristina Lindgård stråkar och så är det Thomas Pontèn på gitarr och sång.

Den tidigare skivan var stundom ganska mörk varvat med gladpop och lite americana. Denna är väl också varierad men utan det mörker den föregående hade. Vad som slår mej är att Thomas röst påminner om John Lennon på några låtar som ju inte är negativt på något sätt men också Neil Young. Jag tycker att albumet är ett steg i rätt riktning.

Låtar att börja med: Scar, At The Rainbow´s End och förstås Gone Away.

Börje Holmén

28

06 2018