Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Trippelgitarrer och stämsång i Eaglesklass

outlaws

Outlaws ”Dixie Highway” (Steamhammer/Border)

När albumets låtar heter Dixie Highway, Rattlesnake Road och Southern Rock will never die, så råder ingen som helst tvivel om att det handlar om Sydstatsrock.

Outlaws med 45 år bakom sig bryter inga nya marker i musikhistorien men det svänger och är fullt drag under bootsen.

Här finns det typiska för bandet med dess trippelgitarrer och stämsång i Eaglesklass. Dessutom en hel hög av bra låtar som håller bra att sitta och slölyssna till. Under tiden blir i alla fall jag på bra humör.

Då ska med rätta inflikas att det funnits en förkärlek för band som Allman Brothers, Doobie Brothers och några till.

Mossigt och urbota gammalt hävdar nog flertalet Spotifyknaprare och byter låt efter 12 sekunder. I det sammanhanget känner jag mig som en outlaw och tar hellre en tripp på Dixie Highway.

Bengt Berglind

27

02 2020

Tredje gången gillt

flyingcolors3

Flying Colors ”Third Degree” (Mascot/Music Theories/Warner)

Flying Colors är ett band som egentligen inte skulle finnas, men när medlemmarna väl sammanstrålar så blir det ett resolut om än splittrat resultat. De kallar sig själva för ett progressivt rockband och det lär ingen betvivla, för det finns sannerligen ingen brist på influenser.

Merparten av låtarna skrevs redan 2016 och den gemensamma skrivarprocessen är den enkla biten. Problemet är att organisera upp en sammankomst och komma in i studion för det är inte lätt då alla har så många järn i elden på annat håll.

Såsom ciceron har Casey McPerson all anledning att vara stolt. Dels har han en röst som är få förunnat och dels är han omgiven av professionella musiker som kan få den mest hårdhudade att mjukna. Tre av dem är från det allra förnämsta progressiva rummet och den fjärde normalt gitarrist i ett världsledande rockband.

Det sägs ibland att mindre är mer men det gäller inte More som faller in under rubriken utsträckt hårdrock med sina utstuderade 7 minuter. Mike Portnoy och Dave LaRue vevar igång rytmen och lokföraren McPerson sätter igång tågsättet med stegrande fart. Utan att vara släkt med varandra växlar Neal Morse och Steve Morse följsamt in vagnarna på sidospår med assistans av keyboard och gitarr så att det klingar ut i en uppsluppen nöjestur.

Om det är en släng av högmod eller en nyck av en stark drift är osagt, men Love Letter känns malplacerad. Surfpop från sandstränder med badbollar i luften hör inte hemma i sådana här sammanhang. Det kvittar hur mycktet ödmjukhet eller sinne för humor man än kan ha.

Third Degree kommer inte upp i samma klass som förra skivan Second Nature även om det yvas friskt på Geronimo. Det kanske passar bra att gå till attack på det viset så här i juletid. Den maniska basgitarren gör dock att man känner sig fångad i en jazzfusion-fälla med ett bombardemang av enerverande funk.

En del kan tycka att You Are Not Alone är bedårande vacker och har ett budskap att förmedla, andra att vi har hört för mycket av den varan och att den är så smörig att en hel långpanna lätt blir fylld till bredden. Jag tillhör den senare kategorin.

Ett betydligt bättre alternativ om sinnesstämningen skall få sin beskärda del är Cadence. Med understöd av en liten stråksektion böljar de överdådiga harmonierna fram och åter på ett själfullt och upplyftande sätt. Lägg därtill njutningen av att höra Steve Morse’s gitarrslingor glida förbi och upplevelsen blir total.

De anpassade progressiva låtarna Last Train Home och Crawl ger det behövliga lyft som är så tillfredsställande. Bandet, även om det i verkligheten är ett sidoprojekt verkar ha roligt när de träffas och för de som uppskattar en progressiv version av Journey så är ni välkomna. Ni har kommit rätt.

Thomas Claesson

13

12 2019

Småsvängigt sydstatsgung

oneeleven

One  Eleven Heavy ”Desire Path” (Beyond/Border)

betyg 3

Lite smågungig rock med sydstatsfeeling är aldrig fel. En kvintett ärrade musiker från England och USA med gemensam känsla för den musik som skapades av till exempel Little Feat, Grateful Dead och jam gänget Pish  har nu tagit saken i egna händer så att säga.

Det som fungerar främst är det instrumentala handhavandet med tvillinggitarrer och lite skönt pianolir. Där hittar de ibland det gemensamma svänget som våra tidigare nämnda band hade som sitt signum.

OEH håller låtarna föredömligt korta på sitt debutalbum, men de kommer säkert att flyta ut och växa under deras stundande Europaturné senare i höst och vinter.

Det som i mina öron fallerar är bristen på en eller flera bra sångare. Här sköter de den saken själva, men ska sången leva upp och kunna matcha det instrumentala svänget bör nog införskaffas en vokalist av rang.

Det verkar alltid finnas plats för denna småsvängiga sydstatsinfluerade rockmusik. Så varför inte One Eleven Heavy.

Bengt Berglind

03

12 2019

Stabilt hantverk

vanm

Van Morrison ”Three chords & the truth” (Caroline/Universal)

Irländske Van Morrisons andra platta ”Astral Weeks” från 1968 räknas som ett av de viktigaste albumen i musikhistorien. Trots att det alltså är mer än femtio år sedan denna skiva kom är Morrison fortfarande still going strong med sin säregna blandning av jazz, soul, blues, rock, swing – med en närmast mystisk keltisk underton.

Morrison har under loppet av de senaste fyra åren kommit ut med sex album, där några av skivorna varit med helt eget material och en del med inspelningar av standards eller nytolkningar av egna låtar. Alla plattorna har hållit sig på en ”Betyg 4-nivå”, enligt undertecknads tycke. En anmärkningsvärt stark och hög nivå och Morrison är verkligen en av de största inom populärmusiken från de senaste hundra åren.

Förra plattan med helt eget material var utsökta ”Keep Me Singing” från 2016 och nya albumet ”Three Chords & The Truth” har också helt nya låtar och kan ses som en ”companion piece” till förstnämnda. Skivorna håller ungefär samma starka ton och stil, även om albumet från 2016 kanske visade på lite nyare musikaliska sidor här och var.

Ni som fortfarande inte riktigt upptäckt Van Morrison men är potentiella lyssnare och framtida beundrare har en av populärmusikens mäktigaste och finaste guldgruvor att utforska. Ja, många magiska musikupplevelser väntar. Bara så ni vet.

Lyssna på: ”Dark Night of The Soul”, ”You Don’t Understand”

Henric Ahlgren

22

11 2019

En bländande förevisning av svensk tonkonst

flower kings

The Flower Kings ”Waiting For Miracles” (Inside Out/Sony)

Det är en ren fröjd att plocka av papperet på en så omfångsrik och mångsidig bukett av progressiv rock som The Flower Kings erbjuder. Såsom svenska pionjärer och förgrundsfigurer sedan mitten av 90-talet är varje utgåva en högtidsstund för musikälskare av rang. Chansen att få sina önskningar uppfyllda är stora.

Waiting For Miracles är ett dubbelalbum som spänner över nästan en och en halv timme. Inget konstigt med det, men det märkliga är att låtarna är begränsade i tidsomfång. Endast ett fåtal når knappa tio minuter och det är högst anmärkningsvärt i sådana här sammanhang.

De kortare sångerna som exempelvis Wicked Old Symphony med sin lekfulla och gladlynta garnityr bör ha förmågan att locka till sig nya lyssnare. Det är inte nödvändigt att ha gått omkring och burit på en ryggsäck med Emerson, Lake & Palmer i hela sitt liv, även om det gör det lättare att förstå och njuta av musikformen.

Det oemotståndliga pianostycket House Of Cards banar väg för Black Flag som var den sången som först släpptes som singel. Med flaggan på hel stång signalerar grundaren och frontmannen Roine Stolt att den unika definitionen för välmående är intakt.

Miracles For America och Vertigo bringar båda en sann glädje till de som är i besittning av LP-skivorna Fragile och Close To The Edge placerade under bokstaven Y i skivbacken. Smakfulla harmonier, välmående keyboard, knivskarp gitarr och bedårande skönsång är sammantaget ett vinnande koncept i konsten att återuppliva det tidiga 70-talet.

The Bridge är en mycket vacker komposition. Den mystiska atmosfären byggs upp med enkla pianoslingor, akustik gitarr och hänförande sång för att avslutas med ett mäktigt gitarrsolo. För mig är väntan på ett mirakel över. Det finns redan här.

Hela albumet genomsyras av pampiga och omväxlande klassiska strofer från en outtömlig källa av innovativa sångstrukturer. Vare sig man vill åtnjuta musiken i en konserthall med full orkestral sättning eller omsluta sig med ett par hörlurar och sväva bort som mannen från Mars, så uppfyller den sitt syfte. Den grå vardagen förblir ett minne blott. Någonting som fanns, men inte längre existerar.

Thomas Claesson

20

11 2019

Bästa Dylantolkarnas tolkningar

medkropposjäl

Mikael Wiehe & Ebba Forsberg ”Med kropp och själ” (Gamlestans/Border)

Mikael Wiehe är utan tvekan den bästa att tolka Bob Dylans texter. Ebba Forsberg är den bästa att sjunga dessa tolkningar med både inlevelse och elegans.

Mikael Wiehe har tolkat, inte översatt, Dylans texter i många år och sammanhang. På egna soloalbum och tillsammans med Totta Näslund.

Ebba Forsberg har tidigare tolkat både Leonard Cohen och Tom Waits med ett eget uttryck, då också med Mikael Wiehes texter.

Med kropp och själ glänser Ebba Forsberg i versionerna  av Hårt regn, Sara, Kropp och själ  och Det mesta av allt. Hon bär fram dessa texter och melodier med både integritet och värme.

Mikael Wiehe har sina bästa stunder i Välsignad av Gud och Frihetens klockor. Här har hans texter en skarp udd och en politisk klarsynthet som jag tycker fattas hos den unga låtskrivargenerationen i dag.

En liten sur kommentar bara från en inskränkt Dylanman. Nog borde ordsmeden Wiehe kommit på något bättre än Tamburinmannen.

På en scen nära mig i början på november – vi ses där!

Bengt Berglind

08

11 2019

Rockikon med en imponerande röst

leeaaron

Lee Aaron ”Power Soul Rock’n'Roll – Live In Germany” (Metalville/Sound Pollution)

Wow, vilken röst! Att åldras med värdighet är ett slitet uttryck men det måste användas för att beskriva Lee Aaron, vars röst fortfarande låter toppen. Oavsett om det gäller lugna eller riviga partier imponerar hon.

Den kanadensiska rockikonen har tagit tid på sig men nu är tiden kommen för den första liveskivan. Inspelad 2017 på en turné i Tyskland; närmare bestämt i Balingen och Nürnberg.

Givetvis blir låtupplägget som en samlingsskiva, vilket betyder att det är tätt mellan guldkornen som till exempel Rock candy, Metal queen och Powerline.
Undertecknads på förhand största invändning – att börja med en cover på Mistreated – blir efter några genomlyssningar om inte ett utropstecken så näst intill. Lee gör nämligen en smaskig tolkning av Deep Purple-covern, framför allt röstmässigt.

Men det blir lite sämre kring mitten med sömnpillret I’m A Woman och tjatiga Sex with love. Men det handlar ändå inte om några totala bottenlåtar och de får hjälp på traven av Lees rösttoppform.

”No fixes and no tricks”-produktionen/mixen av välmeriterade producenten/keyboardisten John Webster är smaskens. Men ska jag vara petig så kunde publiken ha fått vara med lite mer.

Power Soul Rock’n'Roll känns genuin och framförandet går det inte att klaga på. Musikvärlden mår helt enkelt bra av att Lee Aaron finns i den, inget snack om den saken.

Magnus Bergström

06

11 2019

Kräver sin lyssnare

cave

Nick Cave ”Ghosteen” (Ghosteen/Border)

Nick Caves mörka och för det mesta ödesmättade barytonröst vilar på en bädd av mättade elektronik- och körinslag. En flygel eller en lågmäld fiolstämma kan komma och försvinna.

Det musikaliska temat för Ghosteen påminner om hans senaste album som var en sorgmässa över hans bortgångna son.

Caves röst dominerar ljudbilden på ett vackert och stillsamt sätt. Waiting for you är den del av albumet som är något ljusare i sin framtoning med en lättfångad melodislinga som bärs fram av Caves ljusare röstregister.

Albumet Ghosteen kräver en del men då får man också en del tillbaks. Då framträder de små skiftningar som ger musiken tydligare ramar och innebörd.

Däremot anser jag att det skulle ha räckt med bara ett album och nu hoppas vi att Nick Cave återvänder till den musik som skapades runt albumet Push the sky away. Konstnärssjälen Cave vandrar nog vidare mot nya ljud- och musikupplevelser.

Det ser vi också fram emot.

Bengt Berglind

31

10 2019

Varken vitlök eller spetsad påle hjälper

69 eyes

The 69 Eyes ”West End” (Nuclear Blast)

Hur många gånger jag än trycker på Gothic Rock-knappen så kommer det inte fram något bättre alternativ än vampyrerna från Helsingfors – The 69 Eyes. Så har det varit sedan Angels från 2007 lade världens rockscener för sina fötter med bitande stycken som Never Say Die och Perfect Skin och så lär det förbli med West End.

Glöm återupplivade föreningar av rockband. The 69 Eyes med 30 år i branschen är motivationen att driva dig framåt mot en tillfredställande framtid. Det här är rock som fanns då, är nu och kommer att bestå. Rock som skakar om din kropp, smeker dina sinnen och räddar din själ.

Tystnaden bryts av Two Horns Up och det bör uppmuntra vilken person som helst med nitförsedd läderjacka oavsett ålder och kön. Således en kickstart och en skamlös förnedring av djävulen själv som får lida spott och spe till intonationen av Jyrki 69’s majestätiska basröst och Dani Filth’s nesliga tunga (Cradle Of Filth).

27 & Done borde spelas på varenda radiostation överallt om vi bara hade levt i en sund och rättvis värld. Ett hedrande erkännande till alla musiklegender som föll ifrån vid 27 års ålder. Varningens finger höjs till de som vill uppfylla sina drömmar för mörka krafter kan omintetgöra livets mål.

De obevekliga riffen i The Last House On The Left får dig att permanenta håret och ha din finaste luftgitarr i högsta hugg. Det passar också att vara på sin vakt när den heta spökryttaren Cheyenna gör sin framfart på E 69:an. Hon är en uppenbarelse som är kuslig, men ändå älskvärd med sin karisma. De två gitarrerna eldar upp stämningen till en kärlekskrank romans med något åtråvärt men ändå förbjudet.

The 69 Eyes är inte redo för att stoppas ner i kistan ännu, långt därifrån. Om du vill besöka obskyra honkytonk-barer i källarvalv du inte trodde fanns eller har tillräckligt med mod för att gå på spökvandring, så passar musiken från West End alldeles förträffligt. Bär gärna ett kors runt halsen. Det kan komma bra till pass.

Thomas Claesson

30

10 2019

Känslosam triumf

bert h

Beth Hart ”War In My Mind” (Mascot/Warner)

Beth Harts bekymmer och eviga kamp mot onda andar är väl belysta. Förmodligen är det de verkliga händelserna i livet som föder den exceptionella känslan att kunna skapa förtrollande melodier med känslofulla texter. War In My Mind erbjuder en samling sånger som avslöjar den nakna sanningen på ett öppenhjärtigt sätt.

Med tanke på allt hon har gått igenom är det gripande att se henne sitta vid pianot osminkad och sårbar. Helt annorlunda var samarbetet med bluesrockgiganten Joe Bonamassa som blev inkörsporten till min första kontakt med Hart. I synnerhet uppskattade jag Live In Amsterdam som fördelade gracerna dem emellan på ett strålande manér.

Det tas inga fångar i Bad Woman Blues. Här visas prov på den tuffa och rentav elaka sidan på en kvinna som inte har någon som helst avsikt i att vara god. Ett avsteg mot vad som komma skall, men det ogudaktiga framförandet lär förföra alla vänner av bluesrock till det yttersta.

I titellåten glänser Harts unika röst när balansen mellan kontrollerat lugn, närgående passager och pampiga urladdningar effektivt exponeras. Ett bländande arrangemang som får en att tappa andan när Harts känslosamma och ärliga utstrålning lyfts fram.

Hart började spela piano redan som 4-åring och nu 43 år senare breder hon ut hela sin talang i full skala. Den obeslöjade och otroligt sorgsna Sister Dear rymmer bara pianot, Beth Hart och saknaden efter hennes bortgångna syster i salig hågkomst. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka.

Sugar Shack är ett energiknippe som gör att man för en stund väcks upp ur sitt drömliknande tillstånd. Tempohöjningen är i hög grad välkommen och för en stund dras man ut på ett elektromagnetiskt kraftfält som ger välbehövliga tonstötar.

Den sensuella Spanish Lullabies avspeglar ett stadie av fullständig fridfullhet. Flamencogitarrens sätter sin unika prägel på en sång som ger harmoni och hoppfullhet. Rub Me For Luck är storartad och kan mycket väl vara den starkaste sången på albumet, men det är upp till var och en att bedöma.

Det verkar ändå som om Beth Hart har kommit en bra bit på väg med att återfå tryggheten i sitt liv och inte vara försjunken i grubblerier och allt hon skäms för. Det lär finnas ett ljus långt där borta i den mörka tunneln och jag tror hon har fångat det. War In my Mind är en öppen betraktelse i att komma igenom svårigheter i livet och tillägnad alla andra som har sinnesnärvaro nog att gå igenom den svallande känslostorm som skivan framkallar.

Thomas Claesson

25

10 2019