nyaskivor.se

Whiskey Myers ”Tornillo” (Wiggy Thump/Border)

Många är kallade, men få är utvalda i sökandet efter det förlovade landet i söder som gav oss Lynyrd Skynyrd, Blackfoot, och Molly Hatchet. Medans det finns nutida band som verkar sitta fast i stigbyglarna och snarare rida baklänges, så finns det andra som greppar tag i halmstrået. Ett exempel på det förra är Blackberry Smoke som sjunker allt längre ner i en gyttjepöl omgiven av countrymusik. I det senare fallet känns det som The Georgia Thunderbolts kan slå rot om bara den ungdomliga ivern mognar.

I den lilla staden Palestine i nordöstra hörnet av Texas bildades Whiskey Myers som i 15 år har bevarat arvet och förkunnat sydstatsrockens evangelium. Med det här sjätte albumet har 6-mannabandet vuxit in i en passande klädsel med tyg från en svunnen tid. Sångerna framförs på ett övertygande sätt med tankar och reflektioner om det vanliga livet och händelser i största allmänhet.

Med mäktiga trumpetstötar som kunde vara hämtade från en spagettivästern inleder titellåten Tornillo ridturen ut på prärien där självaste John Wayne tar tag i tömmarna. I praktiken har det inte kommit ut något bättre än det här på ett halvt sekel, men även om Whiskey Myers är hårdhudade musiker, så kan jag inte anklaga dem får att vara bra skådespelare eftersom deras musikvideo hamnar i kalkonfacket. Det är inte svårt att dra paralleller till Sven-Ingvars filmflopp Under Ditt Parasoll.

Att det inte finns något att bestrida rent musikaliskt bevisar också Feet’s som kan jämföras med Call Me the Breeze från Skynard’s 2:a skiva Second Helping (1974). Ett gott riktmärke så länge båda fötterna hålls stadigt på marken och blicken är fäst vid horisonten för du vet inte vart du är på väg förrän du vet vart du har varit.

Med blås och kvinnlig kör växer Bad Medicine till ett dunderpiller. Ett högst imponerande och smittsamt spår som inte kan lämna någon opåverkad. The Wolf driver upp ett rockigare tempo som får allt i din omgivning att svaja inklusive dig själv. For The Kids får tillvaron att stabiliseras med många eftertankar i följe.

Det må vara hänt att de ovan nämnda tunga elefanterna från 70-talet har många kronjuveler på sina hjässor, men när det gäller att skriva nya låtar så är det ett blankt papper. Det är här som Whiskey Myers kommer in i bilden och tillför nytt blod. Sven-Ingvars överlevde filmfadäsen och blev stora. Whiskey Myers kommer att genomleva och skratta åt sin videomiss för de är på väg att bli störst av dem alla i modern tid.

Thomas Claesson

John Fullbright ”The Lier” (Blue Dirt/Border)

En förmodligen helt okänd amerikansk pianist, sångare och låtskrivare du aldrig har hört talas om. Någon som förmodligen aldrig spelats på radio eller tv här i landet. Men det är kanske inte så konstigt då det var sju år sedan hans förra album Songs och hans första som kom redan 2012.

Mellan varven har han tydligen jobbat som producent och kompmusiker åt mer kända musiker i USA. Om jag ska försöka sätta in John Fullbright i ett för oss musikaliskt sammanhang så kunde man nog hitta honom sittande på en svalkande veranda vid sitt piano i Oklahoma som är hans hemstat. 

Hans musik och framtoning kan tänkas vara en lantlig hybrid av Billy Joel och Elton John. Allra bäst hör man detta när han sitter och sjunger och spelar piano solo. Hans texter är små ögonblicksskildringar och historier, kolla in Stars och Unlocked Doors på detta album.

Det funkar ändå bra när han omger sig av ett gäng musiker och musiken snuddar vid country, honkytonk eller hälsar på in New Orleans.

The Lier med John Fullbright bjuder på en omväxlande variation av Americana. Passar mig bra.

Bengt Berglind

Thorbjörn Risager & The Black tornado ”Navigation Blues” (Provogue)

Thorbjörn Risager dyker upp och räddar den första höstdysterheten med sitt nya album Navigation Blues. Ser även att han turnerar flitigt runt om landet, men inte på mitt cykelavstånd tyvärr.

Thorbjörn Risagers tidigare albumproduktion har jag zero koll på. Tyvärr kan man nog säga att jag enbart sett honom som en nordisk bluesmusikant.

Vilket stämmer till viss del för på detta nya album . Men han visar också på andra sidor i sin musik. Bandet Black Tornado  bidrar med ett stort spektra på variation i sitt musicerande.

Först som sist konstaterar vi gärna att han är en utmärkt sångare och kan variera sin röst och ge den trovärdighet i både ballader och de lite mer rock- och soulinspirerade spåren.

För även om bluesen finns där så är det inte ett bluesalbum.

Han har förmodligen stått i det legendariska vägskälet om det skulle bli ett renodlat bluesskiva eller som nu en skön hybrid av ballader som Blue Lullaby, Something to hold on to och Heart Crash eller femtiotalsdoftande Taking the good with the bad, Whatever Price och Hoodoo Lover.

Vill vi dessutom ha en bra radiohit, och det vill vi gärna, är det bara att kolla in Time.

Thorbjörn Risager navigerar vidare i rootsmusiken, det är bara att hänga med på en skön musikresa.

Bengt Berglind

Alan Parsons ”From The New World” (Frontiers/Playground)

Trots åldern och alla andra umbäranden presenterar den gamle ljudmakaren Parsons ett knippe låtar som återspeglar hans sinnesstämning för stunden. Albumet framhäver de flesta av hans tidigare medarbetare plus en del gästartister som sätter prägel på arrangemangen. Parsons har mest förevisat sig själv på livescenen den senaste tiden eftersom det här är blott hans sjätte soloskiva under den nästan 30-åriga solokarriären.

Fjärran är samarbetet med låtskrivaren och textförfattaren Eric Wolfson och det vitala projektet som skänkte så mycket fägnad. Den eran gav ett stadigt avtryck med många fjädrar i hatten och ni som var med förr har säkert era favoriter. Tales Of Mystery And Imagination och The Turn Of A Friendly Card är bara ett par opus som har etsat sig fast hos mig.

På den tiden var förtjusningen över de mångsidiga arrangemangen och hur allt passade samman överväldigande. Visst är produktionen fortfarande klanderfri och sångrösterna lämnar inget övrigt att önska, men det finns praktiskt taget inget att bli upphetsad över. Den generellt medelmåttiga insatsen och de två avslutande riktigt pinsamma melodierna ger en känsla av eftertankens kranka blekhet.

Vid första anblicken låter From The New World tillknäppt och tamare än vi är vana vid. När de första solstrålarna träffar Fare Thee Well blir det klart vart resan går även om de inledande tonerna trots allt har tillbakablickande synvinklar. Därefter tar stråkarrangemang över, tempot stagnerar och mjuka toner vandrar hand i hand.

Det känns förlösande att höra Tommy Shaws (Styx) avslappnade röst i den krumbuktande Uroborus som hittar sin väg i makligt tempo. Det som är förlorat kommer att hittas när framtiden tillhör det förflutna i all evighet. Dramat förkunnas med inlevelse när den omättliga ormen Uroborus slingrar sig runt och runt och äter sin egen svans.

Sedan följer kärleksballader i en jämn strid ström. Halvakustiska i sin utformning med ljumma solon från Joe Bonamassa. Både James Durbin (Quiet Riot) och David Peck (Ambrosia) lägger rejäla klickar med smör på Give ’Em My Love respektive I Won’t Be Led Astray. Låtarna verkar vara designade efter en likartad textilteknik som ömsom utförs med virknål.

Allan Parsons tar över mikrofonen och värmen i You Are The Light blir förnimbar på ett behagligt sätt. En balanserad låt som i sitt sken vinner sympati. Den sista motiverade låten Halos med sitt pulserande tema återupplivar synthesizern som, även om gitarrerna bestämmer verserna, ger de sekvenser som uppskattas av gamla fans såsom jag själv.

From The New World uppnår inte de höjder som borde ha eftersträvats. I synnerhet inte med två covers på slutet som agerar som besvärande blysänken. Det går inte att leva på gamla meriter i all evinnerlighet. Det finns lite mer att önska av mannen som var ljudtekniker på Pink Floyds – The Dark Side Of The Moon. Mannen som la in fotstegen på On The Run, alarmklockorna på Time och gav titeln till den första låten på skivan med den ofta förekommande instruktionen från mixerbordet – Speak To Me.

Thomas Claesson

The Sadies ”Colder Streams” (Yep Roc/Border)

Ett band som delvis har gått min countryrocknäsa förbi och ändå har de
kommit ut med över tio album. Detta, deras elfte, ser ut att bli
det sista då en av gruppens ledare, Dallas Good, gick ur tiden
tidigare i år.

Sadies nya album har flera olika musikaliska sidor. Vi kan börja med
det som gör att albumet haltar en smula och inte faller mig på
läppen. Det är när bandet ska rocka lite hårdare och skruva upp
både volym och tempo. Då tappar det fart även om tempot är
högre, men mer när det gäller arrangemang och melodikänsla.
Sadies förvaltar annars väl sina countryrockinfluenser och
levererar limmad stämsång, utsökta musikaliska arrangemang och
instrumentalister.

Utöver detta har bandet denna gång flörtat med en lätt
psykedelika och lite fasförskjutningar från sextiotalet.
Colder Streams är ett album där Byrds möter garagerock och
country, lyssna bara på banjodrivna All are good.

Bengt Berglind

Mapache ”Roscoe’s Dream” (Innovative/Border) Release 17 juni

Mapache en amerikansk duo som på detta nya album hyllar sin hund Roscoe som är en trogen följeslagare på bandets resor och gig.

Det här är en ny trevlig bekantskap för mig med stämningfylld lägereldsamericana. Soundet är mjukt och lättsamt med en touch av Simon and Garfunkel, även om de inte når upp till Paul Simons eminenta låtskriveri.

Stämsången sitter i alla fall som den ska och flera andra musiker gästar gärna med både röster och instrument.

Den sanna lägereldskänslan dyker upp i Asi Es La Vida när ett par små slöa latinrytmer ramar in sången på spanska. På Pearl To The Swine får vi ett snårigt gitarrsolo på volym fem. I Buddy Hollyfärgade Diana ökar man för en gång skull farten, men håller ändå fartgränserna.

Skivan innehåller nära på 20 låtar men borde, som många album idag, vara nedskuret till 10-12 av de bästa. Många band och musiker verkar tydligen resonera som så att allt som är inspelat ska vara med. Resultatet blir ofta att det för oss på nördnivå blir två vinylskivor och dubbelt så kostsamt. Trots denna lilla småsura avslutning är Roscoe’s Dream en behaglig lyssningsstund.

Bengt Berglind

Grant Lee Phillips ”All that you can dream” (Yep Roc/Border)

Efter de tre albumen The Narrows, Widdershins och Lightning, show us your stuff så har Grant Lee Phillips en hög lyssningsprocent i hemmet.

Detta beror i första hand på hans röst som ständigt berör med att vara närvarande, känslig och febrig när det behövs. Dessutom har han alltid haft ett knippe låtar som är väl förpackade med skiftande tempo och lysande medmusikanter. 

På nya albumet All that you can dream inleder Grant Lee lika lysande med A sudden place som vilar på hans delikata röst och en bädd av stråkar. Det är vilsamt och snyggt, men kanske något i överkant för i stort sett hela albumet lunkar på i samma tempo med några få undantag.

Många andra artister ger ut sina så kallade Covidalbum detta år, där de suttit ensamma hemma i sina hemmastudios och skrivit och spelat in. Om det är så i fallet med det här albumet är bara en vild gissning. Det som saknas i mina öron här är en större variation i tempo och arrangemang.

Dock är det så att det alltid är välkommet med ett nytt album från Grant Lee Phillips för rösten är svår att undgå och skydda sig mot.

Den trea av fem du ser här ovan kan mycket väl upphöjas till fyra framåt sommaren.

Bengt Berglind

Cowboy Junkies ”Songs for recollactions” (Proper/Border)

Hur många coveralbum, tribut- eller hyllningsskivor behöver vi ? Det finns väl en del genom åren som varit tillfredsställande som David Bowies tidiga Pin Ups eller Cat Powers The greatest.

Cowboy Junkies som kommer från Canada har levererat en del covermateriel tidigare på det numera smått legendariska albumet Trinty Sessions inspelat i en kyrka med en mikrofon. Den som bar fram album och som varit gruppens centralgestalt är vokalisten Margo Timmins. Det fortsätter hon att vara och inleder albumet med en lysande version av Bowies Five Years. Sen blir det inte så mycket bättre.

Visserligen skruvar bandet, som för övrigt är ruskigt samspelta och välljudande, upp gitarrerna och smålarmar. Men det funkar inte nämnvärt på Gram Parsons Ooh Las Vegas.

Gordon Lightfoots The way I feel, Neil Youngs Love in mind och hans Don´t let it bring you down tillsammans med Dylans I´ve made up my mind to give myself to you, räddar det hela till att vare en hyfsad coverplatta. Cures Seventeen seconds klarar väl även den ok-gränsen.

På samtliga dessa godkända och lyssningsvärda tolkningar är det Margo Timmins som håller ihop det hela med sin röst och närvaro.

Bengt Berglind

Children Of The Sün ”Roots” (The Sign Records)

Att värmlänningarnas sagoberättande i musikform – låtarna är som olika kapitel i en bok – är att räkna med visade skivdebuten Flowers (2019) med besked. Den nya given Roots är inget undantag.

En ganska vanligt förekommande åsikt är likheterna med Fleetwood Macs Peter Green-period. Personligen lutar jag mer åt Hearts låtskrivar- och sånginriktade Little Queen (1977), Jefferson Airplane eller varför inte The Doors. Och för den som vill vara lite ”crazy” går det till och med att hitta spår av sentida Opeth.

På en låtmässigt jämnstark skiva väljer jag att lyfta fram Leaves som är ett skolboksexempel på variation. Ena stunden ljuvt smekande för att plötsligt överraska med ett ettrigt riff som skulle ha passat i något av Black Sabbaths mer psykedeliska låtalster.

Roots är en snäll skiva men utan att vara mesig. Anledningen till det – förutom en handfull riviga gitarrsolon – är Josefinas röstresurser. Titellåten bjuder på ett klös i trakterna av Elin Larsson (Blues Pills) och vips uppstår en skön kontrast till den annars flitigt använda mjuka sången.

Allt känns genomarbetat och ljudbilden är härligt levande och därmed raka motsatsen till lättsmält radioskval och alltså en utmärkt motpol till fabriksmässigt producerad musik.

Det hörs lång väg att Children Of The Sün har hjärtat på rätta stället och kan verkligen konsten att komponera musik som känns. Deras tolkning av tidlös klassisk rock kommer alltid att fungera och blir till ett givande möte med lyssnaren och det är aldrig någonsin fel.

Magnus Bergström

The Flower Kings ”By Royal Decree” (Inside Out)

The Flower Kings har förgyllt tillvaron med sin progressiva rock i över ett kvarts sekel. Det femtonde albumet gör inga avkall utan fortsätter i den goda andan. Paletten är rikligt färgsatt med engagerande och välmående toner som unisont förmedlas av en mångfald av välljudande instrument och oförvitlig sång.

Omslaget är för att vara i de här kretsarna gängse utformat med en skönhet som återspeglar den symfoniska musiken. Något vackert att vila ögonen på innebär i praktiken att albumet lämnar skivaffären olyssnat. Väl hemma och med skivan på tallriken kommer bekräftelsen och de positiva tongångarna strömmar ut på ett sedvanligt sätt.

Det finns ingen låt över 8 minuter och det är ovanligt i progressiva sammanhang eftersom den tidrymden i regel bara tjänar som uppvärmning. Därmed tillgodoses inte heller de episka premisserna, men det uppvägs av kvaliteten på materialet som i stor utsträckning andas optimism fördelat på en dubbel-lp som sträcker ut i modiga 90 minuter.

Så när frontfiguren, grundaren, sångaren och multimusikanten Roine Stolt tar tag i taktpinnen gäller det att ha öppna sinnen och vara i besittning av en formgjuten länsfåtölj. Det familjära soundet som öppningsspåret The Great Pretender utbringar gör heller ingen besviken. Lyriken guidar oss att hitta den rätta vägen att gå i livet och musiken fogas in enhälligt.

Hoppets stjärna lyser klart när A Million Stars överblickas. Den 12-strängade gitarren är ledsagande i den här traditionellt utförda sången där drömmar går i uppfyllelse och kärlek blir besvarad. Den mjukt dämpade sologitarren ger livsnerven innerlighet utöver det vanliga.

Den medeltida guidningen som slår an i Revolution är genuint strukturerad. En räcka av mångskiftande segment och fraseringar byggs upp trots att låten bara landar på 6 minuter. Avslutningen är praktfull med alternerande sång som sveper in som en varm vårvind.

Till de som vill få en pånyttfödelse via glockenspiel rekommenderas Time The Great Healer. Här snitslas i alla fall vägen ut innan mer traditionella instrument tar över. Melodin stegras efter hand och de markanta influenserna från Frank Zappa bidrar starkt till flödet.

Mot slutet vaskas en pärla fram med sällsynt fint skimmer. Med sin pompa och ståt har Funeral Pyres allt det som krävs för att bli en favorit. Utan hänsyn till den korta speltiden ändå helt belamrad med progressiva utsvävningar vilket det skulle ta andra en hel lp för att utveckla.

Med By Royal Decree firar svensk progressiv rock ännu en triumf. The Flower Kings når sina mål med kreativitet och talang. Lyssnaren blir omfamnad av en upplevelse som går på djupet och varar länge. De som letar efter en fest på gärdet gör sig inte besväret för det här är en idyll i den kungliga slottsparken.

Thomas Claesson