Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Fyllt till bredden med bra melodier

hiatt

John Hiatt ”Leftover Feelings” (New West/Border)

Hoppet var ute efter några mediokra album då han försökte agera rocksångare. Men han har återhämtat sig bra och blivit i högsta grad aktuell att lyssna på igen.

John Hiatts tre album Crossing Muddy Waters, Dirty Jeans And Mudslide Hymns och The Open Road  är ljudliga bevis på detta faktum.

Nu är det dags igen. Han har hitta sin perfekte lekkamrat och polare i Jerry Douglas och hans eminenta musiker med rötterna i bluegrassmusiken.

Dessutom verkar det som att John Hiatt har skärpt till det mesta för att komma upp i samma nivå som hans medmusikanter.

Johns röst har en helt annan skärpa och en annan renhet. Detta album är fyllt till bredden med bra melodier och texterna innehåller en mängd små vardagsbetraktelser som eldrivna Cadillacs eller musikaliska minnen från den legendariska Studio B i Nashville där detta album är inspelat.

Sen är det så att det svänger föredömligt om Jerry Douglas trumlösa band, hans dobrospel ligger hela tiden bakom eller vid sidan om John Hiatts röst för att kommentera och förstärker det musikaliska helhetsintrycket. På samma sätt fungerar Christian Sedelmyers sköna och ljuva fiolspel.

Basisten är den som sköter grundsvänget och så att säga är basen för hela kalaset.

Det vore fel att lyfta upp några speciella låtar från detta mycket starka och genomarbetade album så då gör vi inte det.

Vi bara njuter och ler åt svänget och den sköna känslan i musiken på Leftover Feelings med John Hiatt och Jerry Douglas band.

Bengt Berglind

14

06 2021

Vart än sanden yr

billy gibbons

Billy F. Gibbons ”Hardware” (Concord/Universal)

ZZ Tops ökenvandring verkar inte ha något slut. Det är snart 40 år sedan Eliminator (1983) släpptes och efter det har sanden bara virvlat runt på måfå utan att ett enda guldkorn har vaskats fram. Dessutom framstår deras liveframträdanden som minst sagt mediokra med den stelbenta föreställningen på SRF 2019 i färskt minne.

Desto trevligare att Billy F. Gibbons nu släpper sin tredje riktigt smutsiga soloskiva och samtidigt startar upp sin nya Ford 34 Roadster och drar iväg till platser där vederbörlig musik frodas till det bästa. Han låter V8:an göra grovjobbet, bränner lite gummi och står upp för sin status som Texasbo.

När Gibbons spelar ut sina kort på fri hand dallrar luften. Kaktusar står blick stilla, skallerormar väser i skymundan och under de tre inledande spåren: My Lucky Card, She’s On Fire och More-More-More flockas kvinnor runt omkring honom med intuitioner och beaktanden av allehanda önskemål.

Den raspiga rösten i Vagabond Man drar åt sig blickfånget. En tillbakasyn på livets vedermödor, bekännelser, lögner och avslöjanden. Gibbons är inte främmande för intriger och här finns intensiva upplevelser som omisskännligt bär en musikers signatur.

Gibbons förkärlek till snabba och högljudda Hotroads tar sig uttryck i Spanish Fly som är synonymt med en 1946 års 2-dörrars Ford Sedan. Namnet återfinns även på ett uppiggande medikament som med fördel kan hämtas från Mexiko och kanske just därför låter det som om någon bitvis spelar på en såg hämtad från en närliggande hip-hop klubb.

Systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe sätter extra piff på tillvaron i Stackin’ Bones. De två är skräddarsydda för Gibbons musikaliska skapelse på ett både naturligt och nöjaktigt sätt. Det mynnar ut i ett av albumets högtidsstunder med tända kandelabrar, bordet dukat för fest och starka sydstatsharmonier som ackompanjemang.

Billy F. Gibbons bär visserligen billiga solglasögon, en mössa med inspiration från en ryamatta och ett gråsprängt tre decimeter långt bärnstensskägg, men hans begåvning som musiker råder det inget tvivel om. Med I Was A Highway och S-G-L-M-B-B-R visar han dels att han återvänder till den ursprungliga gyttjan i Rio Grande och dels att han lämnar en strimma av hopp för att väcka liv i ZZ Top.

Thomas Claesson

10

06 2021

Allt för Norge

motorpsycho

Motorpsycho ”Kingdom Of Oblivion” (Rune/Border)

Tre decennier in i karriären är mystiken runt Motorpsycho fortfarande kompakt. Deras värld är formad med stadiga händer och fötter som aldrig slår sig till ro. Beroende på hur man räknar finns i det närmaste ett album per år att tillgå. En utbredning som få är mäktiga till.

Från bandets hemvist Trondheim strömmar för närvarande i grund och botten hårdrock. Den är emellertid tillspetsad med psykedeliska inslag i en konstnärlig atmosfär som dryftar komplex lyrik med ömsom förvirrande och fängslande element.

Kingdom Of Oblivion är en koloss på lerfötter som sträcker på sig i 70 minuters effektiv speltid. Konceptet följs i möjligaste mån, men perspektivet intar förändrade former vartefter. Den fiktiva karaktären stöps om i personliga pronomen allt eftersom resan fortgår. Det förflutna och det som försöks att efterliknas är ändå lätt att urskilja oberoende av varandra.

Mänsklighetens exploatering avhandlas i The Warning Pt. 1 & 2. Det attackerande, riffbaserade  hårdrocksoundet får sin typiska prägel när de förhållandevis knepigt tajmade ackordskiftena härjar fritt. Titelspåret med sin psykedeliska anstrykning matar på med ytterligare disharmonisk klangfärg intrigerat av kontrastfulla toner från ett orkestralt keyboard.

Mycket het ånga släpps ut på The United Debased som går varm i över nio minuter. Balanshanteringen skiftar form oavbrutet med progressiva förtecken i fokus. Influenser från 70-talet lyser klart igenom utan att endera form av släktforskning måste tillgripas.

Det akustiska numret Lady May leder in på en lugnande och mild fas fastän den bryska basen lever sitt eget liv. At Empire’s End svävar i sin egen sinnevärld. Vi befinner oss på en plats med skonsamma passager som frammanar obeveklig lekfullhet så till den grad att både överraskningar och unika stunder är tillstädes.

Norges förste regent Harald Hårfager vrider sig i graven vartefter musiken tar form, men frid över hans minne. Det överväldigande resultatet är ändå att en samlingspunkt för de nyfikna har inrättats. En plats där många trogna fans redan finns etablerade.

Thomas Claesson

07

06 2021

Musikkulturgärning gjord med känsla och finess

tony joe

Tony Joe White ”Smoke from the chimney” (Easy Eye/Border)

Tony Joe White lämnade jordelivet för några år sedan och lämnade efter sig outgivet låtmaterial inspelat i hemmet.
Nu har dessa band och taper hittats av hans son, Jody White som lämnade över dom till Dan Aruerbach, producent och medlem i Black Keys.

Dan har restaurerat detta knippe låtar som kommer från TJWs tidiga år som låtskivare. Sedan har Dan Auerbach med mycket varsam hand och med en stor portion känsla adderat musiker för att ge känslan av att det skulle ha varit inspelat så här.

Gräddan av äldre studiomusiker i Nashville har inkallats i tjänst för att få till en så autentisk ljudbild som möjligt. Resultatet är rent utsagt glimrande.

Här får vi prov på det som senare skulle bli TJWs adelsmärke med en gungande swamp funkrock och med inte så lite mumlande sång och ett eget gitarrsound.
Det som också är extra kul och trevligt här är att vi får höra när TJW sjunger på riktigt, det gör han med den äran.

TJW var en stor låtskivare med soulklassiker som Midnight Train in Georgia, Polk Sallad Annie (som Elvis snodde) och Tina Turners Steamy Windows.

Smoke from the Chimney är en musikkulturgärning som är gjord med känsla och finess.

Bengt Berglind

27

05 2021

Heltaggad balansgång

cactus

Cactus ”Tightrope” (Purple Pyramid/Border)

   Release 4 juni

Skivomslaget avbildar solen som går ner över prärien och det röda ljuset skimrar över kaktusen som står där så ensam under den bara himlen. Året var 1970 och den kultförklarade och tillika självbetitlade skivan Cactus satte ett rejält avtryck i de innersta kretsarna av blues och rock. Titlar som Parchman Farm och You Can’t Judge A Book By The Cover blev stilbildande bokmärken för den månghövdade skaran av efterföljare.

Den karismatiska grundaren, enda kvarvarande originalmedlemmen och gudabenådade trumslagaren Carmine Appice som är född i New York 1947 spänner nu upp TIghtrope till sträckt lina tillsammans med ett gäng distinkta gentlemän. Visst är det märkligt. När man å ena sidan kan se var och varannan 74-åring stappla omkring med rollator på stan, så verkar det som om ålder inte har någon betydelse inom rockvärlden

Den innerliga vitalitet som Cactus uppvisar är respektingivande. Redan på det inledande titelspåret uppvisas en förnäm känsla för takt och ton. Alla igenkännande fingeravtrycken finns placerade där de ska vara när inspirerande riff och lång erfarenhet faller ut i ett modernt rockstycke.

Pånyttfödelsen av The Temptations Papa Was A Rolling Stone är förlösande. Kraftfullt och utan fruktan förvandlas den gamla slagdängan om tvivelaktig livsföring till en rakt igenom armerat klippblock. Magnifikt uthuggen med flammande flinkhet och totalt väsensskild från originalet.

Lika väl som bluesen i Poison In Paradise når de djupaste skrymslena i den mänskliga själen. Lika väl når den framåtskridande Preaching Woman Man Blues det innersta förnuftet. De upplyftande rytmerna eskalerar i Third Time Gone när trumstockarna far omkring som projektiler överallt där det går att komma åt. Så bekräftar en legend sin status. Munspel, bas, gitarr och sång hakar på i det virvlande tempot.

Suite 1 & 2: Everlong, All The Madman sticker ut från konceptet med stor framgång. Täcket faller för den progressiva rocken med psykedeliska effekter. De orkestrala tonerna smälter ihop med den triumferande gitarren och den ödesmättade stämman som på ömse håll har tillträde till alla de rätta områdena. Den inbitne entusiasten kan även höra influenser från The Beatles, Uriah Heep och Led Zeppelin.

Kaktusen lagrar vattnet i sina blad. Den kan bli över 200 år gammal och på försommaren blommar den. Cactus däremot har konserverat sin bluesrock i över ett halvt sekel och med Tightrope visas den finaste paletten av vassa låtar. Jag lyfter på stråhatten och ger min eloge.

Thomas Claesson

Kultfakta: Byggnaderna till höger på omslaget har stora likheter med kraftverket Battersea Power Station i London som finns avbildad på Pink Floyds album Animals från 1977. Då svävade en gris över anläggningen. Nu är en balanslina fäst vid en av skorstenarna.

26

05 2021

Trevligt och läckert

weezer

Weezer ”Van Weezer” (Atlantic/Warner)

Nu släpps officiellt amerikanska bandet Weezers femtonde studioplatta ”Van Weezer”. Skivan skulle ha släppts redan för ett år sedan, men skivsläpp och turné ställdes då in pga pandemin.

Plattan är, som titeln antyder, en hyllning till hårdrockbandet Van Halen i synnerhet och classic rock-band i allmänhet. När plattan förhandsrecenserades för ett år sedan fick den över lag ett ganska bra mottagande.

Visst finns det lite mer hårdrocksriffiga tongångar och påtagliga pastischer på Van Halen-gitarrer än vanligt. Vilket gör det hela trevligt och läckert att lyssna på. Men i stort är det här albumet annars ytterligare ett finfint exempel på den välproducerade powerpop-rock som Weezer alltmer gjort som sitt signum och blivit så skickliga på att leverera.

Henric Ahlgren

14

05 2021

Skapar lågmält euforiska vibbar

lets_do_thing

Hothouse Flowers ”Let’s do this thing” (Egen utgivning)

Irländska Hothouse flowers bildades redan 1985 och debutalbumet ”People” kom framgångsrikt att hamna etta på Irlandslistan respektive på andra platsen på Englandslistan.

Bandet har precis som flera av de andra storheterna från Irland – som t.ex. Van Morrison, U2 och även Thin Lizzy – rötter i en blandning av rock, soul, gospel, blues och keltiska tongångar. Vilket skapar extra själfulla och organiska stämningar, och ter sig lite som ett speciellt signum för den bästa musiken från ”den gröna ön”. Ja, det finns nästan en andlig känsla i det hela.

Hothouse flowers kanske inte är ett av banden som skymtats tydligast på radarn de senaste åren. Albumsläppen har inte låtit tala om sig på bred front och det har dröjt mellan utgivningarna. Det senaste albumet ”Let’s do this thing” har inte ens nått skivdiskarna mer än i Japan och det var först nyligen det släpptes på streamingtjänsterna. Materialet spelades in under en vecka i Dublin redan 2015 och bandet har sedan dess spridit det digitalt via sin hemsida.

Nu äntligen tillgängligt för den breda publiken alltså och helt klart värt att kolla upp för alla som är intresserade av musik av bästa snitt i ovan nämnda stil och klass.

”Let’s do this thing” är en mycket fin skiva med stark produktion, bra texter, innerlig sång – och som når fram till hjärtat på lyssnaren och skapar lågmält euforiska vibbar, helt enkelt.

Henric Ahlgren

26

03 2021

Helgjutet album med sonens musik

stevee

Steve Earle and the Dukes ”J.T.” (New West/Border)

Ett nytt utmärkt album med Steve Earle and the Dukes men som han och bandet helst av allt skulle vilja ha ogjort.
JT albumet har kommit till som en hyllning till hans bortgångne son Justin Townes Earle.
Albumets inkomster ska också gå till en fond för Justin Townes barn.
Sonen JT var en bra låtskrivare som berättade historier om samhällets avigsidor och olycksbarn, helt i den amerikanska folkmusikens historiska anda.

Pappa Steve gör ett helgjutet album med sonens musik och texter.
Att han sjunger bättre än på länge lyfter det hela ytterligare ett snäpp. Någon sångpedagog lär inte vara kontaktad, fortfarande rosslar det lite här och var på skönt Steve Earle manér.

De som ska hyllas lite speciellt här, liksom på Steves förra album är hans supereminenta musikergrupp The Dukes. De intar en tydlig huvudroll med sin spänstiga mix av bluegrass och country.

Det glittrar av gitarrer, mandoliner, banjos , steel guitar och slagverk vilket bidrar till skönt sväng albumet igenom.

Bengt Berglind

22

03 2021

Beroendeframkallande

jonathan

Jonathan Hultén ”Chants from another place” (Kscope/Border)

Jonathan Hultén, gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation har alltid visat dragning till andra utrycksformer och stilmässiga tongångar än de brukliga och vanligaste inom metal. Detta har förstås också varit ett ytterst viktigt tillskott till Tribulations musikaliska formel och bidragit till att lyfta dem ovanför de mest klichémässiga fällorna. ”Smakfullhet” kan det beskrivas som.

Till slut har Hulténs konstnärsjäl och intressen lett till att han valt att lämna Tribulation samtidigt som en ny platta ligger i pipeline för bandet. En platta som Hultén i allra högsta grad har del i, då majoriteten av låtarna är hans skapelser. En platta som också är en uppföljare till bandets utsökta internationellt hyllade och prisade ”Down below” från 2018.

Med sig i bagaget efter Tribulation har dock Hultén en egen soloplatta där dragningen till folkmusik, progg, visor och akustiska stämningar nu får fritt spelrum. Och kanske gör det Hultén lyckligare, att få ge sig hän fullt ut i dessa territorier.

För slutresultatet är hursomhaver mycket lyckat och i lika fin klass och kvalitet som det som gjorts i Tribulations namn. ”Chants from another place” levererar stämningsfyllda drömska låtar, suggestiva, lågmält producerade, snygga och med en förmåga att växa och skapa ett beroendeframkallande. Det hela låter som om Nick Drake vore en värmlänning från Arvika som tidigare spelat metal, men nu valt att öppna upp helt för folkmusikrötterna och singer-songwriter-formen. Strålande (och samtidigt ledsamt att Hultén lämnat Tribulation)! Ja, lovande och ska bli spännande att följa!

Henric Ahlgren

18

03 2021

Framkallar positiva musikkänslor

weatherstationign

Weather Station ”Ignorance” (Fat Possum/Border)

Ibland vill man testa något nytt att lyssna på inom musiken. Tyvärr händer det mer sällan numera, man väljer det bekanta och trygga.

Weather Stations förra album som kom för några år sedan var egentligen en lyckad chansning och inköp.

Weather Station är Tamara Lindemans projekt, och detta är hennes fjärde fullängdare. Den Tamara Lindeman som jag föll för på förra plattan hade straka melodier som förpackades med mer akustiska tongångar. Men man kunde ana vad som skulle hända på ett kommande album.

På detta album har Tamara vävt sin musik med fler instrument och med fler väl sammansatta arrangemang. Fortfarande kan man känna släktskapet med Joni Mitchells senare album, på ett skönt sätt.

Att lyssna på texterna är en utmaning och kan tolkas lite som var och en vill.

Ignorance är ett album som inte fastnar med en gång. Musiken kräver vakna öron och ett öppet sinne och visar upp nya sidor vid varje lyssning. Precis på samma sätt som Joni Mitchells musik fortfarande gör efter många år.

Tamara Lindeman som även hon kommer från Kanada framkallar liknade positiva musikkänslor.

Bengt Berglind

08

03 2021