Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Elittrio med spelglädje

morse

Morse / Portnoy / George ”Cover To Cover Anthology (Vol. 1-3)” (InsideOut/Sony)

betyg 3

Neal Morse (sång, keyboards, gitarr), Mike Portnoy (trummor, sång) och Randy George (bas, keyboards) är en elittrio. Det vet vi redan. Vad vi alla kanske inte vet är vilken musik de själva gärna lyssnar på.

Den kraftfulla trion har samarbetat på olika sätt sedan Neal Morses Testimony Live-projekt 2003 och är nu skivaktuella gånger tre. Inte nog med att de släpper sin tredje coverskiva Cov3r To Cov3r; samtidigt släpps även deras två tidigare coverskivor tillsammans med den nya i en trippelvariant.

Helt klart ett kul grepp för det blir mycket musik för pengarna; inte mindre än 36 låtar. Kanske lite för mycket musik… Alla dessa tolkningar av artister från olika musikstilar gör att intrycket blir lite splittrat. Bredden är imponerande men det är svårt för att inte säga omöjligt att hitta någon form av röd tråd. Med ett undantag; 60- och 70-talsmusik dominerar.

En sak är helt klar och det är att det verkligen hörs att de har haft roligt i studion och det är alltid lika roligt att höra som lyssnare.

Jag tänker inte gå in på skivornas respektive låtlistor och peka på vilka låtar som hade varit utbytbara. Valen är ju redan gjorda och att just dessa låtar betyder något för minst en av männen i trion och jag nöjer mig med det. Att allt inte faller mig i smaken är bara naturligt.

Som kuriosa kan nämnas att Mike Portnoy säger att det här är skivorna som han ger bort när han vill att vänner och bekanta ska njuta av musik säger egentligen allt.

Att hitta tre låtfavoriter per skiva är en kul utmaning som jag gav mig själv och det här är resultatet:

Cover To Cover

I’m The Man (Joe Jackson)

Badge (Cream)

Can’t Find My Way Home (Blind Faith)

Cover 2 Cover

Come Sail Away (Styx)

The Letter (Joe Cocker)

Teacher (Jethro Tull)

Cov3r To Cov3r

Baker Street (Gerry Rafferty)

It Don’t Come Easy (Ringo Starr)

One More Red Nightmare (King Crimson)

Att döma av de här nio låtarna går det möjligtvis att hitta en röd tråd i min egen musiksmak och det är att jag gillar saxofon mer än jag trodde…

Mest överraskande är hur som helst att den absolut bästa coverlåten som de hittills har spelat in är It Don’t Come Easy (Ringo Starr), som är en duett mellan far och dotter Portnoy. Snacka om ett välbehövligt glädjepiller i dessa pandemitider.

Magnus Bergström

24

07 2020

Visar vart skåpet alltid har stått

kansas

Kansas ”The Absence Of Presence” (InsideOut/Sony)

 

The Absence Of Presence börjar med smäktande stråkar och det är alltså gåshud som gäller redan från start. Speltiden på drygt åtta minuter resulterar i en ”best of”-Kansas (med lite Yes för skojs skull). Men tro mig; det blir faktiskt ännu bättre.

Gitarrspelet i synnerhet men även helheten i Throwing Mountains ger starka vibbar av Rush på svansången Clockwork Angels (2012). Refrängen är hur vacker som helst!

Jets Overhead är som en blandning och de två föregående låtarna och alla förstår då att redan efter en tredjedel av skivan är minst en betygsfyra i hamn.

Instrumentala, progressiva låtar är ofta av det lite längre slaget, men Propulsion 1 är något så ovanligt som kort och koncis. Dream Theater hade inte gjort det bättre!

Memories Down The Line är en ballad av bästa märke. Inlevelsefull sång och melodislingor som träffar rakt i hjärtat.

Fiolen tar stor plats i Circus Of Illusion och jadå, visst är det ännu ett progressivt guldkorn vi har att göra med.

Animals On The Roof och Never bjuder på för mycket av de saker som vi redan har hört på skivan. Båda är bra men kraven är skyhöga eftersom de sex låtarna före är makalöst bra. Men kanske växer de med fler lyssningar? Chansen är stor.

En riktigt kul låt stänger butiken. The Song The River Sang krumbuktar nämligen hit och dit och det går inte riktigt att vara säker på vart den ska ta vägen. Tyvärr får vi inte reda på hur den slutar – den här gången. För visst kommer det en del två på nästa skiva? Den slutar ju liksom i förtid; när det är som allra roligast att vara lyssnare (ett minst sagt annorlunda grepp).

Produktionen är härligt luftig men heller inte utan klös när det är läge för det, som i inledningen av Throwing Mountains (det närmaste metal Kansas någonsin fått till).

Rock med sköna melodier och mäktiga orkestrala partier blandas på ett fulländat sätt. Mjukt är nyckelordet men det blir ändå aldrig för en enda sekund mesigt.

Det har inte alltid gått som på räls för Kansas genom åren, men med The Absence Of Presence visar de vart skåpet alltid har stått.

Originalmedlemmarna Phil Ehart (trummor) och Rich Williams (gitarr) har all anledning att hålla liv i denna vitala bandupplaga. Och keyboardisten Tom Brislin ska de se till att hålla hårt i – han kan verkligen spela!

Personligen saknar jag inte en enda av de originalmedlemmar som inte längre är med i matchen.

Det övergår mitt förstånd hur det är möjligt att, så här långt in i karriären, få till en skiva som är hack i häl på diskografitopparna. Om inte det här är en pallplatsskiva när skivåret 2020 ska summeras så blir jag rejält överraskad.

Magnus Bergström

22

07 2020

Mästerlig leverans

dylan

Bob Dylan ”Rough and rowdy ways” (Columbia/Sony)

Robert Zimmerman (f.1941) alias Bob Dylan kommer nu med sitt första riktiga egenskrivna album – ”Rough and rowdy ways” – sedan han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016 (ja, det var innan Den Stora Skandalen tog Svenska Akademien i sitt grepp). För en hel del mottagare av priset har utmärkelsen visat sig bli en slags dödskyss för kreativiteten. Så icke för Dylan, utifrån det nya albumet att döma. Nej här är det verkligen en episk mästare – inom sitt gebit – som levererar episkt mästerligt, så att säga.

På senare år har Dylan tidigare släppt flertalet plattor där han sjungit in sina versioner av klassiska evergreens från ”The american songbook” – amerikanska schlagers från innan rockmusiken existerade och som gjorts odödliga av exempelvis Frank Sinatra. Detta ha Dylan gjort helt utan ironi, och med innerlighet och äkta kärlek till sin barndoms radiomusik. Och på det stora hela har det funkat mycket bra med de gamla smäktande balladerna – parade med Dylands raspiga och ofta lite skeva röst.

Men på nya albumet får vi alltså helt nyskrivna egna låtar. Den lågmälda suggestiva nattmusik-känslan från de förra plattorna är dock kvar. Det bjuds förstås inte på några nya melodiska hits i klass med Dylans mest kända låtar, utan här blir det mer meditativt och mantra-liknande monokromt. I nån negativ förhandsrecension menas det att Dylan låter alldeles för mycket som en skrovlig mumlande Tom Waits. Men snarare är det nog så i detta fall att Dylans nya skiva ännu mer påminner om Leonard Cohens sista lågmälda mästerliga studioalbum och svanesång, innan dennes bortgång – ”You want it darker”. Dock känns det här ändå inte riktigt som Dylans sorti. Det finns nog mer kvar att göra. Men det skulle annars också kunna vara en värdig slutfinal. Time will tell.

Musikaliskt och textmässigt uppvisar Dylan här på ”Rough and rowdy ways” i full display att han ännu är en unik levande kultursvamp när det kommer till att suga upp vår västerländska civilisations historia och avtäcka samt dechiffrera våra underliggande makt- och berättarstrukturer. En mystisk bard i nutida kostym. En sentida gåtfull Homeros.

Den mäktiga och på plattan centrala låten ”Murder most foul” släpptes som singel ett par månader innan albumreleasen och blev med ens starkt omsusad och hyllad bland kritiker. På ett plan handlar den om mordet på John F. Kennedy – men är den som sagt också en avskedssång från artisten Bob Dylan? Handlar den kanske också om den nedmontering av den amerikanska republiken som nu genomförs – i realtid framför våra ögon – av Trumpadminstrationen? The answer, my friend, is blowin’ in the wind. Och Dylan har fingret uppe i luften.

Och mannen har ju varit med ett tag nu. Redan 1965 skrev Dylan några rader till låten ”Ballad of a thin man” som i grunden sammanfattar ALLT: ”Something is happening here, but you don’t know what it is, Do you, Mr. Jones?”

Så ja, vad kan man i grunden slutligen säga i ett ogjort försök till analyskonklusion? Jo!: ”Play it fucking loud!”

Lyssna på: ”Murder most foul”, ”I contain multitudes”.

Henric Ahlgren

29

06 2020

Inga märkvärdigheter – men ändå kalasbra

cesar

César Vidal ”César Vidal” (Busy Bee/Border)

Personligen tycker jag att César Vidal är en av de bästa och coolaste rocksångarna vi har haft i det här landet. Utan att ha någon fantastisk superröst – så finns det en attityd, ren känsla, stilsäkerhet och äkta kärlek till musiken som ter sig rätt i alla sammanhang där Vidal medverkar och sjunger. Det är alltid magnifik leverans på Vidal-vis. Enkla och sparsmakade åthävor. Less is more. Den ständiga och påtagliga faiblessen för 60-talsmusik och särskilt bitterljuva harmonier gör inte saken sämre heller.

Vidal hade internationella framgångar som sångare för hippa svenska Caesars Palace (som sedan bytte namn till bara Caesars) och med dem flertalet utmärkta plattor under första årtiondet på 2000-talet – innan gruppen lades på is 2012. (Bandet samlades och spelade dock live igen 2018, men status i nuläget verkar inte vara helt tydlig.) Vidal har därefter haft en soloplatta (samt andra projekt och konstellationer) puttrande i olika stadier i flertalet år. Och nu kommer alltså slutligen debutalbumet.

Och inte helt överraskande är detta en finfin samling med 10 smakfulla gitarrpop-/rock-låter mestadels i melankoliskt midtempo och med rötterna tydligt jordade i 60-talet – och kryddade med såväl amerikanska som brittiska tongångar. Retro – men också med en tidlös ”nu-känsla”. Det ter sig så enkelt – men detta är förstås det svåra. Inga märkvärdigheter – men ändå kalasbra. En platta som helt klart kommer ingå i mitt sommarbagage, i varje fall. Och som är värd att lyssnas på av många andra också.

Henric Ahlgren

19

06 2020

Starka texter och bättre sångröst än tidigare

steve earle

Steve Earle & The Dukes ”Ghosts of West Virginia” (New west/Border)

På sitt förra album försökte Steve Earle att hylla Guy Clark och hans låtskatt. Tyvärr misslyckades det totalt när han rosslade bort både melodier och text.

Steve Earle rosslar vidare men denna gång med en nytänd skärpa och ett mer akustiskt The Dukes som inramar detta album på ett utmärkt sätt.

The Dukes dukar upp en genuin provkarta på den amerikanska folkmusikskatten och kryddar den med en och annan småpunkig gitarrslinga.

Med musikerhjärtat lång till vänster ligger det nära till för Steve Earle att känna medkänsla och empati för det som hände i kolgruveolyckan i Virginia. Han berättar detta på sitt sätt i starka texter och med en bättre sångröst än tidigare.

Ett extra plus till Steve Earle  är då han överlåter ”If I can see your face again” till bandets enda kvinnliga medlem Eleonor Whitmore.

Det kan behövas lite ljus i tillvaron även i dessa kolsvarta tider.

Bengt Berglind

15

06 2020

En mix av hög och bra kvalité

jason isbell

 Jason Isbell ”Reunions” (Southeastern/Border)

På sitt sjätte album med utmärkta bandet The 400 Unit fortsätter Jason Isbell att utveckla och utmejsla sitt sound.

Det hela blir en aning renare och snyggare. Man känner väl igen vissa melodihakar och harmonier. Det är ju skönt, för det är på det sättet man återkommer till en artist och alltid får lite igenkännande. Javisst ja, så här låter han, nu kommer jag ihåg.

Visserligen är inledande What’ve I Done To Help en aning annorlunda. Men resten av albumet är Jason Isbell-mix av hög och bra kvalité med både ballader, blinkningar åt countryhållet och välproducerad rock signerad producenten David Cobb.

Denna ligger bakom det mesta och det bästa som lämnar Studios i Nashville för ögonblicket.

Som vän av Jason Isbells musik köper jag detta rakt av men frågan är om jag kommer att göra det en gång till. Det känns som det kan behövas ett producentbyte och ett nytt musikaliskt vägval till nästkommande album.

Bengt Berglind

05

06 2020

Signe De Printemps

lazuli

Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm” (L’abeille Rode)

Precis som rubriken anger är Lazulis senaste utgåva ett vårtecken med lust och fägring stor. Den friska fläkten från södra Frankrike med sin musikaliska passion och emotionella engagemang öppnar en ny värld fylld av konstnärlig utsmyckning.

Albumet i sitt ursprung kretsar kring en berättelse där musikerna fyller upp flaskor med sina bedårande sånger. Flaskpost som vind för våg kastas i sjön i hopp om att finna lyssnaren som kan omfamnas av musiken i hela dess vidd.

I de böljande vågorna som sveper över de sju haven lotsas buteljerna vidare i Les Chansons Sont Des Bouteilles à La Mer till tonerna av en bedårande sångstämma. Allteftersom melodin fortskrider byggs sjön upp och det underliggande pianot blir allt mer framträdande. Till slut forcerar Gédéric Byar gitarren i ett solo som bör få självaste David Gilmour att lyfta på ögonbrynen och det mer än en gång.

Den progressiva fabeln fortsätter med ödesmättad framtoning i Mers Lacrymales. Ett episkt stycke som försåtligt manar fram lyssnarens inre medvetande. De drömlika tonerna i Un Visage Lunaire är som vatten som porlar fram över stenarna i en fjällbäck, drickbart och befriande klart med delikata intonationer från en aldrig sinande källa.

I det eviga sökandet efter musik som tillför nya dimensioner framstår Lazuli och sångaren Dominique Leonettis majestätiska, ljusa stämma som en livsbejakande stimulans. Lägg därtill sättningen som förutom traditionella instrument kryddas med marimba, franska horn, speciella slagverk samt en léode som är en kombination av gitarr, synthesizer och melodisk såg. En osannolik mix som tillsammans med det franska språket skapar en mycket speciell stämning.

Vem är då denne Dieter Böhm? Är han den ivriga beundraren som flyger land och rike runt och besöker konserter varhelst Lazuli än spelar? Eller är han du som just läser det här? Eller är han rentav jag själv som har haft progressiv rock som ledstjärna i hela mitt vuxna liv? Sången Dieter Böhm ger inget svar utan lämnar snarare över hela ansvaret till lyssnarens fantasi och det är ju så vi innerst inne vill att det skall vara.

När jag kastar ett getöga på den nyligen öppnade glasflaskan som står snett framför mig på bordet blir jag alltmer övertygad om att den här skivan med sina undersköna chansons är tillägnad inte bara alla fans utan hela världen – A Tout Le Monde.

Thomas Claesson

28

04 2020

Brittisk folkrock-känsla

mariamc

Maria McKee ”La Vita Nouva” (Afar/Border)

Amerikanska Maria McKee tillhör de särlingar inom populärmusiken som nog skulle ha kunnat tillhöra den fåtaliga skaran med de riktiga ikonerna, men valde att i slutändan vandra andra vägar. McKee var ett av de verkligt stora löften, när det begav sig – med det mesta på plats. Röst, utseende, karisma, attityd och en stark talang även som låtskrivare. Hon började göra sig ett namn med countrypunk-rockgruppen Lone Justice under början av 80-talet för att sedan gå solo.

McKee fick sedan sin största hit med ”Show Me Heaven” (1:a på Englandslistan) från soundtracket till Tom Cruise-filmen ”Days of Thunder”(1990). En mäktig och känsligt framförd balladlåt som hon dock nästan aldrig sjungit live och som hon, typiskt nog, personligen räknar som en ointressant bagatell. Efter några bra lovande rockigare plattor under 90-talet, bland annat ”You gotta sin to be saved” (1993), började hon ge sig in mer på independentfilm och skrivande.

Nej, McKee är ingen dussinartist och med nya plattan – som tematiskt rör sig mycket kring McKees egna komplicerade upplevelser i privatlivet det senaste årtiondet – gör hon en slags återkomst med material som kvalitetsmässigt är i klass med det bästa från 90-talet. Samtidigt som det förstås finns en annan sorts mognad. Man kan exempelvis höra ekon av Bowie, 60-talspsykedelia, americana, progg och Scott Walker samt även Kate Bush. Det drar överhuvudtaget åt en brittisk folkrock-känsla – på ett förtjusande vis – som ligger rätt långt från McKees genomslagmusik runt början av 90-talet.

Henric Ahlgren

betyg 3

En säregen kvinnligt röst som har följt mig efterhängset sedan hennes debut med countycrockiga Lone Justice. För Maria McKees röst är säregen med sitt omfång och dess teatrala uttryck.

Efter de tre första albumen där det fortfarande fanns spår av Americana och countryinfluenser, tog nu Marie steget in i en större och mer dramatisk ljudbild. Både arrangemangen och hennes röst växte ut dramatiskt och det teatraliska utspelet blev i mina öron lite för mycket.

Efter 12 år har nu Maria McKee återvänt. De stora gesterna i rösten är i stort sett de samma som på de två sista soloalbumen. I små doser ör det ok, men hennes otaliga wailuppvisningar är inte vad jag längtat efter under dessa år.

Däremot är hennes röst ett unikum som jag gärna skulle lyssna på i ett mindre och mer nedtonat arrangerat sammanhang. Ibland får man ge sig till tåls, helt enkelt.

Bengt Berglind

21

04 2020

Håller måttet

ronander

Mats Ronander ”Malla motell” (S-Rock/Border)

Gitarristen, låtskrivaren, sångaren och producenten Mats Ronander, bördig från Örebro, har haft en gedigen karriär som såväl hyrd pistol som soloartist. Han kompade bland annat Ulf Lundell vid starten på dennes karriär, var livegitarrist med Abba på världsturné, samt har som respekterad producent rattat flertalet prominenta svenska artisters skivinspelningar. Samt har verkat i ett stort antal andra musikaliska konstellationer också.

I början av 80-talet drog Ronander igång en egen hyfsat framgångsrik solokarriär som väl får sägas nådde all time high med albumet ”Himlen gråter för Elmore James” (1992) med vilket ”Malla” också fick en stor radiohit med sin version av Kim Larsens ”Gör mig lycklig nu”. Ronander har hela tiden haft en egen särpräglad röst, ett eget låtsnickeri och sammantaget ett artistskap – som i backspegeln – verkligen är värt att undersöka, om man inte gjort det tidigare. Gitarrspelet är åt det polerade studiomusiker-hållet – och man önskade ibland att Ronander ruffade till sig lite mer. Men ”Malla” är till syvende och sist ändå en äkta svensk bluesman och inom sitt gebit en musikant av högsta klass.

Det är bortåt 20 år sedan (!) Ronander kom med ett nytt eget soloalbum nu – och glädjande nog håller ”Malla Motel” måttet (och lägger sig ungefär i samma klass som ”Himlen”). Ja, det är faktiskt en utsökt bra platta när det kommer till produktion, låtmaterial, sång och medmusikanter. Mauro Scocco är med på ett hörn som låtskrivare och duettsångare. Exet Sanne Salomonsen likaså. Även värmländske Hammarö-pôjken Henrik Jansson – nuförtiden låtarrangör, kompositör, cellist och gitarrist i världseliten – är trevligt nog tillbaka som vapendragare, precis som på den gamla goda 80-talstiden. Ytterligare kompisar från förr som bidrar är Lasse Wellander och Max Lorentz med flera. Man får helt enkelt tacka och bocka och ta av sig hatten! (Extra plus också för det supersnygga omslaget av begåvade målaren Mikael Kihlman.)

Lyssna på: ”Sista tangon i Paris”, Avenue Junot”, ”Baby Blue”.

Henric Ahlgren

06

04 2020

Honung för själen

nektar

Nektar ”The Other Side” (Cherry Pop/Border)

Med rötterna rotade djupt ner i det tidiga 70-talet uppdaterar det i lika delar ikoniska och progressiva rockbandet Nektar sin låtskatt med ett sprudlande album. En överraskande fräsch utgåva som lyfter fram det obestridliga arvet och dessutom ger bandet en välförtjänt extra runda.

Nektar bildades 1969 vilket betyder att originalmedlemmarna är över 70 år. Till den digra skaran som idogt har burit facklan hela vägen hör Derek ‘Mo’ Moses Bas/sång, Ron Howden trummor/sång och Mick Brocket speciella effekter/text. Ytterligare tre medlemmar med varierande bakgrund gör bandet komplett.

Materialet som erbjuds på The Other Side är av högsta valör. Det känns som att träda in i den allra finaste salongen med draperade sidengardiner, persiska mattor, silverkandelabrar med evigt brinnande lågor samt stolar, bord och schäslonger i äkta gustaviansk stil. Kort och gott ett gemak fyllt av glädje, kvalitet och harmoni.

Ridån går upp och I’m On Fire sveper in fylld av positiv energi. Den upplyftande rytmsektionen andas välmående och gitarr och orgel flikar in effektfullt. En resolut öppningsakt som med övertygelse leder bandet rakt in i 2020-talet. Med trumstockar klapprande som kastanjetter inleds Skywriter vars ursprungliga idé formades redan 1978. Troligen just därför lägger Kendal Scott mot mitten av stycket ut ett Procol Harum-solo på sin hammondorgel. En händelse som får mig att lyfta händerna mot himlen i visshet om att det finns en högre makt som hör böner trots allt.

Händelsernas centrum kretsar dock runt den nästan 18 minuter långa Love Is/The Other Side som i sig själv täcker en hel LP-sida. Den gudabenådade rösten i all ära, men det är de instrumentala partierna som stjäl hela föreställningen. Tydliga inslag av Yes och Fragile/Close To The Edge-eran sätter sin prägel med en oemotståndlig ackuratess. Randy Dembos 12-strängade gitarr och strofer av slide förstärker känslan av hopp och kärlek. Ett pianosolo av den klassiska skolan befäster det klimax som sätter guldkant på tillvaron.

Drifting svävar fram i suggestivt tempo omgärdat av Ryche Chlandas bitska gitarrsolon med den väl avvägda distorsionen. Keybordet behåller lugnet och i följe med starka röstresurser slingrar sig melodin i stilla mak mot det dunkla nedtonade slutet. Devil’s Door å andra sidan utvecklar sig till en rakryggad rocksång av det lättsamma slaget med tydliga kännetecken från det allenarådande 70-talet. En klar vittnesbörd på en konstart som få bemästrar.

The Light Beyond är det korta mellanspelet med keyboard som oavkortat leder lyssnaren mot de halvakustiska vackert fullbordande melodierna Look Thru Me och Y Can’t I B like U. En angenäm mjuklandning som får känslorna att hämta andan.

Utan att för den delen förneka Nektars egen identitet, så finns det även influenser från Camel, Barclay James Harvest och Pink Floyd instuckna lite här och var. Detta bara sagt som ett tips för att veta åt vilket håll man skall titta.

Nektar har på ett övertygande sätt transporterat idéerna från 70-talet till dagens datum och gett dem en autentisk fräschör och värme i tidens anda. 50 års erfarenhet har med klass och värdighet förverkligat den upplevelse som varit så innerligt efterlängtad.

Thomas Claesson

27

03 2020