Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Space Ace missar målet för ofta

ace

Ace Frehley ”Origins Vol. 2” (eOne/Border)

Ace Frehley (ex-Kiss) har aldrig varit någon gitarrhjälte sett till låtskrivar- och spelskicklighet. Styrkan har varit blixtrande solon som låter improviserade där och då. Han har dessutom en oefterhärmlig förmåga att låta påverkad när han sjunger och ändå få det att låta rätt.

Uppföljaren till Origins Vol. 1 är förutom att det åter igen rör sig om en coverskiva lika sparsmakat producerad som föregångaren. Men glädjande nog finns där en organisk känsla och eftersom merparten av låtarna härstammar från en tid då ljudidealet var annat än idag funkar det trots allt riktigt bra.

Sinnet för humor är intakt och det skojas lite när smeknamnen Curly och Space Ace kläms in i låttexterna. Och jag skulle tro att Ace avlossade ett av sina välkända kackelskratt när han kom på att han kunde sjunga Space Ace Truckin’.

Never In My Life (Mountain), Space Truckin’ (Deep Purple) och Politician (Cream) är tre skott i krysset som sitter som gjutna och med lite fantasi skulle ha kunnat skrivas av Ace.
I’m Down (med John 5) och Jumpin’ Jack Flash (med Lita Ford) gör att intresset svalnar, trots bra insatser av gästartisterna. Det blir för mycket rock and roll istället för hårdrock. Eller är det kanske bara en generationsfråga?
Att vi får en tolkning av The Kinks dunderhit Lola är i och för sig lite kul, men å andra sidan är det inte vad Ace gör bäst. Känslan av ett coverband på en nedgången pub är påtaglig.
Manic Depression (Jimi Henrix) får lite extra stuns med hjälp av Bruce Kulicks sologitarrgästspel och som bonus får Ace till sin bästa sånginsats den här gången.
Den ”obligatoriska” Kiss-låten är tyvärr She. Även om den har en stark koppling till åren då New York-bandet kämpade för att ta sig någonstans är den inte per automatik bra. Ett roligare val hade varit en låt som spelats in av Kiss utan hans medverkan, som Rock And Roll Hell på Origins Vol. 1.
Eller varför inte göra ett återbesök bland de många 80- och 90-talsdemolåtar som det aldrig har blivit något av och välja ut de bästa. Och kanske kombinera med de tre-fyra bästa låtarna på mesigt producerade Second Sighting (1988), som är den Ace-skiva som åldrats sämst både ljud- och låtmässigt.

Nu låter det kanske som att jag gnäller, men alltså… Ace har en ”historisk ryggsäck” att bära på och det är lätt att minnas vad han har varit kapabel till – och kanske fortfarande är med rätt hjälp från omgivningen?
Ace har sagt att det var enkelt att göra den här andra skivan i och med att han efter den första fått in en rutin på att kontakta vänner för gästspel, att välja ut låtar och så vidare. Det är där vi hittar ett nyckelord när det handlar om Ace: enkelt. Något av hans signum är ju att ta dagen som den kommer och lunka på och då tycker han förstås att det passar bra att göra coverskivor.
Vi har fått höra att det kan bli aktuellt med en tredje coverskiva ”om skivbolaget vill” så vi kan nog räkna med det.

Det finns några bra coverskivor där ute och en hel del mindre bra. Origins Vol. 2 är helt okej men är inget som höjer pulsen och den lär inte snurra så ofta på skivtallriken, speciellt inte från början till slut.
Nu är det bara att se fram emot nästa ”riktiga” Ace-skiva!

Magnus Bergström

18

09 2020

Underbar överdos med zynth och pampig arenarock

killers

The Killers ”Imploding the mirage” (Island/Universal)

Amerikanska The Killers slog igenom 2004 med debutalbumet ”Hot fuss” som blev etta i England och sjua i USA. Musiken skulle kunna beskrivas som någon slags neo-new wave för 2000-talet – ja, en sorts uppdaterad kombination av arenarock och zynth. Man kan höra ekon av såväl The Cars som U2 och Simple Minds, men även mer americana-aktiga inslag.

Efter ”Hot fuss” (som väl får sägas fortfarande är deras bästa album) så har The Killers släppt ytterligare en rad med hyfsade plattor som exempelvis ”Sam’s town”, ”Day & age” och ”Battleborn”. Alltid smakfulla och välgjorda produktioner som hållit sig ganska bra över tiden. Och bandet har också utvecklats till en mycket bra liveakt.

Nya plattan ”Imploding the mirage” levererar kanske inte några separata hitlåtar – som de som finns på de första albumen. Men i övrigt är den här skivan en underbar överdos med zynth och pampiga arenarock-sånger i en produktion i magnifik Fleetwood Mac-klass. Plattan är också superhärlig att lyssna på i lurarna när man tar en höstpromenad. Man börjar fyllas av en episk eufori, efter ett par lyssningar.

Henric Ahlgren

15

09 2020

Obeskrivligt skönt att Hellberg gör musik som denna

hellberg

Nisse Hellberg ”Goda tider rullar in” (Gamlestans/Border)

Nisse ser verkligen till att goda musikaliska tider rullar In denna sensommar. Det är full sula rakt igenom detta suveränt helsvängiga album som har hämtat sina sköna rytmer får cajun, zydeco, country och ren skär rock´roll.

Nisse Hellberg har sina rötter i rotmusiken och vårdar den väl  i sällskap med sina utmärkta medmusikanter, steelgitarr, munspel, alla kul gitarrer och en trummis som spelar för livet.

Vi får inte heller glömma bort att Nisse Hellberg är en sångsmed av högsta nivå, ofta med en humoristisk ådra.

Försök att inte tokdansa till Fanny i full sväng, En sån som du och Vilket tur att vädret finns.

Vidare måste många dansband skratta sig lyckliga när de kan plocka till sig en lång rad buggklassiker.

Det är obeskrivligt skönt att Nisse Hellberg gör musik som denna i ett förstenat ljudlandskap där datorn ofta har huvudrollen.

Häng med Nisse och höstmörkret låter riktigt lockande.

Bengt Berglind

07

09 2020

Mysig progressiv rock med hjärta och hjärna

tangent

The Tangent ”Auto Reconnaissance” (Inside Out/Sony)

Mysig är kanske inte det ord du söker när det handlar om beskrivning av ny musik?

Ändå är det just det ordet som jag hela tiden återkommer till när jag lyssnar på The Tangents progressiva rock.

Undertecknad är den förste att hålla med om att det inte är dumt med bett och klös, men nästan halvvägs till hundra år har jag kommit till insikt. Lagom av allt är bäst.

Att låtskrivandet präglats av hjärta och hjärna är lätt att höra.

På bandets elfte skiva sedan skivdebuten 2003 (snacka om att vara produktiva) låter det konstnärligt utan att vara svårt och för genren typiskt oförutsägbart. Låtarna är välarrangerade men låter ändå spontana.

Allt är paketerat i ett fräscht och tidlöst ljudlandskap. Hatten av för produktionen!

Det hörs direkt att det är sångaren Andy Tillison (även känd från Parallel Or 90 Degrees) som är i farten. Han har inte bara en karakteristisk röst med stark berättarkänsla; texterna är överlag underfundiga och inte sällan med mer eller mindre satiriska betraktelser över människan och planeten vi lever på. Det, mina vänner, är något av ett adelsmärke för progressiv rock av bästa märke.

Lika lätt att höra är att influenserna rör sig i ett vidsträckt musikaliskt landskap. Jethro Tull, Genesis, Alan Parsons Project, Van Der Graaf Generator, ELP, Uriah Heep – och listan fortsätter…

Många artister kategoriseras som progressiva men det är inte alla som lever upp till epitetet. The Tangent gör definitivt det och visar det gång på gång i låt efter låt.

Life On Hold är en finfin öppningslåt med sköna basgångar som sätter kroppen i gungning och med en stark text om hur de flesta av oss numera lever våra liv online. Svängigt värre!

Jinxed In Jersey är textmässigt som en novell i musikform och jag tvivlar på att det finns så värst många som slår Andy när det gäller just detta berättarsätt. Med en låtlängd på 16 minuter går det att berätta mycket. Var det någon som sade progressiv rock?

Under Your Spell är en mjuk kärleksballad som bärs upp av smakfullt pianospel och vackra gitarrslingor. Dessutom spelar saxofon en stor roll i slutet och det är ju aldrig fel (i lagom dos).

The Tower Of Babel och The Midas Touch drar åt det funkrockiga hållet och smälter in i helheten på det mest naturliga sätt.

Lie Back & Think Of England kan med sina 28 och en halv minuters speltid vara tålamodsprövande för en del, medan den för andra är som den ljuvaste nektar. Genomgående har den en avslappnat jazzig känsla, men det finns mycket att upptäcka som till exempel läckra flöjt- och hammondorgelinslag. Kort och gott en utmaning som ger öronen riklig belöning.

Proxima är en bonuslåt med rejäl speltid och är inte lika stark som de ordinarie låtarna. Men den fyller ändå en funktion med en mer ambient känsla som gör att skivan planar ut lugnt och fint. Föredras starkt fokus på keyboard och flöjt istället för på gitarr så kan det här vara en vinnare.

Auto Reconnaissance rekommenderas till den som tycker att det låter lite spännande de gånger Dream Theater jazzar till det en smula i instrumentalpartierna och även för den som uppskattar Opeths två-tre senaste skivor.

Vem vet; kanske har just du gått runt i livet utan att hitta musiken med det lilla extra och The Tangent är svaret…?

Betygsfyran är urstark; det är snubblande nära full pott och vägen till årsbästalistan känns spikrak.

Det är sååååå kul med positiva musiköverraskningar!

Magnus Bergström

27

08 2020

Tillbaka till framtiden

a new day now

Joe Bonamassa ”A new Day Now” (Ada UK/Warner)

Föga kunde Ian Anderson (Jethro Tull) i slutet av sextiotalet ana att A New Day Yesterday skulle bli Joe Bonamassas genombrottslåt 31 år senare. Inte heller kunde han förklara sångtitelns innebörd. Ett likartat dilemma hade James Dewar (bas, sång Robin Trower Trio) när han 1973 skulle redogöra för vad som menades med Twice Removed From Yesterday. Han svarade kort och gott: Inte den blekaste aning.

Med 2020 års nyutgåva är den naturliga, oskuldsfulla charmen som bortblåst. Det har passerat 20 år sedan debuten och livserfarenheten kantad av allt vad det innebär har gett ett mognare och mera själfullt uttryckssätt. Med ålderdom kommer klokhet och nya värderingar.

Albumet är estetiskt förnyat så långt det är möjligt, men grundplåten med bl.a. sex covers kvarstår. Det är inte en slump att Rory Gallaghers Cradle Rock får inleda bjudningen. Den forna gitarrhjälten från Cork, Irland kräver så mycket heder och uppmärksamhet som det bara är möjligt.

För de som öppnar sin bluesbag med jämna mellanrum är det ingen svårighet att känna igen Frees Walking In My Shadow. Även om inte Paul Rodgers röst finns här så lyfter Bonamassa fram den klassiska blueslåten med den böljande basgången och sitt bländande gitarrspel till oanade höjder.

Så när moderskeppet landar med A New Day Yesterday är samtliga förberedda. Prydligt uppställda på raka fina led med mössan i vacker hand. För det här är en gåva sänd från himlen som Bonamassa behandlar med absolut vördnad och till och med väger in lite extra guldkantad blues. Det har alla och envar med självinsikt förståelse för.

Hatkärleken som utspelar sig i Miss You, Hate You får sympati tack vare det utsträckta solot. Ett helt annat gensvar skapas i Nuthin’ I Wouldn’t Do (For A Women Like You). Den sedan länge saknade gitarrlegenden Rick Derringer delar på sånginsatsen och levererar dessutom det 1:a solot som glöder intensivare än en upphettad lödkolv. Välkommen tillbaka Rock and Roll, Hoochie Koo.

Vid 12 års ålder fick Bonamassa fylld av ungdomlig anda och optimism öppna en spelning för B.B. King. Etablissemanget höll andan och förstod att han var den utvalde. Nu vid 43 års ålder har han i princip lagt hela världen under sina fötter. Övertygande och mogen sångare, legitimerad gitarrnörd och betagande svärmorsdröm.

Originalinspelningen för 20 år sedan var bevis nog för Bonamassas framtid. Idag talar hans kall som arvtagare för sig självt. Att utvecklas och prestera sitt yttersta, men att aldrig glömma bort att högakta sina föregångare.

Thomas Claesson

25

08 2020

Rock med bredd och egen identitet

blues pills

Blues Pills ”Holy Moly!” (Nuclear Blast)

   Släpps 21 augusti

Vad är det som låter som att Janis Joplin, Led Zeppelin, Aretha Franklin, Cream och en gnutta The Doors körts i en musikmixer? Svaret är givetvis Holy Moly!

Blues Pills hämtar mycket inspiration från 1970-talet men har tillfört egna kryddor, utan att bry sig om vad andra tycker, och fått till en varm ljudbild med en egen identitet.

Produktionen går i jämställdhetens tecken; alla i bandet hörs precis lika mycket eller aningens mer när det är läge för det. Det kallar jag en bra kombination av erfarenhet och skicklighet. Nutidsplågan med en komprimerad ljudbild är som bortblåst! Här är det organiskt och luftigt.

Redan från starten 2011 har innehållsdeklarationen varit tung rock med inslag av blues och psykedelisk rock samt stark sång – och en hel del annat. Bredd är nyckelordet.

Det har blivit några medlemsbyten genom åren men de har tuffat vidare på sitt spår; något som denna tredje fullängdare visar med eftertryck.

Holy Moly! är helt enkelt Blues Pills och efter ett gäng genomlyssningar är trycket på repeatknappen givet och där har vi skillnaden mellan en okej skiva och en som prickat helt rätt.

Det börjar likna stordåd, banne mig.

Smått och gott om de elva låtarna:

Proud Woman angör tonen med ett ruggigt ösigt sväng och drivet i Elin Larssons in-your-face-sång går det inte att värja sig emot. Det är ingen tvekan om att hon brinner för textämnet. Som extra krydda bjuds det på lite gospel- och soulkänsla i denna optimala öppningslåt.

Low Road fortsätter på den inslagna vägen med intensitet i massor. Men tro inte att ös är allt som bjuds, nej då, och det är en av bandets stora styrkor. De har en förmåga att ge alla låtar utrymme genom ett välbalanserat upplägg och goda chanser till återhämtning i form av ballader.

Dreaming My Life Away är inte bara intressant uppbyggd – det är också den starkaste låten. Jag är mycket förtjust i att första versen i huvudsak består av Elins starka röst enbart ackompanjerad av Zack Andersons elgitarr. Bas och trummor får vara med och leka allt eftersom låten framskrider. Kristoffer Schanders lätt mullrande basgång är finfin och bakom trummorna verkar André Kvarnström ha ”the time of his life” med sköna fills åt alla håll och kanter.

California låter som en klassiker som varit med hur länge som helst och det är väl om något ett gott betyg till en nyskriven låt. Just här får vi också det bästa exemplet på spännvidden i Elins röst, som griper tag i lyssnaröronen och inte släpper taget.

Rhythm in the Blood har ett tunggungande sväng som sätter rejäl fart på höfter och fötter. Är den människa född som kan sitta stilla till detta? Tillåt mig att tvivla.

Dust är den typ av lakonisk ballad som Blues Pills skriver i sömnen och trots ett bra hantverk kan den inte mäta sig med övriga balladkamrater. Men det ska sägas att gitarrspelet glöder!

Kiss My Past har en förföriskt lockande inledande sångslinga och är bara ett av de vassa vapnen i en utmärkt låt. Och det verkar som att Elin har haft kul med sången; det låter inspirerat och varierat med en lekfull glimt i ögat.

Wish I’d Known är en balladdiamant och en perfekt sommarmyslåt att beröras av om och om igen. Jag måste åter igen nämna Elin vars riviga röst är en stor del av Blues Pills varumärke, men det ger mersmak när hon som här håller igen en aning. Variation är liksom grejen.

Bye Bye Birdie kickar på med skön fart och det är lätt att tänka sig en rusig publik som sjunger med i refrängen. Det oväntat tvära stoppet mitt i låten, i form av ett lugnt parti, gör slutfasen desto effektivare.

Mourning Dove är, som titeln antyder, ännu en ballad med en refräng med tryck i och ett coolt gitarrsolo som ger det där lilla extra i en låt som har en given plats bland skivans bästa.

Longest Lasting Friend smyger sig långsamt framåt och bäddar in lyssnaren i ett lugn och ger på något sätt en känsla av att vara i hamn. Med andra ord en fin avslutning och jag bara älskar Elins mjukt utdragna ”end” allra sist.

Magnus Bergström

19

08 2020

Här han hör hemma och är som bäst

waterboys

The Waterboys ”Good Luck Seeker” (Cooking vinyl/Playground/

   Släpps 21 augusti

Mike Scott fortsätter sin musikaliska resa för att utforska och pröva att plocka ihop beståndsdelar på sitt eget charmiga sätt.

Ibland när det går fel flirtar han vilt med stelbent amerikansk radiorock eller rappande.

På detta nya album letar han vidare med soul och funkinslag i musiken; men någonstans finns trots allt hans anglosaxiska grund.

Enligt mig är det där han hör hemma och är som bäst. Det visar han i My Wanderings in the Weary Land som doftar skotska dimmiga hedar och ligger nära poeter som Yeats i uttrycket.

Utforskaren Scott plockar in hela maskinparken med elektronik som mixas med keltiska tongångar och skön fiol.

Som Dylan och Van Morrison reciterar han texter med sin karaktäristiska röst vilket passar honom.

Good Luck Seeker ger oss ett bra och välkommet förScott på mörkare kvällar som är på intågande.

Bengt Berglind

17

08 2020

Elittrio med spelglädje

morse

Morse / Portnoy / George ”Cover To Cover Anthology (Vol. 1-3)” (InsideOut/Sony)

betyg 3

Neal Morse (sång, keyboards, gitarr), Mike Portnoy (trummor, sång) och Randy George (bas, keyboards) är en elittrio. Det vet vi redan. Vad vi alla kanske inte vet är vilken musik de själva gärna lyssnar på.

Den kraftfulla trion har samarbetat på olika sätt sedan Neal Morses Testimony Live-projekt 2003 och är nu skivaktuella gånger tre. Inte nog med att de släpper sin tredje coverskiva Cov3r To Cov3r; samtidigt släpps även deras två tidigare coverskivor tillsammans med den nya i en trippelvariant.

Helt klart ett kul grepp för det blir mycket musik för pengarna; inte mindre än 36 låtar. Kanske lite för mycket musik… Alla dessa tolkningar av artister från olika musikstilar gör att intrycket blir lite splittrat. Bredden är imponerande men det är svårt för att inte säga omöjligt att hitta någon form av röd tråd. Med ett undantag; 60- och 70-talsmusik dominerar.

En sak är helt klar och det är att det verkligen hörs att de har haft roligt i studion och det är alltid lika roligt att höra som lyssnare.

Jag tänker inte gå in på skivornas respektive låtlistor och peka på vilka låtar som hade varit utbytbara. Valen är ju redan gjorda och att just dessa låtar betyder något för minst en av männen i trion och jag nöjer mig med det. Att allt inte faller mig i smaken är bara naturligt.

Som kuriosa kan nämnas att Mike Portnoy säger att det här är skivorna som han ger bort när han vill att vänner och bekanta ska njuta av musik säger egentligen allt.

Att hitta tre låtfavoriter per skiva är en kul utmaning som jag gav mig själv och det här är resultatet:

Cover To Cover

I’m The Man (Joe Jackson)

Badge (Cream)

Can’t Find My Way Home (Blind Faith)

Cover 2 Cover

Come Sail Away (Styx)

The Letter (Joe Cocker)

Teacher (Jethro Tull)

Cov3r To Cov3r

Baker Street (Gerry Rafferty)

It Don’t Come Easy (Ringo Starr)

One More Red Nightmare (King Crimson)

Att döma av de här nio låtarna går det möjligtvis att hitta en röd tråd i min egen musiksmak och det är att jag gillar saxofon mer än jag trodde…

Mest överraskande är hur som helst att den absolut bästa coverlåten som de hittills har spelat in är It Don’t Come Easy (Ringo Starr), som är en duett mellan far och dotter Portnoy. Snacka om ett välbehövligt glädjepiller i dessa pandemitider.

Magnus Bergström

24

07 2020

Visar vart skåpet alltid har stått

kansas

Kansas ”The Absence Of Presence” (InsideOut/Sony)

 

The Absence Of Presence börjar med smäktande stråkar och det är alltså gåshud som gäller redan från start. Speltiden på drygt åtta minuter resulterar i en ”best of”-Kansas (med lite Yes för skojs skull). Men tro mig; det blir faktiskt ännu bättre.

Gitarrspelet i synnerhet men även helheten i Throwing Mountains ger starka vibbar av Rush på svansången Clockwork Angels (2012). Refrängen är hur vacker som helst!

Jets Overhead är som en blandning och de två föregående låtarna och alla förstår då att redan efter en tredjedel av skivan är minst en betygsfyra i hamn.

Instrumentala, progressiva låtar är ofta av det lite längre slaget, men Propulsion 1 är något så ovanligt som kort och koncis. Dream Theater hade inte gjort det bättre!

Memories Down The Line är en ballad av bästa märke. Inlevelsefull sång och melodislingor som träffar rakt i hjärtat.

Fiolen tar stor plats i Circus Of Illusion och jadå, visst är det ännu ett progressivt guldkorn vi har att göra med.

Animals On The Roof och Never bjuder på för mycket av de saker som vi redan har hört på skivan. Båda är bra men kraven är skyhöga eftersom de sex låtarna före är makalöst bra. Men kanske växer de med fler lyssningar? Chansen är stor.

En riktigt kul låt stänger butiken. The Song The River Sang krumbuktar nämligen hit och dit och det går inte riktigt att vara säker på vart den ska ta vägen. Tyvärr får vi inte reda på hur den slutar – den här gången. För visst kommer det en del två på nästa skiva? Den slutar ju liksom i förtid; när det är som allra roligast att vara lyssnare (ett minst sagt annorlunda grepp).

Produktionen är härligt luftig men heller inte utan klös när det är läge för det, som i inledningen av Throwing Mountains (det närmaste metal Kansas någonsin fått till).

Rock med sköna melodier och mäktiga orkestrala partier blandas på ett fulländat sätt. Mjukt är nyckelordet men det blir ändå aldrig för en enda sekund mesigt.

Det har inte alltid gått som på räls för Kansas genom åren, men med The Absence Of Presence visar de vart skåpet alltid har stått.

Originalmedlemmarna Phil Ehart (trummor) och Rich Williams (gitarr) har all anledning att hålla liv i denna vitala bandupplaga. Och keyboardisten Tom Brislin ska de se till att hålla hårt i – han kan verkligen spela!

Personligen saknar jag inte en enda av de originalmedlemmar som inte längre är med i matchen.

Det övergår mitt förstånd hur det är möjligt att, så här långt in i karriären, få till en skiva som är hack i häl på diskografitopparna. Om inte det här är en pallplatsskiva när skivåret 2020 ska summeras så blir jag rejält överraskad.

Magnus Bergström

22

07 2020

Mästerlig leverans

dylan

Bob Dylan ”Rough and rowdy ways” (Columbia/Sony)

Robert Zimmerman (f.1941) alias Bob Dylan kommer nu med sitt första riktiga egenskrivna album – ”Rough and rowdy ways” – sedan han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016 (ja, det var innan Den Stora Skandalen tog Svenska Akademien i sitt grepp). För en hel del mottagare av priset har utmärkelsen visat sig bli en slags dödskyss för kreativiteten. Så icke för Dylan, utifrån det nya albumet att döma. Nej här är det verkligen en episk mästare – inom sitt gebit – som levererar episkt mästerligt, så att säga.

På senare år har Dylan tidigare släppt flertalet plattor där han sjungit in sina versioner av klassiska evergreens från ”The american songbook” – amerikanska schlagers från innan rockmusiken existerade och som gjorts odödliga av exempelvis Frank Sinatra. Detta ha Dylan gjort helt utan ironi, och med innerlighet och äkta kärlek till sin barndoms radiomusik. Och på det stora hela har det funkat mycket bra med de gamla smäktande balladerna – parade med Dylands raspiga och ofta lite skeva röst.

Men på nya albumet får vi alltså helt nyskrivna egna låtar. Den lågmälda suggestiva nattmusik-känslan från de förra plattorna är dock kvar. Det bjuds förstås inte på några nya melodiska hits i klass med Dylans mest kända låtar, utan här blir det mer meditativt och mantra-liknande monokromt. I nån negativ förhandsrecension menas det att Dylan låter alldeles för mycket som en skrovlig mumlande Tom Waits. Men snarare är det nog så i detta fall att Dylans nya skiva ännu mer påminner om Leonard Cohens sista lågmälda mästerliga studioalbum och svanesång, innan dennes bortgång – ”You want it darker”. Dock känns det här ändå inte riktigt som Dylans sorti. Det finns nog mer kvar att göra. Men det skulle annars också kunna vara en värdig slutfinal. Time will tell.

Musikaliskt och textmässigt uppvisar Dylan här på ”Rough and rowdy ways” i full display att han ännu är en unik levande kultursvamp när det kommer till att suga upp vår västerländska civilisations historia och avtäcka samt dechiffrera våra underliggande makt- och berättarstrukturer. En mystisk bard i nutida kostym. En sentida gåtfull Homeros.

Den mäktiga och på plattan centrala låten ”Murder most foul” släpptes som singel ett par månader innan albumreleasen och blev med ens starkt omsusad och hyllad bland kritiker. På ett plan handlar den om mordet på John F. Kennedy – men är den som sagt också en avskedssång från artisten Bob Dylan? Handlar den kanske också om den nedmontering av den amerikanska republiken som nu genomförs – i realtid framför våra ögon – av Trumpadminstrationen? The answer, my friend, is blowin’ in the wind. Och Dylan har fingret uppe i luften.

Och mannen har ju varit med ett tag nu. Redan 1965 skrev Dylan några rader till låten ”Ballad of a thin man” som i grunden sammanfattar ALLT: ”Something is happening here, but you don’t know what it is, Do you, Mr. Jones?”

Så ja, vad kan man i grunden slutligen säga i ett ogjort försök till analyskonklusion? Jo!: ”Play it fucking loud!”

Lyssna på: ”Murder most foul”, ”I contain multitudes”.

Henric Ahlgren

29

06 2020