nyaskivor.se

Lucifer ”Lucifer IV” (Century Media)

Johanna Platow Andersson (sång) och Nicke Andersson Platow (trummor) presenterar stolt Lucifers fjärde skiva.

Föga överraskande är det classic rock som gäller, ofta med en textmässig twist av det ockulta slaget. Sistnämnda är ett givet inslag i Johannas låttexter och det passar fint till rösten som liksom svävar fram för att emellanåt visa prov på en vilja att inte vilja infoga sig i låtmelodin. Det gör sången snäll och kaxig på samma gång vilket skapar dynamik.

Classic rock var det ja. Att lista alla influenser som kokats ihop till den mustiga musikgryta som är Lucifer skulle ta upp hela recensionsutrymmet. Jag skojar inte!

Men okej, tänk 70-talsrock/hårdrock som bas, krydda med aningens 60-tal och en liten gnutta modernare tongångar och toppa med klassisk heavy metal.

Lucifer IV låter riktigt bra utan att bli klinisk. Alla instrument och sången delar på utrymmet i kamratlig anda och det är en ren njutning att lyssna i hörlurar eller på högsta stereovolym. Livekänsla förstärkt med studioteknikens fördelar.

Lucifer formligen basunerar ut att allt som gäller bandet är genomtänkt; musik, låtordning på skivorna och skivornas omslagslayout, musikvideos, merchandise och så vidare. Bara det att skivan släpptes Halloween-helgen säger allt.

Archangel Of Death agerar ”halvsnabb” (hård)rocksöppningslåt med det ettriga gitarrsolot som pricken över i.

Wild Hearses tar sin början i light doom-stil men drygt halvvägs tar låten fart när ett gitarrsolo tar vid följt av ett mer drömlikt parti och mina tankar går till Black Sabbath. Helt klart en låt som växer för varje lyssning och en stark kandidat till ”bäst på skivan”.

Crucifix (I Burn For You) har en närmast poppig refräng och det är lätt att förstå att den agerat singel med tillhörande läcker video. Men nog är refrängen i tjatigaste laget?

Bring Me His Head har ett skönt (hård)rockigt driv och fastar i mitt huvud efter bara en enda lyssning. En personlig favorit!

The Funeral Pyre är en kort och lugn akustisk ”paus” och förstärker den cineastiska känsla som jag alltid får när jag lyssnar på Lucifer. Men låten är för kort!

Louise är lite väl släpig och enahanda och i mina öron är det bandets akilleshäl; de är som vassast när de har lite mer drag under galoscherna.

Nightmare går i samma stil som Louise men lyfts till högre höjder tack vare en extra inspirerad sånginsats av Johanna.

Avslutningsvis vill jag komma med ett lyssningstips:

Förutom på en konsertscen nära dig gör sig Lucifer bäst när musiken avnjuts med låttexterna i högsta hugg – för att på riktigt komma in i deras värld.

Nu återstår det bara att allt ska återgå till det normala, det vill säga Lucifer live.

Magnus Bergström

Yes ”The Quest” (Inside Out)

Från att ha varit ett av de mest upplyftande och kreativa banden under 70-talets progressiva era till att bli ett deprimerande band av medioker karaktär är sannerligen en mycket sorgesam utveckling. Som bortblåst är den inspiration som vann herraväldet förr. Nu återstår bara att leva på minnen blott.

Det som såg ut att bli en triumfartad återkomst i och med att singeln The Ice Bridge släpptes utvecklade sig snabbt till en bitter besvikelse ju mer albumet i sig självt snurrade. Den pulserande singeln var precis det som behövdes för att väcka lyssnaren från ett halvt sekels slummer, men för att sedan få samme person att somna in igen helt sonika.

The Ice Bridge vittnade om en tillfällig skapandekraft. Den inledande fanfaren får den mullrande basen att gå igång som en skenande tändkulemotor. Vi var för en kort stund inne i Yes’ drömvärld med nebulosor och topografiska oceaner. Allrådande variationer av teman som fyller livsglädjen på ett sätt som bara progressiv musik är mäktig till.

Jon är tydligen ett vanligt förnamn bland sångare i de här kretsarna och Davisons röst ligger tätt på sin föregångare Anderson även om den inte är lika distinkt. Ett smakprov på det finns i Dare To Know där även orkestrala sektioner hoppar in och ut. Inte för att det blir mer symfoniskt utan snarare mer sympatiskt.

Vartefter musiken fortskrider blir den alltmer oinspirerad. Det finns inga välljudande utbrott, utan istället blir den fortsatt utslätad och bräcklig. Ända till oigenkännlighet faktiskt. Steve Howes ekvilibristiska gitarrexercis i all ära, men vem kunde i sin vildaste fantasi tro att Yes skulle spåra ur och hamna i popdiket? Knappast någon.

De tre sista spåren som för säkerhets skull har placerats på en bonusskiva tillför ingenting annat än pinsamhet. Sleeping Sister Soul är lövtunn i sin utformning. Det gör att den brister innan den ens har spelats klart. Mystery Tour är en penibel och helt onödig nybörjarguide till The Beatles och Damaged World är så långrandig att ingen kommer ihåg den även om någon mot förmodan skulle ha det begäret.

Precis som på de arketypiska konstverken på omslagen till de odödliga skivorna Fragile och Tales From Typographic Oceans är den brittiska konstnären Roger Dean även illustratör till The Quest. Så långt finns inspirationen i behåll och fantasin lever vidare. För Yes däremot har glorian hamnat på sned och de som vill åka med på det progressiva tåget får uppsöka en annan hållplats.

Thomas Claesson

Lindsey Buckingham ”Lindsey Buckingham” (Reprise/Warner)

Lindsey Buckingham, denna Kalifornien-pojk född 1949 som i början av 70-talet slog ihop sina påsar med brittiska och då Los Angeles-baserade bandet Fleetwood mac är fortfarande lite underskattad på något vis.

Han har förvisso rönt enorma kommersiella framgångar med sitt deltagande i Fleetwood mac som ju till exempel  med plattan ”Rumours” 1977 (ett av de mest sålda albumen i historien – över 30 miljoner ex) nådde en suppertopp. Ändå är han värd lite ytterligare lovord för sitt musikaliska geni som låtskrivare, producent, sångare – och inte minst som utsökt gitarrist.

Buckingham har i karriären släppt flera ypperliga soloalbum som visar på det ovan nämnda. Och nya självbetitlade plattan är inget undantag. Tvärtom. Vill man ha Fleetwood Mac-känsla är just denna nya soloskiva kanske den platta av Buckinghams soloäventyr som doftar mest av Fleetwood. Vilket ju inte sitter helt fel. Den här skivan är ett lågmält mästerverk, kort och gott.

Henric Ahlgren

Manic street preachers ”The ultra vivid lament” (Columbia/Sony)

Av de brittiska banden som dök upp vid början av 90-talet är få riktigt aktiva och relevanta idag. Kanske är det bara Manic street preachers kvar, egentligen.

Och med tiden har Manics utkristalliserat sig till ett av Storbritanniens (och världens) absolut bästa band överhuvudtaget – även i ett större och längre perspektiv – med ett engagemang, en ambition, en musikalitet, ett låtsnickeri och en konstnärlig kvalitet som spelar i en egen liga.

Bandet har levererat en radda magnifika album sedan genombrottet med ”Generation terrorists” (1992) och fortsatt att brinna för musiken. Och nya albumet brinner verkligen och sticker provtagningsinstrumenten direkt in i ådrorna på denna tid av pandemi, post-brexit och post-Trump-era. Till en fond av mäktiga svepande melankoliska pop- och rocklåtar av högsta klass.

Jag såg Manics när de spelade på Hultsfredsfestivalen 1993 och promotade första albumet. Då fanns fortfarande gitarristen Richey James Edwards med (innan han försvann mystiskt 1995). Inte tänkte jag då att jag fortfarande skulle lyssna på dem nästan 30 år senare (!) och att de fortfarande skulle kännas lika musikaliskt fräscha och intressant. Men det gör detta fantastiska band från Wales ännu. Det är förbaskat härligt och livsbejakande! Både för mig och dem.

Lyssna på: ”Orwellian”, ”Blank diary entry”

Henric Ahlgren

Felice Brothers ”From Dreams to Dust” (Yep Roc/Border)

Betyg 4/5

Felice Brothers har levererat album och en del soloprojekt sedan 2007. I detta band har en del bröder, släktingar och vänner ingått. En av de äkta bröderna, Simon, är väl den som verkar fungera som sammanhållande länk, låtskrivare och den röst man kan förknippa bandets sound med.

Men det är inte hela sanningen för just deras sound har varierat lite hit och dit. På de första albumen fanns det en ungdomlig The Band-känsla som senare har vinglat fram och tillbaks med skiftande resultat.

Nya albumet From Dreams to Dust inspelat i en kyrka, är även det en palett av skiftande musik ofta blandat med kortare recitationer och givetvis sång. Det är ett album som vilar på en vemodig och lite mörkare grund.

Det musikaliska soundet är sparsmakat, ofta med ett inledande klinkande piano eller akustisk gitarr. Tempot är mässande och förstärks av Simon Felice sätt att pratsjunga sina historier.

From Dreams to Dust är inget omedelbart album att älska eller eventuellt tycka mindre om. Det kan nog ta sin tid att hitta fler pärlor än inledande Jazz On The Autobahn. Det gäller att hänga i och ge bröderna fler chanser.

Bengt Berglind

Daniel Herskedal ”Harbour” (Border)

Daniel Herskedal är en norsk kompositör och spelar tuba på ett sätt som ställer alla förväntningar på kant, hur en tuba ska eller får låta.

Med på detta hans sjätte album finns även hans medmusiker, pianisten Eyolf Dale och slagverkaren Andreas Helge Norbakken.

Denna trio skapar sitt eget universum på album efter album och fick Norges version av Grammy Awards, Speleman för albumet Call for Winter härom året. Albumen The Roc och Voyage är även de att rekommendera varmt.

Musiken på detta och tidigare album kan eller ska inte stoppas in i något fack, men om vi nu ska göra det så bär den med sig tydliga element av jazz, folkmusik från Norge och andra länder, kanske även ett stänk europeisk konstmusik.

Den som vistas på eller nära havet en stormig dag eller natt på höstkanten och kan se hur vädrets makter leker med färgskalas alla skiftningar; eller när stormen har ebbat ut och naturen och havet försöker hitta tillbaks till ett normal läge. Alla dessa element kan jag återfinna och uppleva i musiken på Harbour. Den filmmakare som vill hitta ett mäktigt och svårslaget vackert soundtrack till sin film kan nog hitta det här.

Musiken på Habour är stor, lugn och mäktigt vacker, men kan även med jazzens notoriska sväng svepa in som en minitromb.

Bengt Berglind

NMB ”Innocence & Danger” (Inside Out/Sony)

Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den här skivan ska jag ha.

Ja för precis som ”talangscouterna” känner för tjuren Ferdinand i den tecknade sagan är det exakt så jag känner för Innocence & Danger.

Innocence & Danger bjuder på den ena högtidsstunden efter den andra och levererar allt och lite till.

The Neal Morse Band är från och med denna skiva förkortat till det enklare NMB men det betyder inte på något sätt att musiken har blivit enklare.

Neal Morse, Mike Portnoy, Randy George, Bill Hubauer och Eric Gillette är virtuoser. Inget snack om den saken. Och de är så skickliga att till och med när de brassar på med allt vad de har av tekniska finesser känns det välbalanserat. En konst om något.

Att dessutom fyra av bandmedlemmarna delar på sången ger en svårslagen bredd och variation.

Av de tolv låtarna på de båda skivorna (jadå det blev en dubbelskiva igen) har jag valt att tycka till lite extra om…

Do It All Again öppnar skivan starkt och när jag hörde den första gången var min tanke något i stil med ”hur ska de kunna toppa den?” och svaret lät inte vänta på sig (se nedan). Det en typisk NMB-låt med extra allt och med de skönaste av sångmelodier. Och att öppna med en låt med nästan nio minuters speltid är inte direkt vardagsmat – förutom i just genren progressiv hårdrock. Mäktigt värre.

Bird On A Wire. Ja vad ska jag säga? Det finns medryckande melodier och så finns keyboardtrudelutten i den här låten. Den knäcker nämligen om inte allt så i alla fall det mesta på den fronten. Och den som kan motstå känslan i det återkommande ”I have a fire”–sångpartiet av Eric är knappast född än. Missa heller inte hur Mike kör ett minimalistiskt men ändå framträdande trumsolo i bakgrunden i just det partiet. Mike är för övrigt på hugget låten igenom och utöver hans överraskande fina sånginsats (se nedan) är det hans största stund på skivan.

Videon till låten är förresten hur underhållande som helst; Neal Morse är på gränsen till överladdad och spexar och studsar och ser ut som att han där och då upplever sitt livs mest glädjefyllda minuter. Den känslan smittar av sig och jag är frestad att påstå att det här är en av de allra, allra bästa lättprogressiva låtar jag någonsin hört.

Your Place In The Sun visar att Mike Portnoy har en sångröst som det inte går att skoja bort (om nu någon har gjort det tidigare) och det är inte så lite kul att det emellanåt går att spåra lite reggaekänsla i denna lätt tillbakalutade pärla till låt som växer med upprepad lyssning.

Se där; det är inte bara NMB som sysslar med extra allt utan även undertecknad med den rekordlånga meningen ovan.

Another Story To Tell har ett skönt gung och bjuder på många aaaaaaaaaa-körer och som grädde på moset ett gitarrsolo som kittlar på det rätta stället. Näst efter Bird On A Wire – som alla har förstått är i en klass för sig – är det i skrivande stund min favoritlåt .

The Way It Had To Be är en stillsam ballad men den är långt ifrån ”såsig” eftersom den hela tiden är engagerande tack vare den inlevelsefulla sången av Eric (igen) och ett gitarrspel som är en kombination av rutin, skicklighet och en skön känsla för hantverket. Det resulterar i att den får lite av rollen som skivans andningshål med plats för eftertanke.

Bridge Over Troubled Water. Det är ingen enkel match att ta denna  Simon & Garfunkel-klassiker och göra den till sin egen utan att tappa känslan i orginalet. Det räcker så. Bara lyssna och njut.

Skiva nummer två utgörs av två mastodontepos som är förtjänta av varsin lång recension. Det är nog egentligen bara en ”musikprofessor” som skulle kunna beskriva vad som händer på ett korrekt sätt. Jag väljer att säga att låtarna spretar åt alla möjliga håll och hela tiden med syftet att rycka med lyssnaren i en musikvåg att sköljas med i. Helt enkelt att bara vara i nuet där och då. Magi. Och mest magiskt är de olika solouppvisningarna cirka två tredjedelar in i låten; jag golvas fullständigt och vill att det aldrig ska ta slut.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar när jag här och nu påstår att Innocence & Danger kommer att utses till årets skiva av undertecknad när 2021 ska summeras. Rätt av mig? Spelar Mike Portnoy i många band? Svar ja alltså.

Musiken är en vän som alltid finns till hands och ger oss möjlighet till lugn och ro – eller motsatsen om så önskas – och en gyllene möjlghet att rensa och sortera tankarna. Eller varför inte bara ”stänga av” och finnas till.

Vi människor må vara olika men det är många av oss som känner så här starkt för musik.

En god vän till mig har sagt:

Den progressiva rocken är känd för att ge tillfredsställelse. NMB är inget undantag.

Magnus Bergström

Son Volt ”Electro Melodier” (Transmit/Border)

Gruppen Son Volts tionde album Electro Melodier som är namnet på två äldre gitarrförstärkare liknar dess föregångare Union på några sätt. Det finns i texterna ett nyuppvaknat intresse för vår omvärld med sociala orättvisor, miljöpåverkan och politiska ställningstaganden, om än lite vaga in kanten.

Annars kan vi säga är det som vanligt med Jay Farrers lite monotona röst som oftast dominerar ljudbilden på gruppens album.

Gruppens gitarrbaserade ljudlandskap kan kännas lite platt och trist, även om man på de sista albumen försökt att smyga in både orgel, fiol och andra instrument samt andra röster för att lyfta och variera den musikaliska strukturen. Men när man nu gör det igen ligger ofta dessa instrument och röster lågt i mixen och kan inte matcha Jays monotona stämma.

Ändå är det alltid trevligt med ett band som Son Volt som håller stilen och ställningarna i den numera utvidgade americanafamiljen. Det känns tryggt på något sätt och visst har bandet här fått till att album som kommer att stå sig väl.

Bästa spår:  Living in USA och Diamonds and Cigarettes.

Bengt Berglind

The Killers ”Pressure machine” (Island/Universal)

Amerikanska The Killers slog ju igenom 2004 med debutalbumet ”Hot fuss” som blev etta i England och sjua i USA. Efter ”Hot fuss” så har The Killers släppt ytterligare en rad med fina plattor som exempelvis ”Sam’s town”, ”Day & age” och ”Battleborn”. Alltid smakfulla och välgjorda produktioner som hållit sig bra över tiden.

Förra plattan ”Imploding the mirage” (2020) levererade kanske inte några separata hitlåtar – men var i övrigt en underbar överdos med zynth och pampiga arenarock-sånger i en produktion i magnifik Fleetwood Mac-klass.

Vid sidan av det pampiga har bandet dock också alltid haft en fot i americana-rötter och det är denna sida som man ytterligare anammat och lyft fram på nya ”Pressure machine”. Och istället för att snegla på listhittar fortsätter man att göra en utforskning av andra territorier. Faktum är att här visar The Killers fullt ut att de kan sägas vara Bruce Springsteens arvtagare inom den moderna amerikanska populärmusiken. På ”Pressure machine” berättar The Killers gripande berättelser i sångform om invånarna i amerikanska småstäderna och The heartland. Oerhört fina låtar växer fram för lyssnaren. Det låter ungefär som Springsteens ”Nebraska” i en slags påkostad neo-new wave-kostym. Förbaskat bra.

Henric Ahlgren

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind