nyaskivor.se

The Gates of Slumber ”Hymns of Blood and Thunder” (Rise Above/Sound Pollution)

The Gates of Slumber är ett underground-band från Indianapolis i USA som enligt sig själva spelar ”Conan crushing doom”. Jag har verkligen försökt, jag lovar, verkligen försökt att hitta något positivt att säga om den här skivan. Den har snurrat i bilen i säkert 25 mil, men den blir inte bättre! Jag hittade ett potentiellt trevligt riff, men insåg sen att det var ganska mediokert.

Skivan är dåligt producerad, dåligt genomförd och dåligt skriven. Det här hamnar längst ner i nån sorts låda, längst bak i garderoben.

Overall: Nej.

Peter Henningsson

Suicidal Angels ”Sanctify The Darkness” (Nuclear Blast/Warner)

Wow! Sanctify The Darkness rivstartar med ösiga Bloodthirsty och bandet släpper inte gaspedalen förrän i och med sista tonen på avslutningslåten Child Molester.

De två bästa orden för att beskriva grekiska Suicidal Angels musik; aggression och snabbhet. En jämförelse med klassiska thrashband är självklar eftersom det går att hitta kopplingar till Slayer, Exodus, Kreator och Mortal Sin (för att nämna några).

The Pestilence Of Saints och Inquisition låter så mycket Slayer att jag gång på gång tror att jag lyssnar på en gammal Slayer-skiva med uppfräschad ljudbild. Ja, den inledande låttrippeln (tidigare nämnda låtar) är sanslöst bra och får nästan ett old school thrash fan som undertecknad att gråta av glädje. Sången brukar vara ett problem för band från icke engelskpråkiga land som exempelvis just Grekland men i det här fallet är den biten inget som stör, förutom vid några enstaka tillfällen (och då handlar det om dåligt uttal).

De som köper Sanctify The Darkness kommer att vara med om en överkörning av öronen som heter duga. Och det är förstås så det ska vara när det handlar om old school thrash metal.

Med tanke på det jag skrivit ovan om ”självmordsänglarna” så undrar säkert någon varför jag inte delar ut en femma i betyg? Jo, det är nämligen så att hur bra det än är så vill jag ha lite mer variation för att vara riktigt nöjd.

Magnus Bergström

Marduk ”Wormwood” (Regain/Warner)

Som jag har längtat efter Marduks nya. Det tog tre veckor för Posten att hitta min nya brevlåda, och under tiden kunde jag bara lyssna och bygga upp förväntningarna via några av låtarna som ligger uppe för lyssning på bandets MySpace-sida.

Vad jag trodde om ”Wormwood” var inte i närheten av vad jag nu fick höra; plattan skiljer sig från alla andra Marduk-plattor på många sätt. Istället för kanoner, maskingevär och pansarvagnar, som man så ofta får höra mellan låtarna, hör jag istället kyrkklockor och andra rysliga oljud – som ibland nästan kan uppfattas som EVP-upptagningar. Som om de försöker få självaste satan att medverka på inspelningarna. För visst är detta en mörk och brutal skiva.

Wormwood som på svenska blir malört, är taget från uppenbarelseboken och är namnet på en stjärna som brinnande föll ner på en tredjedel av floderna och vattenkällorna på grund av att den tredje ängeln blåste i sin basun. Vad vill detta säga om Marduk?  Jag tycker att de har riktat in sig mer på det vanliga temat i black metal istället för det mörker som människan så ofta orsakar själv med egna händer som krig och jävelskap.

De låtar jag gillar mest är Funeral dawn, Into utter madness och Chorus of cracking necks. Det är en orgie i sprutande lava och tunga nackbrytande riff. Det här är ett Marduk-verk som jag verkligen tycker om; det är aningen nytt och aningen gammalt och alldeles underbart. Efter 40 minuter så avslutas hela cermonin med en rafflande melodi och med orden att du för alltid kommer att bära på skammen som ett klädesplagg och som ett plagg kommer du att kastas in i domedagen. När sista tonen på alstret tonar ut så känns det som jag varit med om något riktigt hemskt.

Tony Sundberg

Arch Enemy ”The Root Of All Evil” (Century Media/EMI)

Det finns dom som tycker att ”klassiska” låtar ska lämnas som dom är och inte spelas in på nytt. Och det finns dom som tycker att det är något av en självklarhet att spela in ”klassiker” på nytt, och därmed få en fräschare/modernare ljudbild. Undertecknad är av den senare åsikten och speciellt när det görs så bra som på ”The Root Of All Evil”.

De låtar som Arch Enemy valt ut att spela in med sin – som bandet själva tycker – ultimata sättning är förstås ett uppdrag som inte kan misslyckas, med så många bra låtar i bagaget.
Undertecknads personliga favoriter bland nyinspelningarna är ”The Immortal”, ”Demonic Science” och framför allt ”Bury Me An Angel” som tar priset som skivans starkaste låt, ojojoj vad den svänger (det är rentav en av bandet bästa låtar någonsin). Andra låtar som bör nämnas är instrumentala ”Demoniality” och starka avslutningslåten ”Bridge Of Destiny”.

Bandet har satsat på att släppa skivan i några olika versioner, bland annat i en limiterad cd-version i ”mediabook”-format med 24 sidig booklet, tre extra livelåtar och en exklusiv patch. Med andra ord rena rama godiset för ett Arch Enemy-fan.

Hoppas nu att bandet ger sig ut på en Sverigeturné och spelar många av ”The Root Of All Evil”-låtarna. Hörde du min önskan, jultomten…?

Magnus Bergström

Blood Red Throne ”Souls of Damnation” (Earache/Sound Pollution)

När jag lyssnar på norrmännen Blood Red Thrones nya skiva så blir jag jäkligt sugen på att se dem live och headbanga tills jag ramlar omkull. Souls of Damnation är bra på flera vis. Den är mycket välspelad från alla bandmedlemmars sidor och basisten Erlan Caspersen är nog grymmast med sina härliga basgångar och rivande traktorriff. Jag kan inte ställa den här skivan brevid någon annan dö-metal skiva och säga att de låter lika. Jag blir sugen på lite tidig svensk dö-metal när jag hör detta, och faktum är att Valle Azic från svenska death metal bandet Impious har agerat ljudtekniker på detta alster.

Jag känner en trygghet i Souls of Damnnation och jag tycker den har en bra genomgånde ljudbild och många intressanta inlägg här och där. Gitarrerna och trummorna skjuter som maskingevär och sången liknar mest nå’t avgrundsliknande mörker som vill sluka lyssnaren i sitt stora svarta hål. Om jag ska välja ut nån favoritlåt här så blir det Throne of Damnation och Prove Yourself Dead. Jag försöker hitta svagheter på skivan men kan inte hitta några. Det enda jag skulle vilja ha mer av är gittarsolon. Gillar du death så lyssna på den här plattan för den är jävligt death metal!!!

Tony Sundberg

Deströyer 666 ”Defiance” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Sex år har gått sen förra skivan ”Terror Abraxas” släpptes. Med nya skivan ”Defiance” så är Deströyer 666 tillbaka och det är bättre än någonsin. Det blir aldrig tråkigt att  lyssna på den här skivan och jag har lyssnat på den varje dag sen den kom; inte så vanligt hos mig nu för tiden. Jag är nämligen en smula trött på all jävla tråkig musik som görs idag. Det brukar vara en handfull band varje år som imponerar, och 2009 är Deströyer 666 ett band som regerar, överraskar och får mig att känna lust och lycka.

Australienarna i Deströyer 666 har sedan debuten 1995 utvecklat en mörk och mycket intressant typ av death/black metal, med en hungrig lust där blodet sprutar och jag älskar det verkligen mer än något annat jag har hört i år. Jag tycker vissa låtar på den här skivan är så pass bra att jag lyssnar på dem flera gånger varje dag. ”I am not deceived”, ”A stand defiant” och ”A thousand plagues” är de låtar på nya alstret som sticker fram mest. Med det lite skitiga och tunga soundet på den här brutala och stundvis toksäkra skivan så kommer den att utgöra en bombliknande effekt i ditt hem när du vrider på hög volym.

Tony Sundberg