nyaskivor.se

Millpond Moon ”Time To Turn The Tide” (Tikopia/Hemifrån)

Den Norska duon Millpond Moon har spelat in denna sin andra skiva i Nashville USA, Spanien och i Parachute Studios i Oslo.

Duon består av Rune Hauge och Kjersti Misje. Ett antal inbjudna gästartister från respektive länder finns också med. Rune har skrivit alla låtar utom Bob Dylans Forever Young, Robbie Robertsons All La Glory och Wayfaring Stranger. Det låter mycket som Buddy & Julie Miller även på denna skiva.

Det är en vacker produktion med skickliga musiker men materialet sviktar och kommer inte upp till samma höga nivå som deras debutskiva Broke In Brooklyn. Det finns ändå några riktigt bra låtar som No Mans Land och Time To Turn The Tide. Dylan-covern var däremot inte så lyckad.

Börje Holmén

Diverse artister ”Hidden Treasures – Singer Songwriters from Home” (Hemifrån)

Här har vi ännu en skiva som sammanställts av Peter Holmstedt på Hemifrån. Det är en hyllning till genren Singer-Songwriter med artisterna Greg Copeland, Keith Miles, Barry Ollman och Bob Cheevers var för sig. Artisterna har skrivit allt själva.

Det är verkligen Hidden Treasures. En mycket bra skiva som snuddar vid mästerverk om det nu inte vore för några av dom arton låtarna som drar ner betyget. Men det är en hyllning med hög kvalité.

Om man nu skall lyfta fram en låt från varje artist så får det bli enligt följande:

Bob Cheevers These Are My Words

Keith Miles Homeland

Greg Copeland Are You Here, har ett långt intro men sedan kommer en vacker ballad

Barry Ollman The World Is Your Apple

Börje Holmén

Se även tidigare recenserade samlingar från Hemifrån:  Music From Home del 1 och del 2.

Grant-Lee Phillips ”The Narrows” (Yeproc/Border)

Solo använder Grant-Lee sitt rätta efternamn. Hans grupp för ett antal år sedan var Grant-Lee Buffalo. Då var hans dessa album klara favoriter under en tid. Sedan dess och ett antal soloalbum som jag inte har någon som helst koll på dyker detta nya soloalbum The Narrows upp. Visst känns rösten och soundet igen även om det nu är en aning nedtonat. Med sig i studion har Grant-Lee med sig trummisen Jerry Roe och basisten Lex Price. Resten klarar Grant-Lee av själv, plus att han producerar sig själv med den äran.

Han sjunger med en säker återhållsamhet, varierat och känslomättat. Musik tränger sig aldrig på men det är omöjligt att inte hänga med och lyssna aktivt. Rösten har visst släktskap med Joe Ely, Townes Van Zandt och Roy Orbison. Känslosamma ballader dominerar albumet, bandet är tight och när kontrabasen fyller ljudbilden är det bara att le.
Men det finns också stänk av rockabilly i Loaded Gun och rak honkytonk i Rolling Pin. Bästa americanan i år om du frågar mig. Fyra med snudd på femma.

Bengt Berglind

Kate Campbell ”The K.O.A.Tapes (vol 1)” (Hemifrån)

Kate Campbell är inget nytt namn på folk/alt.countryscenen. Hon skivdebuterade redan 1994 och släpper här sitt åttonde album. Kate är uppvuxen i Mississippi och får väl räknas till R&B-genren även om hon har en mängd andra musikaliska influenser. Hon är dotter till en predikant vilket satt sin prägel i hennes texter och budskap. Kate har lagt till några favoriter som covers till sina egna låtar på den 20 spår långa skivan.

Kate har en ruskigt vacker röst. Det är lågmält, mestadels akustiskt och skivan är mycket välarrangerad musikaliskt. Sedan kan man kanske tröttna på den överdrivet religiösa tonvikten. Ja vem kan hon liknas vid då…tja Emmylou Harris ligger nog närmast till. Inlyssningsspår: Strangeness Of The Day – Seven Miles Home.

Börje Holmén

Margo Price ”Midwest Farmer’s Daughter” (Third Man/Border)

En stor stjärnklar FEMMA för Margo Price. Om den bredbrättade hatten är ett vanligt signum för countrymusiken, låter Margot som en hel hattaffär. Hos henne sitter det i rösten och i attityden. Margo Price är ingen nykomling. Hon har tragglat sin fram på musikbranchens bakgårdar utan att glänsa eller få utdelning för sin talang. Signad av Jack White som första countryartist på hans skivbolag Third Man Records och inspelad nattetid i den klassiska Sunstudion i Memphis. Detta för att studion ska kunna dra in stålar som turistfälla dagtid.

Midwest Farmer’s Daughter är det album på senare tid som utmärker sig med en kristallklar produktion. Varje instrument, varje inpass av orgel, steelguitar eller vad det nu kan vara har sin plats och träder så klart fram i ljudbilden utan att förta eller undergräva den musikaliska enheten och skönheten.

Albumet innehåller alla countrymusikens så kallade schabloner, eller historiska byggstenar från Loretta Lynn och framåt. Texterna berättar sina historier på countryvis. Margo skiver dem med både humor och smartness. Hennes röst klarar av både honkytonk, westernswing och ballader. Sen är det en schvung, swing och sväng i musiken så det står härliga till. Allt lyfta fram en eller två låtar är omöjligt. Om jag nu skulle tvingas till detta får det bli inledande Hands Of Time eller How The Mighty Has Fallen. Men Midwest Farmer’s Daughter är en bländande countryfest från spår ett till tio, utan tvekan.

En femma  var det. En stor fet stjärnklar countryfemma till och med.

Bengt Berglind

Richmond Fontaine ”You cant go back if there’s nothing to go back to” (Decor/Border)

Egentligen har inte Lasse Winnerbäck så mycket att göra med detta sista album från Richmond Fontaine. Men om han nu har det så låt mig förklara närmare. Låtskrivaren och ledaren för Richmond, Willy Vlautin, skriver bra låtar på många sätt både när det gäller text och musik. Detta gäller även för Lasse W. Det är en sak till som förenar de bägge. De har oerhört tråkiga sångröster, som inte är så nyansrika eller har något större omfång. Toleransen för manlig pratsång är annars  ganska hög emellanåt, därom råder ingen tvivel.

Så ett helt album  som ändå har en del bra låtar och texter blir i längden svårt att ta in. Dessutom ligger låtarnas tempo ungefär på samma nivå. Texterna är ofta små noveller från baksidan av det amerikanska vardagslivet om alkoholism, arbetslöshet och annat elände.

För något år sedan bildade Willy ett nytt band, Delines med en kvinnlig  sångerska. Då kom hans starka låtar fram, melodierna var klarare och fick mer färg. Nu påstår Willy och resten av bandet att detta är deras sista album som Richmond Fontaine eftersom gitarristen numera bor  på våra breddgrader, i Danmark. Hoppas The Delines gör comeback för det är Willy Vlautins musikskapande värt.

Bengt Berglind

Malcolm Holcombe ”Another Black Hole”  (Gypsy Eyes/Border)

Gillar du som jag rosslande manliga sångare vars röst tycks vara märkta av ett hårt leverne och tunnor av whiskey? Malcolm Holcombe är inte lika rosslande som Tom Waits, mer en lightversion av densamme. Soundet är country, folk, blues och svampfärgat. Jodå, Tony Joe White gästar med sitt karaktäristiska gitarrsound.

Malcolm stötte jag på förra året då han spelade in en platta av liknande slag men lite mer Nashvillesound. Denna gång bjuder han på ett mer sparsamt och rivsamt ljudlandskap på resan in i americanaland. Ibland med lagom rosslig sång eller bara recitation till en träskig groove.

Another Black Hole kommer väl inte att hämta hem några Grammies, men svänger småskönt ändå.

Bengt Berglind

Luther Dickinson ”Blues & Ballads: A Folksinger’s Songbook Vol I&II” (New West/Border)

Om du vill ha en stor dos rootsmusik som hämtad ur den amerikanska myllan har du hittat rätt i och med detta album. Luther Dickinson har tidigare huserat i Mississippi Allstars men då med ett hårdare sound än vad som finns på detta album. Nu är anslaget i musiken mer lågmält och en härlig mix av det akustiska och elektriska.
Det påminner på något sätt om Ry Cooders tre första album där han också vandrade runt och förvaltade den amerikanska rootsmusikskatten på ett föredömligt sätt. Luther Dickinson hävdar att allt låtmaterial här är nyskrivet. Jag skulle nog mer kalla det en kärlekfull omtolkning av det som redan finns. Men det är bara en kommentar i kanten.
Som albumets titel antyder finns här både blues, ballader, lite svängigt rockstuk med femtiotalkänsla, instrumentallåtar, duetter och en massa ljuvligt gitarrlir.
Sjunger gör Luther på ett avslappnat och varmt sätt, vilket naturligtvis bidrar till att detta är ett album som man gärna tar med sig i soffhörnet lång tid framåt. Tjugoen bra anledningar att sitta och njuta.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”The Ghosts of Highway 20” (Highway 20/Border)

Highway 20 är rena hemmaplan för Lucinda Williams. En väg om hon har färdats många mil på i hemstaten Louisiana.  Denna gång åker vi med på fjorton musikaliska vykortsturer i sällskap med Lucindas särpräglade röst och hennes alldeles egna sätt att frasera i texten. Utan texthäfte är det en utmaning, men med hjälp av hörlurar hjälper det en aning. Eller också skippar man det hela med att anstränga sig, lutar sig tillbaks och bara åker med. Det fungerar alldeles utmärkt det också.

Tempot i musiken är nedskruvat albumet igenom och förutom Lucindas röst, som man stortrivs med eller inte alls, så är det gitarrspelet som gör att detta blir en klar femma.

Greg Litz, Bill Frisell och Val McCallum väver, kommenterar och skapar med sin gitarrer en målande musikalisk väv vid sidan av Lucindas röst. Det är vackert eftertänksamt och värmande. Förutom de tolv egna låtarna finns en version av Springsteens Facotory Girl och Woody Guthries House On Earth. Episka Faith & Grace med sina 12.44 är ett mörkt men gripande ljudlandskap färgat av den amerikanska södern.

Förra årets utmärkta Down When The Spirit Meet The Bone och nu detta mästerverk. Skulle inte förvåna om det kommer ett nytt album innan sommaren.

Bengt Berglind

Long Ryders ”Final Wild Songs” 4cd-box (Cherry Red/Border)

För något år sedan återutgav skivbolaget ett av Long Ryders album. Nu har man gått ett steg längre och samlat ihop hela bandets karriär i en cd-box på fyra välmatade skivor.

Förutom det som gavs ut reguljärt finns här en liveupptagning från Danmark och Holland 1984, samt en hög demos och akustiska versioner av deras låtar.

Long Ryders var lite av förgångare med sitt americanasound i ett åttiotal där synthbanden stod som spön i backen. Visserligen hade band som Byrds och Poco lirat countryrock sedan länge; men Long Ryders lade till punkattityd och ännu mer rock till sitt countrystuk. Sen hade bandet det som många andra både då och idag saknar, nämligen utsökta låtskrivare och sångare i Sid Griffin och Stephen Mv Carthy.

10-5-60 EP och Native Sons kom 1983–84, State Of Union 1985 och Two Fisted Tales 1987 sen var det slut på Long Ryders. Att man var ett bra liveband hör man tydligt på den här boxen. Men skivbolaget var inte nöjd med försäljningssiffrorna och ville välja ut singlar som skulle mixas om för att passa radion bättre. Allt detta och mycket därtill gick åt pipsvängen för Long Ryders.

Att arbeta sig igenom en cd-box med så här stort material borde premieras på något sätt, men tillhör man musiknördarnas riksförbund så ska det bara göras.

I detta fall med Long Ryders kan man lätt konstatera att det kanske är många countryrock- och americanavänner som har gått miste om en box med alla dessa cowpunk-godbitar, som håller väl idag. Rådet för dagen blir då köp, köp och lyssna i kapp. För det är Long Ryders väl värda.

Bengt Berglind