Tyngd som känns ända in i benmärgen
Mammoth Storm ”Alruna” (Argonauta)
Säfflebandet kan konsten att få till mastig och melankolisk doom metal förpackad i en fuzzig stonerljudbild. Det vilar något primalt över det hela och det känns ända in i benmärgen.
Jag vill plussa lite extra för att basljudet är något utöver det vanliga. Att trummorna får ta mindre plats är lite synd, men det framgår ändå att de är ett bärande kugghjul. Som referens väljer jag att nämna Kongh men med fler lockande melodier.
Låt mig slå fast att Alruna rimligen är så långt från insmickrande radiohårdrock som det går att komma. Eller låt mig säga så här:
Sedan 1991 har James Hetfield (Metallica) haft ”Do you want heavy? Metallica gives you heavy” som standardreplik när Sad But True ska spelas. Snacka om att han är helt fel ute… Den låten är rena rama popdängan jämfört med valfri Mammoth Storm-skapelse.
Låtarna fjäskar inte för lyssnaren (somliga skulle nog kalla det hela ogästvänligt) vilket blir extra uppenbart när den råbarkade sången tar vid. Men de tålmodiga lyssnare som pallar trycket blir rikligt belönade, när lager på lager av tyngd uppenbarar sig.
Och ser man på; det finns minsann finurliga gitarrmelodier utplacerade lite här och var och tittar fram bland tyngden som för låtarna lååååångsamt framåt.
Att låtlängderna inte går av för hackor behöver knappast tilläggas. Som sig bör i genren alltså.
För den som vill ha musik med omedelbara krokar som fastnar och inte tycker om tyngd är det bara en sak som gäller; att hålla sig så långt borta som möjligt för att inte krossas…
Omslagskonsten signerad trummisen Emil är en fullträff. Ord kan inte beskriva de läckra färgerna och de snillrika detaljerna i hantverket. Hur läckert som helst.
Som avslutning vill jag skicka med ett ord att tänka på; tålamod. Nyckelordet för Alruna som vid upprepad lyssning näst intill helt garanterat kommer att blomma ut och ge full utdelning.
Magnus Bergström
