Ingen rök utan eld
Rammstein ”Rammstein” (Universal)
25 år in i karriären bjuder Rammsteins sjunde utgåva på få överraskningar. De tunga återkommande riffen ligger där inbäddade i elektroniska pulsvågor. Den uttrycksfulla gutturala rösten med de tydligt formade orden. Texter om rotlöshet, känslor och förtvivlan. Mekaniskt, bombastiskt och i största allmänhet påträngande.
Cirkeln är sluten i och med att faderlandet sig självt blir rannsakat i den inledande Deutschland som med en ogenerad orubblighet vrider och vänder på konflikter, skamkänslor och omstörtande maktbegär. Komplett med hätska gitarriff och en illmarig refräng som envisas med att bita sig fast.
Den betydligt glättigare Radio visar prov på bandets dansvänliga industrimetal. Även om andemeningen brottas med censur och kontroll är frekvensen inställd på trallvänliga popliknande verser med blytunga repetitiva riff. Ausländer drar åt samma håll, men här reflekterar discokulan allt för många ljusstrålar som framkallar en obekväm åksjuka.
Skivans emotionella centrum kretsar kring Puppe som är en långsamt brinnande kraftansamling. Berättelsen om en prostituerad som arbetar hemma medan hennes yngre bror sitter livrädd i rummet bredvid och kramar en docka han fått av systern. Jag har det inte så bra skriker pojken förtvivlat i refrängen med skrällande oväsen, stampande taktslag och skräckinjagande synthesizer i bakgrunden.
Vidare bjuds det på skamliga förslag i Sex, en läbbig figur i Hallomann och i Seig Dich lättas det på skynket till kyrkans mörka avkrokar. Traditionella teman djupt förankrade i Rammsteins historia. Mekaniska riff, militanta takter och knivskarpa keyboard i en sådan intensitet att lyssnaren försätts i trans.
Men det finns stunder av återhämtning. Den skinande Diamant briljerar i sin skönhet. En röst, en gitarr i all enkelhet och det blir som tysken skulle ha sagt sehr schön och då menar han inte att man ser sjön.
Vid vägs ände Weit Weg fann jag min favorit. Storslagen och med influenser från alla de bästa av världar. Kontrollerad dramatik och en bekräftelse från ett band som är löjligt högt över toppen i sin egen genre.
Visst finns det någon oljefläck på verkstadsgolvet som borde ha torkats upp, men i det stora hela är den obetitlade skivan ett uttryck för tysk ingenjörskonst av bästa märke.
Thomas Claesson
