Diamanter är en hårdrockares bästa vän
- Triumph ”Diamond Collection” (Frontiers/Cosmos)
Jag har alltid hävdat att det inte behövs mer än tre män för att bilda en fullgod rockgrupp. Cream var föregångare och de banade vägen i slutet av 60-talet. Under de ljuva åren mellan 1976 och 1987 bevisade Triumph att den regeln likaväl kunde brukas under denna tidsepok. Tre begåvade musiker från Toronto gjorde sitt segertåg land och rike runt och ett mäkta imponerat avtryck i musikens historia sattes.
Diamond Collection är en utgåva med tio skivor som från början släpptes på pressad svart vinyl. Numera digitaliserade och på CD med bästa tänkbara ljud. Musikstilen spänner likt en regnbåge från progressiv rock (snuddande vid metal) via hårdrock, blues rock, arena rock till rent av klassiska stycken.
Rick Emmett (sång, gitarr), Michael Levine (bas, keyboard) och Gil Moore (sång, trummor) förmedlar sitt musikarv utan att svikta. Vi vandrar i salar där ekon efter rockband som Boston, Journey, Styx och inte minst Rush har sin klara hemvist.
2010 utgavs Triumph’s greatest hits och där fanns de utvalda klassikerna representerade. Nu går vi ett steg längre och hela livsverket släpps under samlingen Diamond Collection. En skattkista av låtar står helt öppen för utforskning och det finns mycket mera att hämta än man kan ana.
In the Beginning (1976) som av någon oförklarlig anledning till en början endast släpptes i Kanada under det självbetitlade namnet Triumph. Förvirrande och oförklarligt då en sådan raritet inte borde hållas bakom bevakade gränser. Skivan är inte alls en oslipad diamant utan snarare ett av de bästa debutalbum som någonsin släppts.
Här finns några riktiga rock-dräpare i form av ’24 Hours A Day’ och ’What’s Another Day of Rock and Roll’ som med sin massiva frenesi ger stora sprickor i alla uppbyggda skyddsmurar. Avslutningen med ’Let Me Get Next To You’ som för övrigt inte är långt efter Led Zeppelin’s ’Rock and Roll’ (IV) samt det formidabla, symfoniskt progressiva eposet ‘Blinding Light Show / Moonshine’ hade i sig själv räckt för att motivera albumet inför en 12-manna jury.
Rock n’ Roll Machine (1977) var som en förlängd arm av debutalbumet och minnesvärda rockhits levererades med eftertryck. Nu introducerades äntligen den stora världen (läs USA) i vad som var på gång uppe från det stora landet i norr.
”Takes Time” är en riktig party låt som stampar igång skivan med en riktig kick start. ”Little Texas Shaker” får tankarna att vändas mot Bachman Turner Overdrive vilket i sig är en acceptabel förebild. I ”Rocky Mountain Way” är bluesrocken obeskrivligt bra vitaliserad och kompositören Joe Walsh har all anledning att vara nöjd med det framförandet.
Just A Game (1979) blev bandets genombrott och man började så smått nå ut till den breda massan.
’Lay It On The Line’ trollband den nyväckta åskådarskaran och även till yttermera ’Hold On’ som i all ära bara var steget bakom. Min fyr svepte dock likt det onda ögat och fastnade på den ultimata bluesängeln ’Young Enough To Cry’ som visade att Triumph var helt införstådda i grundvalarna till all rockmusik. Den näpna ’Suitcase Blues’ med akustiska förtecken lugnar till slut ner skivan som i övrigt är översållad med massiva rockriff.
Progressions of Power (1980) är min personliga favorit trots att den innehåller ett litet klavertramp. ’Take My Heart’ är tyvärr ett hack i den annars så brant stigande logaritmiska kurvan. Alldeles för mjäkig och muzak-orienterad och därmed helt felplacerad i en annars så övertygande platta.
Skivan brakar loss i ett rasande tempo med ’I Live For The Weekend’. Det är en låt med mycket energi och den tar i praktiken med sig allt i sin väg. Under resans gång följs den upp med andra hårdrockande titlar som t.ex. den självförklarande ’Tear The Roof Of’, tungt trippande ’Nature’s Child’ och den absoluta motpolen till Bee Gees dito ’Women In Love’. Slutligen drar ’Hard Road’ igång och den besitter hela spektret av gitarr, keyboard och flerstämmig sång pretentiöst utlagd på en persisk matta med bas och trummor.
Allied Forces (1981) är den mest kända skivan och ger frånsett de rena rama kioskvältarna – ’Magic Power’,’ Allied Forces’ och självfallet ’Fight the Good Fight’ – en hel del annat att förkovra sig med.
Öppningsspåret ’Fool For Your Love’ med de lite hårdare takterna ger Moore’s röst den rättvisa den så väl förtjänar. Följs upp med tuffa gitarriff som lägger sig som bomull runt hjärtat. Vacker stämsång och akustiska förtecken gör ’Ordinary Man’ inledningsvis mycket behaglig och den senare förvandlingen med briserande elektriska toner är inget annat än tydliga kännetecken på en bra rocklåt.
Never Surrender (1982) ger en anda av historiska vingslag redan med inflikningen av Ronald Reagans brandtal på ’To Much Thinking’. Betydelsefullt spår med djup innebörd. ’Battle Cry’ är ett pampigt, hårt pådrivande paradnummer med en suggestivt medryckande dragningskraft. Svår att motstå, hänförande i sin utformning.
Att titellåten ’Never Surrender’ redan är en milstolpe bland de klassiska verken står klart inte bara på grund av det musikaliska framförandet utan även tack vare den minnesvärda textremsan ’Thirty golden pieces for the Judas kiss , what’s a nice boy doin’ in a place like this’. Förstärker intrycket markant och ger ett skimmer av eftertankens kranka blekhet.
Thunder Seven (1984) river igång med ’Spellbound’ och vindstyrkan ligger på höga Beaufort redan innan man har funnit sig till rätta och sansat sina sinnen. ’Time Goes By’ driver på stormen med full kraft och det progressiva vindögat fångas upp än en gång.
’Stranger In A Strange Land’ blommar ut som en oskyldig ros med pulserande erotiskt laddade basgångar, känslomättat fulländade trumattacker, ekvilibristiska gitarrutflykter och dessutom en sång som svävar högt över allt, likt en helig ande.
Stages (1985) visar att de tre budbärarna trivdes bra på scenen. Här på live-skivan tas svängarna ut rejält och det märks inte minst på inledningsspåret ’When The Light Goes Out’. Långa yviga versioner gör att obligatoriska ’Rock And Roll Machine’ landar på drygt tio minuter.
Den spektakulär lasershowen bidrog säkert till att lyfta ’A World Of Fantasy’ och ’Fight The Good Fight’ till ytterligare en dimension.
The Sport of Kings (1986) är fylld av solida rocksånger. Starka mid-tempo låtar avlöser varandra. Först ut är ”What Rules My Heart’ där Moore’s distinkta röst effektivt backas upp av Emmet’s ljuva stämma och gnistrande gitarrövningar. Därefter skiftas solosången till Emmett’s favör och den passionerat eftertänksamma ’If Only’ blir fulländad med symfoniska keyboards och pålagda gitarrslingor.
Triumph’s signum på samtliga album är att lägga in ett litet klassiskt instrumentalt stycke. Det finns även här. ’Embrujo’ med den spanska gitarrskolans alla kännetecken gör att man för ett tag blir alldeles mållös. Med ’Play With Fire’ som är den tuffaste låten på skivan återfås medvetandet. Ett hårt drivet tempostarkt verk med som alltid förbluffande sång.
Surveillance (1987) är ett värdigt album att avsluta en era i musikhistorien. Melodiskt vackert utformade tongångar framförda av briljanta musiker likt en metamorfos i rörelse.
’Headed For Nowhere’ är den klart lysande stjärnan och här dueller Steve Morse – som en sann inbjuden gäst – med Emmet i ett skimrande sanslöst vågspel. Musikens tema för tankarna till i salig åminnelse Gary Moore och dennes irländska fälttåg som så sorgligt är över.
Finalen med ’Let The Light (Shine On Me)’ där Emmett med sin ljusa, höga stämma frustrerande sjunger ut sin desperation är överväldigande. Det här är det sista som hörs från Triumph och man vill bara att melodin ska hänga kvar i luften för evigt.
När det gäller bedömningen så lägger jag i den ena vågskålen nio stycken kanadensisk silver-dollars nästan snurrande på högkant. Den musikaliska begåvningen med den stora spridningen av geniala rockteman och dessutom två bra sångare därav en bländande gitarrist är mycket svårt att motstå. Den andra vågskålen som står högt i skyn är så gott som helt tom frånsett några alltför utslätade radio anpassade sockersöta pop ballader.
Men sagan slutade inte riktigt här. Jag tillhör den lyckligt lottade skaran som fick bevittna Triumph’s återförening på Sweden Rock Festival 2008. De tre musketörerna som dagen till ära var iklädda löst hängande fotbollsskjortor gjorde inget större väsen av att de hade allas blickar riktade mot sig. De klassiska låtarna serverades på silverbricka, om än inte med den knivskarpa träffytan som när det begav sig för över tjugofem år sedan. Den starka övertygelsen och järnviljan hos de gudabenådade fullblodsproffsen gick det dock inte att ta miste på. Ett av 80-talets bättre liveband hade presenterat sig och det med bravur.
Finns det händelsevis några belackare som tycker att 5 timmars musik i de okrönta arena-rockarna Triumph’s anda känns för mycket ? Då finns det en aptitretare som öppnar alla lås och kan vara den väckarklocka som krävs. Det tar mindre än två minuter (1:53) av all dyrbar tid att stanna till, prioritera och lyssna på det tyngsta introt i modern tid – Overture (Procession) – från Never Surrender. Om armarna blir alldeles knottriga av gåshud, så är det inget att oroa sig för. Det är en naturlig reaktion.
Jag är övertygad om att kistlocket kommer att öppnas och åskådliggöra den omfattande låtskatten i sin fulla prakt. Den oinvigde är nu endast ett fåtal andetag från triumfens ögonblick.
Thomas Claesson
