Oändliga strömmar av blastbeats och dissonanta gitarrer
- Deathspell Omega ”Paracletus” (Norma/Sound Pollution)
En kompis till mig har hypat detta band för mig ett tag nu så det passade väldigt bra att få en ny skiva att stifta bekantskap med. Men det är lite av ett musikaliskt kaos jag möts av som inte lever upp till de lovord jag hört. Det händer väldigt mycket i musiken och tyvärr är ljudbilden inte så skarp som jag skulle vilja ha den, det blir därför ganska svårt att urskilja vad som spelas. Det mesta döljs i oändliga strömmar av blastbeats och dissonanta gitarrer, som tyvärr inte alltid förgyller det hela.
Det inledande spåret bygger upp något av en konstig känsla inom mig, lite som en varningsklocka inför vad som komma skall, en ganska härlig känsla faktiskt. Sedan börjar andra spåret och jag hör direkt influenser från Dillinger Escape Plan, fast inte alls lika bra utfört. Under skivans gång finns det några få riff som utmärker sig, men kanske är det inte p.g.a. riffens slagkraft utan mest för att man verkligen hör vad de spelar då, toner som faktiskt skapar en del fina harmonier. Men dessa stunder varar inte värst länge utan ersätts snabbt av mer kaos, blandat med en hel del fula skrik/growl som jag egentligen inte tycker fyller någon funktion. Ett annat problem med skivan är att den sitter ihop likt ett konceptalbum(jag vet dock inte om det är det), spåren går alltså helt i varandra utan avbrott. Detta gör att det för mig blir ännu svårare att urskilja några bra låtar i den redan krassa skaran av dem, det blir mest att man hör partier i vissa låtar som är bra. Det bidrar också till en känsla av upprepning och partier som inte skiljer sig nämnvärt från andra.
Höjdpunkten på skivan, för det finns faktiskt ett, är spår 4, Dearth. Denna rör sig i gränslandet mellan alternativt och depressivt, mycket likt Cult of Luna faktiskt. Annars är det inte jättemycket att hänga i granen faktiskt.
Betyget blir 2/5 djävulshorn för Paracletus. Jag kan mycket väl tänka mig att detta är en skiva som kan växa allteftersom man ger den fler genomlyssningar. Fler och fler finesser och riff lär uppmärksammas då, i alla fall jag, vid de första genomlyssningarna inte riktigt orkade lyssna efter dem.
Martin Engström
