Posts Tagged ‘v.6’

Fortfarande samma fantastiska röst, men …

Joss Stone Colour Me Free (Virgin/EMI)
Joss Stone ”Colour Me Free” (Virgin/EMI)

betyg215 

Jag vet inte om du kommer ihåg första gången du hörde Joss Stone?

Jag gör det. Hon träffade rakt i hjärtat, vilket röst, flämtade jag för mig själv. Framför mig ser jag denna vackra, kraftiga, mörkhyade kvinna som sjöng så klockorna stannade. Att det var en liten vit 16-åring från England hade jag nog inte gissat på de första åttatusen försöken …

Hennes senaste platta, ”Colour Me Free” (hennes fjärde fullängdare sedan ”The Soul Sessions”, debuten 2003) är inget undantag. Vad det gäller sånginsatsen. Fortfarande samma fantastiska röst, men …

Vad är det för låtar? Från första låten, som ändå är hyfsad, går det rakt utför. Inte ens när en av mina favoriter Raphael Saadiq dyker upp hjälper det.

Nej, Joss, det är dags för dig att bestämma vad du vill göra med din talang. Du kanske bara gör detta som levebröd och har andra intressen vid sidan av som du brinner för? Inga problem men släng på ”Arrives” med Aretha så förstår du vad jag menar med ”brinner”. Människan är åttio procent vatten och resten inställning, som någon sa …

Hasse Carlsson

Tags:

13

02 2010

Senaste SKRIKET från H.I.M.

 

HIM Screamworks: Love In Theory and Practice (Sire/Warner)
HIM ”Screamworks: Love In Theory and Practice” (Sire/Warner)

 betyg4107

Frontgestalten Ville Valo och de övriga medlemmarna i finska bandet His Infernal Majesty – H.I.M. – har vid det här laget sålt bortåt fem miljoner skivor och är enligt min mening bäst i världen på den här typen av gothpop-metal eller ”Love Metal”, som gruppen själv valt att etikettera musiken.

Det nordiska vemodet och känslan för melodier sitter som hand i handske i den här genren. Att det just är ett finskt band som gör det här så bra är nog inte någon slump heller, för kanske är det inte fel att kalla H.I.M. för metalmusikens svar på den finska tangon. Beröringspunkter av fundamental art finns onekligen.

Förra plattan Venus Doom (2007) var ingen besvikelse och innehåll bl.a. de två låtessen ”The Kiss of Dawn” och ”Bleed Well”. Även nya alstret Screamworks: Love In Theory and Practice levererar på ett utmärkt vis det den ska och drar samtidigt lite mer åt pophållet än föregående album. Här och var är en elektroniskt färgad 1980-talsrockkänsla framträdande som får mig att associera en smula till bl.a. Billy Idol. Några av trumfkorten bland låtarna denna gången heter ”Heartkiller” och ”In Venere Veritas”.

Henric Ahlgren

Tags:

12

02 2010

The Mountain King levererar melodi och tyngd

Jon Olivas Pain Festival (AFM/Sound Pollution)
Jon Oliva’s Pain ”Festival” (AFM/Sound Pollution)

 betyg3526                I butik: 19 februari

Låt mig direkt fastställa att Festival inte håller samma klass som Maniacal Renderings, vilken i mina öron är Jon Oliva’s Pain bästa skiva. Men den är bättre än debuten Tage Mahal och fullt i klass med Global Warning. Som vanligt när bandet är i farten handlar det om en välavvägd blandning av melodi och tyngd. Likheterna med Savatage är ofta slående, men på något sätt klarar man ändå av att stå på egna ben.

Inledande Lies är en för bandet typisk låt med många temposkiftningar. Och så här aggressivt har nog Jon Oliva aldrig sjungit tidigare. Bandets svaghet brukar vara att många av låtarna är svåra att sjunga med i, men tunga Death Rides A Black Horse med sin pampiga refräng är som tur är ett exempel på motsatsen. Den kan rentav vara Jon Oliva’s Pain bästa låtbygge hittills. Som tredje låt återfinns tittellåten Festival som är något av en blandning av de två första låtarna = bra och alldeles utmärkt som titellåt. Därefter följer ett par ganska intetsägande låtar innan vackra balladen Looking For Nothing höjer stämningen. Övriga låtar värda att nämnas på skivans andra halva är episka Winter Haven och balladen Now.

I en tid när det verkar som att Savatage upphört att existera så fyller Jon Oliva’s Pain tomrummet och det är något att vara tacksam för.

Värt att tänka på; efter tiotalet lyssningar växer skivan så det är ingen djärv gissning att betyget blir högre med tiden.

Magnus Bergström

Tags:

11

02 2010

”Äntligen här igen”

Freda Ett Mysterium (Universal)
Freda’ ”Ett Mysterium” (Universal)

betyg396

“Äntligen här igen” utbrister comebackande  gruppen Fredá på nya plattan Ett mysterium. Direkt känner man igen Fredá, främst på grund av Uno Svenningssons karaktäristiska röst. Till detta lägger man denna gång en vägg med läckra grusiga gitarrer och en del bra melodier i botten. Det räcker långt. Men inte hela vägen. För i små doser på radio eller andra sammanhang fungerar Unos säregna röst – men inte i låt efter låt på en hel CD.

Kanske är det  mixningen av plattan som drar ner helhetsintrycket hos mig. Unos röst ligger inpackad i någon sorts vadderat filter. ”Bäste vän” kommer att bli en radioplåga med en bra textidé. Annars hamnar Fredas texter, som är klart över medelmåttet, mitt emellan Le Marc och Ledin. För nya vänner av mogenpop och gamla vänner av Fredá  är “Ett Mysterium” säkert välkommen. I små doser säger även jag: ”Äntligen här igen”.

Bengt Berglind

Tags:

10

02 2010

Klockren debut

Angels Of Babylon Kingdom of evil (Metal Heaven/Sound Pollution)
Angels Of Babylon ”Kingdom of evil” (Metal Heaven/Sound Pollution)

betyg4107

Jag kan inte minnas när jag senast drog igång en skiva från ett okänt band och sedan njöt till maxgränsen. Angels of Babylon(AoB) är ett projekt som blandar och ger från flera olika genrer. Du har bland annat Dave Ellefson på bas som tidigare spelat i nästan 20 år med Megadeth, mer känd för sin stämning av sångaren Dave Mustaine angående bandnamnet. Dessutom har du trummisen Rhino (ex-Manowar) som är mycket omtyckt. Utanför detta klassiska hårdrocksarrangemang har du en Power-metal sångare (David Fefolt) och en än så länge okänd gitarrist (Ethan Brosh). Resultatet av detta blir ren magi och Ellefson själv uttrycker deras sound som ”majestätiskt” - något jag är helt överens om.

Rent tekniskt sett finns det inget att snacka om vad gäller AoB och det är rutinerade herrar som producerat skivan. Det är bra musiker som kommit fram till soundet. Finns inget att klaga på. Skivan består av 10 spår där jag har svårt att skilja ut något som är bättre eller sämre, det är en mycket bra mix. Dessutom finns det en del intressanta låtar som är perfekt placerade i ordningen på skivan, tänker främst på instrumentala låten ”The Remnant”. Om jag fick välja några låtar att sätta en liten varning på, som man bara måste höra, så blir det ”Conspiracy Theory” eller ”Night Magic”. Jag kan också utlova att AoB inte låter som något ni hört förut, det finns tydliga likheter och influenser givetvis. Men det är på något vis helt unikt i sin komposition och sound mm.

Alla riktiga hårdrockare bör spana in ”Kingdom of Evil” som AoB:s debutskiva heter. Det enda som kan stoppa detta från att bli ett stort band är fansen. Värt att nämna är också att skivan var tänkt att släppas mycket tidigare men har skjutits upp av diverse omständigheter. Det är alltså en mycket välarbetad skiva man kommer ut med till slut.

Skivan får 4/5. Även om jag inte direkt hittar något negativt med skivan så känns det ändå inte riktigt som en maxpoäng. Det skall till lite mera för att kittla lite extra. Några få saker jag kan tänka mig är att utöka antalet spår. Det skall också finnas några låtar på skivan som är sådär extra magiska som man bara nästan inte kan sluta lyssna på. Och jag vet inte när jag senast var med om något så här bra på första försöket, därför är jag inte alls orolig över att AoB bara kommer bli bättre. Jag är dock lite rädd för att det kanske inte blir något mer, vilket vore väldigt synd.

Ricky Löfqvist

Tags:

09

02 2010

Allison lämnar med detta album countryscenen

http://allisonmoorer.com
Allison Moorer ”Crows” (Ryko/ADA Nordic/Warner)

 betyg396                                     I butik: 9 februari

Crows är Allisons Moorers uppföljare till fjolårets kritikerrosade  album Mockingbird, som enbart innehöll låtar av andra kvinnliga låtskivare. På detta nya album har Allisons skrivit samtliga låtar och försökt göra detta på ett för henne nytt sätt. Crows kräver ett stort antal lyssningar innan man kommer in i det stora antalet ballader som dominerar albumet. Först tar låtarna ut varandra med sina likartade tempon och stämningsbilder. Det som ändrar det hela är Allison Moorers röst och hur hon behandlar sitt unika låtmaterial.

Hennes röst skulle du nog inte känna igen om den flöt förbi på någon radiokanal. Men du skulle säkert konstatera att den var stark, klar och säkert självständig. För det är det som ger hela  detta album sin egen karaktär. Du hör det bäst i Easy in the Summertime, inledande Abelone Sky, dramatiskt mörka Still This Side Of Gone och albumets titelspår Crows.

Allison som för övrigt har en skönsjungande syster – Shelby Lynn och superkänd man – Steve Earl, lämnar med detta  album countryscenen. Crows är snygg sparsmakad vuxenpop av bästa märke.

Bengt Berglind

Tags:

08

02 2010