The Empire Strikes Back
IMPERIET ”Silver, guld & misär” 5CD+DVD (MNW/Bonnier Amigo)
När jag på 1990-talet jobbade extra på ett äldreboende i Karlstad, hände det en sommardag när jag stod i köket och tog en kopp kaffe att jag hörde Imperiet spelas på radion och när jag samtidigt gick ut på balkongen med kaffekoppen i handen så såg jag sångaren Joakim Thåströms gängliga kepsförsedda gestalt precis komma släntrande i solgasset på gatan utanför. Detta blev ett speciellt och närmast magiskt sammanträffande för mig, som jag minns med särskild känsla. Nuförtiden när jag råkar röra mig i krokarna runt Hornstull på Söder i Stockholm händer det ibland att jag i vimlet ser Imperiets gamle basist Christian Falk, som för övrigt ter sig oförskämt vital. Vad vill jag säga med det här? För en annan som växte upp på 1980-talet är Imperiet ett ikoniskt band, och att få syn på medlemmar ur Imperiet i verkliga livet är att möta ikoner.
Imperiet får sägas vara det svenskspråkiga band som i kölvattnet efter Ebba Grön dominerade den svenska rockscenen på 1980-talet. Imperiet startade som Rymdimperiet, ett sidoprojekt till Ebba Grön och när sistnämnda konstellation splittrades utvecklades Rymdimperiet därefter till det distinkta Imperiet. 1983 kom första singeln under namnet Imperiet: ”Alltid rött, alltid rätt”. Fram till 1988 släpptes sedan fem studioalbum: Rasera (1983), Imperiet (mini-LP, 1984), Blå himlen blues (1985), Synd (1986) och Tiggarens tal (1988). Från Blå himlen blues fick bandet stora hits med låtarna ”Fred” och ”C.C. Cowboys” som spelades flitigt i radion. För den breda massan fick gruppen sin största kommersiella framgång med ”Märk hur vår skugga” (1985), en tolkning av Carl-Michael Bellmans kända epistel från 1700-talet, som med sitt genomslag och sin orepresentativa karaktär dock blev något av en black om foten för bandet ur det konstnärliga perspektivet. Senare hits därefter blev singlarna ”Var e vargen” (1986) och ”19hundra80sju” (1987), som liksom ”Märk hur vår skugga” inte ligger på något av studioalbumen i originalutgåva.
När det gäller sound och produktion var Imperiet ett typiskt 80-talsband med erans präglade faiblesse för den då nya tidens teknik med synthar, inspelningsmetoder o.s.v. och särskilt Blå himlen blues är nog det album som idag kanske känns mest daterat ifråga om detta. Det är väl heller ingen hemlighet att Joakim Thåström själv idag inte anser att tiden med Imperiet varit hans bästa kreativa period. Dock finns det mycket som håller fortfarande och själv tror jag att det särskilt är två låtar ur Imperiets produktion som tålt tidens tand extra bra och kommer att fortsätta så: ”Alltid rött, alltid rätt” och ”Var e vargen” – båda är till sin textmässiga tematik och som bärare av ett budskap värdiga en tidlös klassikerstämpel. Det intressanta med Imperiet är att Thåström med detta band på ett väldigt effektivt sätt förenade punkens rockideal med 70-talsproggens mer yviga, pompösa och politiska anslag, och allt det här i kombination med en tydlig 80-talsestetik. Imperiet kan nog härmed slutgiltigt utlysas som den svenska new wave-musikens huvudband och kejsare.
En hel del vatten har runnit under broarna, men nu slår alltså Imperiet tillbaka med den fullmatade snygga samlingsboxen Silver, guld & misär, ett verk av kvalitetssnitt bestående av 5 cd-skivor, en live-dvd och en 68-sidig informativ och påkostad bok innehållande en fanografi av Marcus Birro. Boxens låtmaterial är sammansatt i exklusivt urval av Karlstad-sonen Niklas Bergson (som Thåström för övrigt äger skivbolaget Dust Music tillsammans med). Boxen innehåller i princip det mesta som Imperiet givit ut plus några nya remixar och livelåtar. Det är bara att bocka och buga för alla Imperiet-fans i synnerhet och övriga intressenter i allmänhet. Det är väl just ett sådant här praktverk som kallas för en kulturgärning. För övrigt hoppas jag att så många som möjligt tillsammans med mig instämmer i hyllningskören. Eller som Darth Vader sade till (sin son) Luke Skywalker för att locka denne in i en ohelig allians: ”Join me!”
Henric Ahlgren
