- Joe Henry ”Blood From Stars” (Anti/Bonnier Amigo)
Mästerproducenten som vi hört producera Solomon Burke och Elvis Costello för att nämna några är tillbaks med ett eget album. Jag blir alltid förväntansfull inför dessa album och aldrig besviken, så ej heller denna gång.
Det känns som man flyttats tillbaks i tiden till 1920-30 talets regnvåta gator i någon av USA’s storstäder då alkoholförbudet och gangsters stod på var sin sida om lagen. Vi möts av en bluestyngd platta med melankoli i förgrunden.
Snyggt tungt jazzblås ligger som en dimma över den bluesformade plattformen inunder. Vi har här att göra med en mästare på ljudbilder och stämningar, vilket vi blir varse när det ensliga pianot i preludiet ”Light No Lamp When The Sun Comes Down” startar upp vår tripp på denna musikresa.
Vi åker på en resa genom mörka gränder där man tycks se silhuetter av Randy Newman såväl som Tom Waits. Låtarna känns ibland som arkitektoniska underverk av precisionsarbete i struktur och ljudbild. Det kan ju kanske i dessa ordalag låta för putsat och tillrättalagt, men så blir aldrig fallet med Joe Henry, utan uppe på detta ligger en explosivt brännbar lyrik som gör att det hela kryddas på ett förträffligt sätt. Producera är något han verkligen behärskar till fullo, han får det att låta fylligt och samtidigt väldigt sparsmakat.
Marc Ribot’s gitarr morrar och jämrar sig under resan precis som den gjort på några av Tom Waits plattor genom åren. Hans kumpan sedan många år Jay Bellerose är också med på plattan och håller takten på ett förträffligt vis, samt hamrar skiten ur något i låten ”Bellwether”.
Han är i sina bästa stunder så bra som Randy Newman var och antagligen någonsin kommer att bli. Även om vi vandrar genom mörka tider görs det aldrig utan humor för Joe har alltid varit en romantiker som tror på kärlekens kraft, och vi förs nära himmelska ting under sorlet av Blues. Få artister i den samtida popmusiken använder horn så smakfullt eller hotfullt som just Joe Henry.
Helst ska man lyssna på denna platta från början till slut, för den känns verkligen som ett album i ordets rätta bemärkelse, men vill du för den skull ha några smakprov är mina rekommendationer låtarna ”Channel, Death To The Storm & Truce”. Plattan är dock väldigt jämn och håller hög klass så det är egentligen inget problem att välja vilken låt som helst om man så önskar.
Denne man har varit högt uppe på mina ”20-topplistor” förr vid årets slut och det förvånar mig föga om han tar sig dit igen, men året är långt och vi får se i december. Vad jag kan säga är att detta är en suverän platta som får en stark fyra och som jag fortfarande inte känns färdig med utan den växer, växeR, väXER, VÄXER…..
Tomas Ingemarsson
