nyaskivor.se

Aspera ”Ripples” (Inside Out/EMI)

Ja, då är det dags för en ny giv progressiv power metal – en genre som är på väg att slå knut på sig själv med release efter release, oftast utan större skillnader mellan banden. Avgörande för slutresultatet blir då oftast sången och melodierna.

När det gäller sången så är Atle Pettersen förvånansvärt mogen och kan sjunga både mjukt och lite tuffare. Melodimässigt är det mycket kompetent framfört men som så ofta i den här genren finns det tyvärr inte mycket för lyssnaren att sjunga med i.

Har då skivdebuterande Aspera en plats i skivflödet? Ja, utan tvekan. ”Rom byggdes inte på en dag” och med tanke på att samtliga bandmedlemmar – som har spelat tillsammans i fem år – är endast 20 år så finns det gott om tid att utveckla konceptet ytterligare. Koncentrerad lyssning i hörlurar rekommenderas = skivan växer för varje lyssning.

Låtar som sticker ut lite mer än övriga är Ripples, Between Black & White och The Purpose men egentligen kan skivan ses som ett enda långt musikstycke. Between Black & White är värd ett eget omnämnande då den innehåller allt som behövs i en bra progressiv låt: ett suveränt gitarrsolo av Robin Ognedal, läckra keyboardslingor av Nickolas Main Henriksen och passande tempoväxlingar både här och där.

När alla bitar lagts i recensentvågskålen så väger det över en hel del på plussidan och därmed känns betyget 4 hur givet som helst. Aspera känns som givna arvtagare till band som Symphony X och Dream Theater (och nej, jag överdriver inte). Spännande fortsättning följer…

Magnus Bergström

Joan Jett And The Blackhearts ”Greatest Hits” (Blackheart/Sound Pollution)

Ledsen om jag trampar radiorockfans på tårna, men hur kul är det med 21 låtar i rad där (nästan) inte en enda av dom sticker ut från mängden..? Å andra sidan fungerar säkert många av låtarna bra som partymusik på en blandskiva (det vill säga blandat med andra artister). Vad som gör att en Joan Jett-samling inte lyfter är enkelt att svara på: hennes ”släpiga” röst kombinerad med inställsamma radiomelodier blir helt enkelt för mycket i stora doser.

Men det går inte att förneka att Joan Jett har en stor skara fans, inget snack om den saken. Hon har en enastående karriär bakom sig. En karriär som startade när hon var 15 år i bandet det ultimata tjejrockbandet The Runaways.

Och nyutgivna Greatest Hits inkluderar låtar från hela karriären: från The Runaways Cherry Bomb till 2006 års coverhit A.C.D.C. (Sweet). Bäst på skivan är utan tvekan I Hate Myself For Loving You. Även om den på flera sätt är en kopia på utslitna I Love Rock N Roll så står den på egna och betydligt fräschare ben. Snacka om medryckande! Och småcharmiga Cherry Bomb känns trots att den har många år på nacken fortfarande ganska kul. Sämst på skivan är att ganska många av låtarna är snubblande nära hissmusik, brrr…

Joan Jett har en image som rocktjej med attityd men tyvärr är det bara att konstatera att i händerna på skivbolag som – i och för sig fullt förståeligt – vill sälja skivor så har mycket av attityden slipats bort.

Säkerligen rockar en svettig konsert med Joan Jett betydligt mer än vad den här samlingen lyckas med. Varför inte på någon svensk sommarfestival? Se det som ett hett tips! För övrigt är det i sommar premiär för filmen om The Runaways med bland andra Hollywood-stjärnorna Kristen Stewart och Dakota Fanning.

Magnus Bergström

Fotnot: 0,5 av betyget (2,5) delas ut till den miljömedvetna förpackningen. Ett välkommet steg i rätt riktning av skivindustrin.

Shout Out Louds ”Work” (Epic/Sony)

Shout Out Louds nya platta ”Work” träffar mig som en varm vårvind i ansiktet. Med dofter av 60-tal, gitarrer som spelar banala melodier och låtar som är så jämna att en tysk linjal framstår som en sågklinga kan bara leda till en sak; jag njuter och ler. Vinterns förlamande köld och bistra vindar har inte en chans. Våren är här.

Låtar som ”Walls” (en ren uppvisning hur man bygger upp en urstark poplåt), smart följd av ”The Candle Burned Out” och näst sista låten ”Show Me Something New” höjer medeltemperaturen i mitt musikliv med flera grader. Men största styrkan är dess jämnhet. Både låt- och hantverksmässigt. Produktionen är supergenuin, lyssna och lär alla som vill bli bra producenter.

Ett säkrare kort får du leta efter om du vill ha en riktigt bra och vårig pop-platta.

Köp, vrid upp volymen och njut av våren!

Hasse Carlsson

At The Gates ”The Flames Of The End” 3DVD (Earache/Sound Pollution)

2008 var året då det hände: At The Gates bestämde sig för att tillfälligt återförenas, och ge bandet det värdiga avslut som det förtjänade. Avskedsturnén som följde innebar bandets sista livekonserter någonsin och blev ett segertåg med klubb- och festivalspelningar över hela världen.

Självklart resulterade återföreningen i en dvd. Men inte vilken dvd som helst, nej, en läckert förpackad trippel-dvd med en imponerande speltid på 5 timmar och 20 minuter (!) med följande innehåll:

Under A Serpent Sun – The Story Of At The Gates
Mycket tidiga bilder från replokaler varvas med nygjorda intervjuer och liveklipp = välgjort är bara förnamnet. Undertecknad var tonårig hårdrockare under At The Gates tidiga år, så klippen från den tiden är utöver ett dokument över bandets första steg, även ett tidsdokument över hur hårdrockarna då klädde sig och umgicks. Exempelvis känner jag igen mig när bandmedlemmarna pratar om hur festerna var ett gäng grabbar som satt i en ring på golvet och drack öl…

Purgatory Unleashed – Live At Wacken 2008
På andra dvd:n pratar vi inte nostalgi utan det handlar om ett vitalt liveband som låter som death metal när den är som bäst (vilket visar att bandet var före sin tid). Konserten från Wacken är intensiv och välspelad. Lägg till ett bra ljud- och bildjobb (även om klippen ibland är överdrivet snabba) och tittaren/lyssnaren är i death metal-paradiset.

Only The Dead Are Smiling – Live Material From The Vaults
Som namnet antyder är tredje dvd:n fylld med olika klipp från 1996-2008, av varierande kvalitet. Häftigast är att höra den enorma allsången i Slaughter Of The Soul i New York 2008. Aten, Grekland var platsen för bandets absolut sista livekonsert hösten 2008 och klippen där ifrån får mig att tänka ”nu är det roliga slut”.

The Flames Of The End är ett magnifikt avsked av At The Gates, bandet som skapade det världsberömda ”Göteborgssoundet”. Helt enkelt så nära den perfekta musik-dvd:n som man kan komma, och självklart ett obligatoriskt köp för alla hårdrockare på jordklotet. Go!

Magnus Bergström

”The Pacific” Soundtrack (Rhino/Warner)

Den Steven Spielberg-producerade och hyllade HBO-tv-serien Band of Brothers (2001) i tio delar, om de amerikanska soldaternas deltagande i striderna i Europa under slutskedet av andra världskriget har fått en uppföljare: The Pacific, tillika skapad under överinseende av Mr. Spielberg. Serien har alldeles nyligen haft premiär på tv i USA söndagen den 14 mars.

I Band of Brothers var miljöerna alltså det grådaskiga och vintertonade bistra Europa. Denna gången utspelar sig handlingen på en annan samtidig men till klimatet ganska annorlunda krigsskådeplats – de svettdrypande och klaustrofobiskt solgassande hårda striderna mot japanerna på platser som Guadalcanal, Okinawa och Iwo Jima i Stillahavsområdet (serien spelades in i Australien).

Musiken till tv-serien är komponerad av de tre prominenta herrarna Hans Zimmer (Gladiator), Geoff Zanelli (Disturbia) och Blake Neely (The Mentalist) och presenteras nu på 1 stycke cd-skiva som fått världsrelease 9 mars.

Det här är som sig bör hantverksskickligt och funktionellt, symfoniskt pampigt och suggestivt svepande med mycket stråkar, utan att falla in i allt för givna schabloner. De episka ambitionerna ter sig dock ändå något konventionella ur filmmusikperspektiv och som cd-skiva sett önskar man att det här fanns en större variation med också fler lågmälda stämningsstycken. Man tenderar att till slut bli mätt på alla stråkorkestreringar.

Hans Zimmer har annars för övrigt vanan inne och är inte alls debutant när det gäller temat kring amerikanernas krig i Stilla havet under andra världskriget. Zimmer komponerade nämligen även musiken till mytomspunne Terence Malicks stora regissörs-comeback 1998 med den egensinniga och febriga krigsfilmen The Thin Red Line om striderna på Guadalcanal, baserad på James Jones stilbildande roman (1962) med samma namn.

Henric Ahlgren

Poisonblack ”Of Rust And Bones” (Century Media/EMI)

                        I butik: 24 mars

Poisonblacks fjärde fullängdare ”Of Rust And Bones” drar igång med ett riktigt bra spår, My Sun Shines Black. Villes röst är som den ska och de mörka tongångarna från deras tidigare album finns kvar. Bandet har på detta album använt sig av lite enklare inspelningsmetoder. Det är ingenting mer än två gitarrer, en bas, keyboard, trummor och sång som är inspelat. Man har också spelat in mycket live, alltså inte spelat in instrumenten var för sig till trummor och metronom(klick). I ljudbilden har man eftersträvat, som titeln på albumet antyder, ett skräpigare och rostigare ljud. Man vill helt klart lyfta fram rockkänslan. Resultatet blir ganska bra, det känns avskalat och genuint. Man lyckas få ett skönt gung, ett otrevligt mörker och texterna passar bra in i den musikala bilden man skapat. För att jämföra med deras äldre skivor så har det blivit rockigare, lugnare och mindre metal helt enkelt. Att säga om det är positivt eller negativt är svårt. Jag gillar båda typerna av Poisonblack. Även ifall de valt en liten annan riktning så finns ju det gamla bandet ändå kvar.

Ibland kan jag dock tröttna lite på låtarnas enkla struktur. Några låtar berör mig inte alls medan vissa lyckas ganska bra med det t.ex. Buried Alive och My World. Man har också några låtar som klockar över sju minuter, som förmodligen är tänkta som några epos som riktigt ska träffa en i hjärtat. Invisible är en av dessa som jag fastnat för. Vemod, sorg, ilska, you name it, den framkallar mycket. Med en textrad som ”I’m only good at destroying brain cells” så vet vi lite vart vi har dem textmässigt – underbart. Några fler bra låtar på skivan, förutom de ovan nämnda, är Casket Case och Down The Drain.

Intrycket blir efter några genomlyssningar ganska okej. Jag kan ändå önska lite mer variation. Kanske skulle de försöka komma ifrån rockliret lite oftare och bygga på de längre låtarna med bättre riff. Men betyget blir 3/5 djävulshorn till Of Rust And Bones. Det kan bli något giftigare.

Martin Engström