nyaskivor.se

Herman Frank ”Two For A Lie” (AFM/Sound Pollution)

Den forne Acceptgitarristen Herman Frank fortsätter att gå sin egen väg och Two For A Lie är ännu ett fantastiskt album med den rätta karaktären. Det femte i ordningen. Vid hans sida finns den trogna följeslagaren Ricki Altzi (At Vance, Masterplan) som bär upp sången med den äran. De övriga tre edsvurna är väl aktade musiker med erfarenhet och anknytning till likartade band vilket cementerar ljudet av heavy metal till fullo.

Det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept och just därför stämplar Teutonic Order och Venom in med den kraft som det anstår en yxman från Hannover. Rakt på sak med den specifika gitarren som frossar i riff och solon, de virvlande trummorna och den ståndaktiga basen med de hänryckande rytmerna som får fundamenten att skaka samt inte minst den bärkraftiga sången som sätter kronan på verket.

Vibrationerna i Lier leder ända till Kashmir. De förtäckta ackorden får resfebern att gripa tag i nackskinnet på ett sätt som Led Zeppelin gjorde på sin vallfärd till helig mark för mycket länge sedan. Det är inga fel att sätta ner fötterna på hårdrocksterritorium ibland. I synnerhet inte när resultatet blir så här gott.

Power metal-handen har ett järngrepp runt Just A Second To Lose som framhäver en delikat balans mellan tillgänglighet och oåtkomlighet som får den mest inbitne att le i mjugg. Frank har moderskeppet Balls To The Wall på sitt CV. Det har skapat ringar på vattnet som här och nu mynnar ut i den allsångsvänliga Danger. Intensiv och fängslande med spelglädje i sin yttersta skepnad.

Till de som önskar headbanga och lyfta armen mot himlen med de två yttersta fingrarna utsträckta så yppar sig ett utmärkt tillfälle när Stand Up And Fight trampar igång med ingenting annat än utstuderad kämpaglöd. Den kraftfullaste låten på albumet och det bottnar i överflödet av hormonstinna riff och det forcerande tempot.

Med ett öppet sinne avslutar Open Your Mind den nästan prick 40 minuter långa andäktiga föreställningen. De redan trogna har fått sitt lystmäte tillgodosett. För de tvivlande bör det här vara en inkörsport till en heavy metal-himmel som inte bara skänker en oerhörd glädje utan också är trygg, taktfast och teutonisk.

Thomas Claesson

Billy F. Gibbons ”Hardware” (Concord/Universal)

ZZ Tops ökenvandring verkar inte ha något slut. Det är snart 40 år sedan Eliminator (1983) släpptes och efter det har sanden bara virvlat runt på måfå utan att ett enda guldkorn har vaskats fram. Dessutom framstår deras liveframträdanden som minst sagt mediokra med den stelbenta föreställningen på SRF 2019 i färskt minne.

Desto trevligare att Billy F. Gibbons nu släpper sin tredje riktigt smutsiga soloskiva och samtidigt startar upp sin nya Ford 34 Roadster och drar iväg till platser där vederbörlig musik frodas till det bästa. Han låter V8:an göra grovjobbet, bränner lite gummi och står upp för sin status som Texasbo.

När Gibbons spelar ut sina kort på fri hand dallrar luften. Kaktusar står blick stilla, skallerormar väser i skymundan och under de tre inledande spåren: My Lucky Card, She’s On Fire och More-More-More flockas kvinnor runt omkring honom med intuitioner och beaktanden av allehanda önskemål.

Den raspiga rösten i Vagabond Man drar åt sig blickfånget. En tillbakasyn på livets vedermödor, bekännelser, lögner och avslöjanden. Gibbons är inte främmande för intriger och här finns intensiva upplevelser som omisskännligt bär en musikers signatur.

Gibbons förkärlek till snabba och högljudda Hotroads tar sig uttryck i Spanish Fly som är synonymt med en 1946 års 2-dörrars Ford Sedan. Namnet återfinns även på ett uppiggande medikament som med fördel kan hämtas från Mexiko och kanske just därför låter det som om någon bitvis spelar på en såg hämtad från en närliggande hip-hop klubb.

Systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe sätter extra piff på tillvaron i Stackin’ Bones. De två är skräddarsydda för Gibbons musikaliska skapelse på ett både naturligt och nöjaktigt sätt. Det mynnar ut i ett av albumets högtidsstunder med tända kandelabrar, bordet dukat för fest och starka sydstatsharmonier som ackompanjemang.

Billy F. Gibbons bär visserligen billiga solglasögon, en mössa med inspiration från en ryamatta och ett gråsprängt tre decimeter långt bärnstensskägg, men hans begåvning som musiker råder det inget tvivel om. Med I Was A Highway och S-G-L-M-B-B-R visar han dels att han återvänder till den ursprungliga gyttjan i Rio Grande och dels att han lämnar en strimma av hopp för att väcka liv i ZZ Top.

Thomas Claesson

Motorpsycho ”Kingdom Of Oblivion” (Rune/Border)

Tre decennier in i karriären är mystiken runt Motorpsycho fortfarande kompakt. Deras värld är formad med stadiga händer och fötter som aldrig slår sig till ro. Beroende på hur man räknar finns i det närmaste ett album per år att tillgå. En utbredning som få är mäktiga till.

Från bandets hemvist Trondheim strömmar för närvarande i grund och botten hårdrock. Den är emellertid tillspetsad med psykedeliska inslag i en konstnärlig atmosfär som dryftar komplex lyrik med ömsom förvirrande och fängslande element.

Kingdom Of Oblivion är en koloss på lerfötter som sträcker på sig i 70 minuters effektiv speltid. Konceptet följs i möjligaste mån, men perspektivet intar förändrade former vartefter. Den fiktiva karaktären stöps om i personliga pronomen allt eftersom resan fortgår. Det förflutna och det som försöks att efterliknas är ändå lätt att urskilja oberoende av varandra.

Mänsklighetens exploatering avhandlas i The Warning Pt. 1 & 2. Det attackerande, riffbaserade  hårdrocksoundet får sin typiska prägel när de förhållandevis knepigt tajmade ackordskiftena härjar fritt. Titelspåret med sin psykedeliska anstrykning matar på med ytterligare disharmonisk klangfärg intrigerat av kontrastfulla toner från ett orkestralt keyboard.

Mycket het ånga släpps ut på The United Debased som går varm i över nio minuter. Balanshanteringen skiftar form oavbrutet med progressiva förtecken i fokus. Influenser från 70-talet lyser klart igenom utan att endera form av släktforskning måste tillgripas.

Det akustiska numret Lady May leder in på en lugnande och mild fas fastän den bryska basen lever sitt eget liv. At Empire’s End svävar i sin egen sinnevärld. Vi befinner oss på en plats med skonsamma passager som frammanar obeveklig lekfullhet så till den grad att både överraskningar och unika stunder är tillstädes.

Norges förste regent Harald Hårfager vrider sig i graven vartefter musiken tar form, men frid över hans minne. Det överväldigande resultatet är ändå att en samlingspunkt för de nyfikna har inrättats. En plats där många trogna fans redan finns etablerade.

Thomas Claesson

Robin McAuley ”Standing on the Edge” (Frontiers/Playground)

Den irländska flaggan sveper över forna hjältar. Phil Lynott, Rory Gallagher och Gary Moores minne lever för evigt och kommer alltid att vara förknippat med ärlig, äkta och framför allt genomträngande ’rakt på sak’ Rock N’ Roll. Få är de rockmusiker som fortfarande bär fanan stolt. Robin McAuley är en av de tappra återstående från den gröna ön.

Till er som fortfarande vrider huvudet mot 80-tals rockens gyllene tidevarv: sluta att rotera runt den egna axeln, se inte längre än hit. McAuley har trots sina 68 år fortfarande glöd i rösten och det med en hetta som glädjer både gammal och ung.

Tiden med Michael Schenker är över och förra årets sånginsats med den bejublade supergruppen Black Swan är inte längre i strålkastarljuset. Framför oss står Standing On The Edge och balanserar på knivseggen. Överrumplande modig och med en självbevarelsedrift som räcker långt.

Nu frigörs en kompott av titlar och den finstämda balladen Late December singlar iväg som en såpbubbla som alla vill följa, men ingen kan fånga. McAuleys smäktande stämma har förnimmelsen av en gåva från en högre makt och låten lyfts så högt som bara en hårdrockare är mäktig till.

Tre nyanserade rockepos följer i oberoende ordning: Do You Remember, Say Goodbye och Supposed To Do Now visar att McAuley fortfarande är en av de bästa i branschen. Om någon fortfarande tycker att tiden rinner iväg och beslutsamhet är ett aber. Stanna upp en stund, lyssna på titellåten Standing On The Edge och bli tillfreds.

Thomas Claesson

Cactus ”Tightrope” (Purple Pyramid/Border)

   Release 4 juni

Skivomslaget avbildar solen som går ner över prärien och det röda ljuset skimrar över kaktusen som står där så ensam under den bara himlen. Året var 1970 och den kultförklarade och tillika självbetitlade skivan Cactus satte ett rejält avtryck i de innersta kretsarna av blues och rock. Titlar som Parchman Farm och You Can’t Judge A Book By The Cover blev stilbildande bokmärken för den månghövdade skaran av efterföljare.

Den karismatiska grundaren, enda kvarvarande originalmedlemmen och gudabenådade trumslagaren Carmine Appice som är född i New York 1947 spänner nu upp TIghtrope till sträckt lina tillsammans med ett gäng distinkta gentlemän. Visst är det märkligt. När man å ena sidan kan se var och varannan 74-åring stappla omkring med rollator på stan, så verkar det som om ålder inte har någon betydelse inom rockvärlden

Den innerliga vitalitet som Cactus uppvisar är respektingivande. Redan på det inledande titelspåret uppvisas en förnäm känsla för takt och ton. Alla igenkännande fingeravtrycken finns placerade där de ska vara när inspirerande riff och lång erfarenhet faller ut i ett modernt rockstycke.

Pånyttfödelsen av The Temptations Papa Was A Rolling Stone är förlösande. Kraftfullt och utan fruktan förvandlas den gamla slagdängan om tvivelaktig livsföring till en rakt igenom armerat klippblock. Magnifikt uthuggen med flammande flinkhet och totalt väsensskild från originalet.

Lika väl som bluesen i Poison In Paradise når de djupaste skrymslena i den mänskliga själen. Lika väl når den framåtskridande Preaching Woman Man Blues det innersta förnuftet. De upplyftande rytmerna eskalerar i Third Time Gone när trumstockarna far omkring som projektiler överallt där det går att komma åt. Så bekräftar en legend sin status. Munspel, bas, gitarr och sång hakar på i det virvlande tempot.

Suite 1 & 2: Everlong, All The Madman sticker ut från konceptet med stor framgång. Täcket faller för den progressiva rocken med psykedeliska effekter. De orkestrala tonerna smälter ihop med den triumferande gitarren och den ödesmättade stämman som på ömse håll har tillträde till alla de rätta områdena. Den inbitne entusiasten kan även höra influenser från The Beatles, Uriah Heep och Led Zeppelin.

Kaktusen lagrar vattnet i sina blad. Den kan bli över 200 år gammal och på försommaren blommar den. Cactus däremot har konserverat sin bluesrock i över ett halvt sekel och med Tightrope visas den finaste paletten av vassa låtar. Jag lyfter på stråhatten och ger min eloge.

Thomas Claesson

Kultfakta: Byggnaderna till höger på omslaget har stora likheter med kraftverket Battersea Power Station i London som finns avbildad på Pink Floyds album Animals från 1977. Då svävade en gris över anläggningen. Nu är en balanslina fäst vid en av skorstenarna.

Cheap Trick ”In Another World” (BMG/Warner)

Cheap Trick surfar på en våg av framgång som i ett svep sköljer över lyssnaren med oemotståndlig kraft. De uppsluppna grabbarna från Illinois hade inte planerat att det skulle bli så här, men plötsligt befinner de sig på femte decenniet av sin karriär och knappast någon vet hur det gick till.

I den smala nischen power pop är de överlevare. The Cars, Badfinger och The Kinks m.fl. har alla fallit ifrån. 60-talets brittiska popmusik förstärkta med rappa, välljudande melodier och distinkta gitarriff har trots det en framtid som fortfarande ligger många varmt om hjärtat och här finns argument som väger tungt.

Gitarristen med kepsen Rick Nielsens hårdslående riff i följe med den blonde sångaren Robin Zanders skarpa röst skapar en ljudklang som är både tidlös och ny. Ett sound som på slutet av 70-talet fick John Lennons öron att spetsas, så till den grad att de fick medverka på inspelningen av albumet Double Fantasy.

In Another World är Cheap Tricks 20:e studioalbum och det känns som de sedan 1977 antingen har lyssnat på alla skivor som har gjorts eller ingen alls. Fastän de för fem år sedan blev inröstade i Rock And Roll Hall Of Fame, vilket normalt är ett tecken på att karriären vänder neråt, så fortsätter de rocka loss som om ingenting har hänt.

Med en glättigt tilldragande anda sveper The Summer Looks Good On You in som en varm sommarfläkt med harmonier och stämsång i överflöd. Sällan har en så positiv stämning varit så efterlängtad och än mer sällan har den tagits emot så frikostigt.

Riff löser av riff och när festen börjar i The Party har tonerna kommit så nära metal som det i de här sammanhangen är möjligt att komma. Häpnadsväckande, gränsöverskridande och ett styrkebesked. Den självförklarande Boys & Girls & Rock ’n’ Roll tar tillbaka disciplinen till ett jordnära tillstånd.

I skiktet mellan blues – och glam rock återfinns Final Days. Skräddarsydd för en arena som till folkets jubel fylls med rock. Avslutande John Lennon covern Gimme Some Truth är fortfarande tänkvärd  och spetsas till ytterligare när Steve Jones från Sex Pistols får fatt i en gitarr med bra bett.

Gör en musikcocktail med The Beatles, The Who, The Yardbirds, Jimi Hendrix och Beach Boys och du får Cheap Trick. Ett Band som i praktiken inte har gjort några framsteg sedan de bildades. Tur då att de startade på en osedvanligt hög nivå.

Thomas Claesson

Greta Van Fleet ”The Battle at Garden’s Gate” (Universal)

Till följd av all uppståndelse som har kretsat runt Greta Van Fleet de senaste åren är det förvånande att bandet bara har släppt två album sedan 2017. Eventuellt beror det på att de tycks leva i ett parallellt universum. Förmodligen beror det på att deras episka bluesdrivna hårdrock är genrens räddare i nöden.

Med The Battle At Garden’s Gate fortsätter Greta Van Fleet sin välkända tillbakablickande framställning med avsikt att inte likställas med andra band i samma tidsspann. Dessutom visar konceptet på ett stort bemödande att särskilja sig från ikoniska band som Led Zeppelin och Rush till förmån för sitt eget sound, men med förbehåll att inte tona ner inslag av gammal god kvalitet.

Albumets utsträckning känns ljudmässigt mäktigt, gitarren är tyngre och sångrösten ligger en tonart högre. Låtarna är också mer sofistikerade och bandets mognad strålar ut åt alla håll och kanter. Den förväntade energin ligger fast, men behovet av att bevisa sina talanger ligger inte längre under press. Sångerna och inspirationen flyter på lugnt och variationsrikt med bra balans.

Med en andaktsfull orgel inleder Heat Above föreställningen och tonerna som strömmar ut är fulla av inlevelse. Den akustiska gitarren ger en dekorativ inramning och i följe med den graciösa rösten blir det till en tilldragande fingervisning i vad som komma skall.

Med en rebellisk attityd och en längtan efter friheten som rockmusik framkallar stramas tyglarna åt med My Way, Soon. Briljanta ackord och samhällsorienterad lyrik i djup harmoni. Den episkt eskalerande Broken Bells med sina historiska vingslag är magnifik. Gitarrsolot med de lätta trycken på wah-wah pedalen svänger följsammare än en vindflöjel.

Age Of Machine drar åt sig en del uppmärksamhet, men vem kunde tro något annat? Psykedelisk rock har alltid legat som nystat likt ett knyte bomull runt hjärtat. Varmt, mjukt och till belåtenhet. The Barbarians fortsätter fältslaget och river ner en del vapenskrammel i god anda. Kluriga passager med progressiva takter ger oinskränkt stöd.

Avslutande The Weight Of Dreams sätter kronan på verket. Den amerikanska drömmen går i uppfyllelse. De tre bröderna Kiszka och deras kompis Danny Wagner, alla hemmahörande i Michigan, har funnit både den själsliga rikedomen och sin egen identitet. Det här är vägen att vandra och Greta Van Fleet är på god väg.

Thomas Claesson

Thunder ”All the right noises” (BMG/Warner)

Lika betagande som statyn på höjden utanför Burnley med alla sina ljudpipor, lika imponerande är Thunders senaste utgåva, den trettonde i ordningen. Då i tidens begynnelse 1990 ett band med långt hår och framåtanda, nu ett band med obetydligt hår, men desto mer eftertanke.

Det i de här sammanhangen relativt unga bandet har levt lite i skymundan av de stora elefanterna. Det har också knakat i fogarna internt några gånger, men de har hittat tillbaka till gemenskapen och vidareutvecklat sitt unika sound på ett storartat sätt.

Ett tecken på den förträffliga renässansen sågs redan för sex år sedan med prestationen Wonder Days. Ett föredöme i storskalig glans som nu följs upp av All The Right Noises som i sin tur lägger ut en palett av mångfasetterad art. Här finns alla de rätta ljuden smyckade med överraskande finesser.

Det engagemang som Last One Out Turn Off The Lights visar är berättigande. Imperiets försök att hålla sig fast i sin storhetstid är hopplöst förlorad och Thunder sågar brexit på ett raffinerat och framfusigt sätt. Refrängen är medryckande, den kvinnliga kören ger stöd och Union Jack fladdrar eftertänksamt för vinden.

Den tunga präglingen ligger kvar i Destruction som med smärtsam styrka leder in på den mörka vägen mot mental ohälsa. Uttrycksfull på ett sätt som få är mäktiga till. Besinningen återfås inte heller när vågorna sköljer in över stranden med den akustiska The Smoking Gun som glöder med rättfärdigt raseri. Lugnt och stilla i sin personliga karaktär.

Den grubblande Don’t Forget To Live Before You Die utvecklas föredömligt under utsvävningens förlopp. Den mäktiga känslan är ypperligt balanserad, men också mer konventionella låtar som Going To Sin City eller You’re Gonna Be My Girl ingår i det fullfjädrade kartoteket.

Att Luke Morley är en alldeles utmärkt låtskrivare och gitarrist och att likaledes Danny Bowes silkeslena röst är något alldeles extraordinärt är höljt bortom allt rimligt tvivel. Ibland blir resultatet oerhört vackert. I’ll Be The One lämnar inget öga torrt.

I en period när ingenting kan tas för givet har Thunder levererat ett album som täcker hela spektrumet av välbefinnande. Visserligen tillspetsat med socialt berättigad kritik och livets alla umbäranden, men just därför makalöst utförd, varierad till fullkomlighet och i grund och botten utformad för en värld i perfekt harmoni. Jag ger mina komplimanger.

Thomas Claesson

Evergrey ”Escape Of The Phoenix” (AFM/Sound Pollution)

När det kommer till progressive metal har strålkastaren alltid svept över Evergrey och det mycket tack vare att de föredrar att utöva sin mytomspunna konstart i skuggornas rike. Den ständigt växande diskografin har haft en känsla av ändlös äkthet och förtroliga texter i en aldrig sinande metamorfos. Nu har tiden kommit för Escape Of The Phoenix och det förflutna fortsätter att omsättas i ljuv melankoli.

Sedan bildandet 1995 har bandet genomgått en rad stilistiska förändringar inom ramen för genren. Den naturliga strävan mot mörkare bilder som särdrag har dock varit omisskännlig. Få är de sammanslutningar som besitter ett sådant kall med uthållighet och känslomässig uppriktighet som ledstjärna.

Escape Of The Phoenix är ännu ett bevis på Evergreys anmärkningsvärda ihärdighet och att den kreativa brunnen långt ifrån har sinat. Det Göteborgsbaserade bandet erbjuder en imponerande lyssningsupplevelse. Från lockande stilla partier till genomträngande refränger och allt där i mellan.

Forever Outsider inleder fälttåget med resolut verkningseld, men Tom S. Englund håller sin vakande hand över bastionen och med sin besinningsfulla röst sprider han den innerliga lyriken med omsorg. Den modfällda stämman fortsätter sin framgångssaga i Where August Mourn med en gradvis upptrappning av intensiteten som kulminerar i Henrik Danhages sylvassa gitarrsolo.

Stories faller ner i en lucka fylld av monotoni vars seghet inte går att få bukt med. James Labries’ (Alias Jimmy The Cheese – Dream Theater) medverkan på The Beholder går vilse och ger inte det genomslag som den var ämnad för. Det är synd för det finns betydlig substans att hämta från den riktningen som den här kom ifrån.

Konsten att lära sig leva med mörkret som sin vän och fånga den atmosfäriska tonen tar sig uttryck i den insiktsfulla In The Absence Of Sun. En signifikant återkomst till den kristallklara källan och dess melodiska utflöde. Den smakfulla pianoslingan lagd av Rikard Zander inleder passionerat stycket som verkställs som albumets höjdpunkt.

Eternal Nocturnal är en maktfaktor som slår igenom på alla plan. Brutala riff, dånande trummor, bombarderande basgång, exceptionell körsång och ett förlösande gitarrsolo. Avslutande Run bygger vidare på traditionen, men ljusa toner från tangentbordet skär genom mörkret och den melodiskt varma rösten med den igenkännande texten ger åtminstone ett visst hopp om framtiden.

Evergrey lyckas med förtjänad auktoritet blanda känslig dysterhet och avgrundsdjupt mörker på ett okonventionellt sätt. Progressivt och omdanande, eftertryckligt och besinningsfullt, presenterat på en gråskala som är långt ifrån vare sig vit eller svart.

Thomas Claesson

The Dead Daisies ”Holy Ground” (Steamhammer)

Bandet som ideligen byter medlemmar är nu inne på sin femte och starkaste utgåva. Glenn Hughes (Deep Purple) har tagit över både basgitarren från Marco Mendoza och mikrofonen från John Corabi vilket innebär att de fyra kvarvarande i bandet har blivit till en väldigt seriös rockformation med en riktigt kompakt ljudmassa som följd.

Holy Ground överträffar allt tidigare arbete med lätthet. Den 69-årige Hughes’ varumärke väger tungt i vågskålen. Här även som låtskrivare tillsammans med sologitarristen Dough ’The Golden Boy’ Aldrich. Enda ursprungsmedlemmen David Lowy (kompgitarr) och Deen Castronovo (trummor) understöder det nya soundet effektivt och över hela tillställningen vilar Hughes mäktiga rockröst.

Det första spadtaget sätts i titellåten med tillägget (Shake The Memory) och marken skakar av de uppdämda rockvågorna som släpps loss. Gitarrer fulla av energi pådrivna av basgitarren som gång på gång forcerar in nya växlar. Like No Other (Bassline) manar på i samma goda anda med mörbultande solon av både gitarren och den distade basen.

En viss andhämtning fås i My Fate även om de överväldigande riffen och det distinkta kompet till slut inte går att tygla. Come Alive blinkar på gult ljus och passeras obemärkt. Chosen And Justified hoppar igång med urskuldande självförtroende. Sanningens ögonblick har kommit och du behöver inte rättfärdiga dig själv för den här låten ger dig en utmärkt ursäkt, om det är vad som krävs.

The Dead Daisies har aldrig skyggat för en cover och det tidigare handhavandet av Fortunate Son och Midnight Moses sköttes med bravur. Nu har turen kommit till Humble Pie’s 30 Days In The Hole (1972) och det råder inget tvivel om att upphovsmannen Steve Marriott lär vända sig i graven som ett resultat av den här ultimata versionen. Castronovo går in som alternerande sångare och den förtätade spänningen i isoleringscellen känns väl avvägd.

Unspoken är underförstått så cool att den skulle ha levererats med ett par Ray-Ban. Tillräckligt mörka för att jag inte ska bli igenkänd eftersom jag rätt så högljutt sjunger med i refrängen. Till slut svävar den dryga 7 minuter långa Far Away in som en osalig ande. Emotionell, eskalerande och explicit. Som hämtad från hårdrockens bibel.

The Dead Daisies är ett helt annat band än tidigare. Ute är partykänslan. Inne är erfarenhet och visdom. Hela albumet andas Glenn Hughes, men eftersom omslaget pryds av tusenskönor, en vakande dödskalle och kraxande korpar så känns det ändå rätt att stoppa ner skivan under bokstaven ’D’ i skivbacken.

Thomas Claesson